Även om jag aldrig träffade min mormors ogifta syskon Carl, Oskar och Hilma Wennerström, som vilar på Brandstorps kyrkogård, så tänder jag ett ljus på deras grav.
Carl var mormors äldsta bror och född 1866. Några månader gammal kom han tillsammans med far och mor till Skämningsfors kvarn.
1881 slutade han folkskolan med högsta betyg i alla ämnen, förutom gymnastik och och kyrkosång. Åtta år senare dog far. Och Carl fick, tillsammans med den yngre brodern Gustaf, överta kvarnens skötsel. Kanske tänkte han ta sig vidare i yrkeslivet, för i ett betyg från Skämningsfors förvaltare 1894 beskrivs Carl som absolut nykter, ärlig, trogen och arbetsam, praktiskt förtrogen med allt vad mjölnaryrket tillhörde och fullt lämplig att förestå skötseln av en kvarn.
Men Carl stannade i kvarnen vid Skämningsforsån; en åldrande mor och en psykiskt instabil yngre bror krävde hans omsorger. Men 1905, efter mycket grubbel och oro, vågade han ändå satsa på att bli bonde och hemmansägare. Han köpte (kanske med syskonens hjälp) den mellersta gården på Bredegården. De första åren var bekymmersamma, framför allt för att Carl tvivlade på sig själv som bonde. Så här skrev han till brodern Gustaf i Jönköping:
”Tänk om jag stanna hemma i qvarnen o hvad det var godt. Tänk hvad vi kunde hafvit det bra /…/ Jag som trodde det skulle bli så bra, jag orkar inte häfva plogen vid änden då jag ska vända, det var ju inte något som jag beräknat. Töserna de bryta löf och arbeta så mycket som står i mensklig fömåga, men hur ska di kunna hålla det uppe, jag tynar bort. När nu töserna (min mormor och syster Maja som båda var utbildade lärarinnor, min anmärkn.) reser, ifall vi lefva så länge, så blir det väl ännu värre. Om jag kunde se en enda ljusglimt, jag försöker att kunna finna mig, men det ser ut som det vore omöjligt. Här blir inte något uträttat utan Johan (Ryss, min anmärkn.) är här. Jag tänker om jag finge vakna nere i qvarnen en morgon, tänk hvad jag var dåraktig som trodde jag skulle få fritt sedan jag kom derifrån …”. Brevet är oavslutat, men den resoluta systern Maja tar vid och meddelar Gustaf: ”Du ska köpa en burk hvit färg á 80 öre och skicka hem i morgon onsdag.”
1982 intervjuade jag Carls tre syskonbarn som tillbringade somrarna på på Bredegården, min mamma Kerstin och hennes kusiner Ruth och Greta. Carl var sträng, minns de och de var rädda för honom. Men det fanns stråk av humor och han kunde skoja med barnen. Men så hade han ju sitt hjärta. ”Vi fick inte skrämma honom” berättade Ruth. ”Om det var något som oroade, sa dom alltid: du får inte säga det, tänk på Carls hjärta.”
Och jag tänker på Carls goda skolbetyg och hur hans liv hade sett ut om tiden och livet varit annorlunda. I köket på Bredegården minns de tre kusinerna ständiga diskussioner mellan syskonen. Så här berättade Ruth: ”Jag lärde mig politik av dem. Maja (ogift syster och folkskollärarinna som tillbringade alla skollov i Bredegården) var ju högerman, Hilma trodde väl hon var socialdemokrat, hon trodde dom var snälla och hjälpsamma mot alla, och farbror Calle var liberal. Då jag frågade var det var för skillnad på det, sa farbror Calle så här: Maja går i ena diket, Hilma går i andra diket och jag går mitt på vägen!”
”Nästan varje måltid togs Bibeln fram”, berättade Ruth, för farbror Calle var fribaptist och faster Maja högkyrklig. ”Och så skulle de bevisa olika saker när det gällde Bibeln och det var så tröttsamt. Under tiden fick vi diska. Som de diskuterade dopet!”
Posten delades ut måndagar, onsdagar och fredagar. I hemmet fanns Jönköpings-Posten, den liberala Svenska Morgonbladet och så Västgöta-Bladet. Ruth mindes: ”I alla fall kom två tidningar på måndagar, fyra på onsdagar, nej fem för då kom Västgöta-Bladet också. Så då fick alla var sin tidning och det tyckte vi var härligt. För då satt de länge vid kaffet och vi behövde inte jobba!”
Den 17 augusti 1938 avled Carl. I en liten minnesruna i tidningen står det: ”Hemmansägare Wennerström har under en lång följd av år varit ledamot i fattigvårdsstyrelsen, kommunal- och pensionsnämnden samt skolrådet. Med Wennerström bortgick en stilla och försynt person. Hans ord vägde tungt, och i såväl nämnd som stämma lyssnade man uppmärksamt på hans inlägg i debatterna.”
Jag tror att den här avfotograferade hästdragna kistan innehöll Carls lik. Tittar man noga är den prydd med vildvinsrankor. Verandan i Bredegården täcktes en gång av vildvin, och det vildvin som nu slingrar på min veranda är ett sentida skott från samma planta. Så här beskrivs Carls begravning:
”På Brandstorps kyrkogård ägde i söndags en s. k. frikyrkobegravning rum, därvid stoffet av Carl Wennerström vigdes till griftero. Vid tillfället hölls tal av predikant G. Östman från Tidaholm, varjämte sång förekom. En riklig skörd av kransar och blommor nedlades vid båren. Sålunda nedlade kommunalordföranden Gunnar Svensson en krans från kommunalnämnden och fattigvårdsstyrelsen, handl. J. Hallén en från pensionsnämnden och hr Simon Dagman en från fribaptistförsamlingen i Brandstorp. Dessutom hade enskilda hedrat den döde med blommor. De sörjandes tack för visat deltagande framfördes av den avlidnes broder, hr G. Wennerström från Jönköping.”
Jag träffade ju aldrig Carl, men med ett ljus på hans grav minns jag berättelserna om honom. För det är ju så, att så länge vi talar om de döda lever de vidare.
Fotografierna visar Carl med far Lars och mor Ulrica ca 1868, Carl som vuxen, Carl (eller kanske Johan Ryss) bakom oxarna (han skaffade aldrig häst) och slutligen på väg till den sista vilan.
Publicerat på Notiser från Brandstorp 2018.
Lämna ett svar