Anna Maria Claessons samlade texter

Nej, inte är det en slump att de där mindre stenarna ligger ovanpå den stora stenen. Någon har lyft upp dem och lagt dem där, för att de en gång var i vägen på ängen. De här fotograferade jag där torpet Hagen under Skämningsfors säteri i Brandstorps socken en gång var beläget. Men vem var denne någon?

År 1858 gifte sig den 31-årige drängen på Skämningsfors Per Johansson med Johanna Johansdotter, en 29-årig flicka från Fågelås. Per läste svagt enligt prästens anteckningar, men hans frejd (anseende) var god. Kanske var det därför de unga tu direkt efter vigseln accepterades som torpare på Hagen under Skämningsfors.

Barnen kom så i tät följd, fem flickor och två pojkar. En gosse dog bara några månader gammal, men 1870 inträffade den stora katastrofen: på en månad avled tre av barnen i scharlakansfeber. De var inte ensamma, ytterligare åtta barn i Brandstorp dog det året i sjukdomen, de flesta torparbarn. Sex år senare avled också Johanna, barnen växte upp och tog pig- och drängplatser och slutligen var bara Per och äldsta dottern Ida kvar på Hagen.

År 1865 hade Skämningsfors säteri bytt ägare. Carl W. Stenborg tog över och då förnyades Pers torparkontrakt. Häromdagen hittade jag en avskrift i hembygdsföreningens arkiv. Torparkontraktet blir ett titthål in i livet på Hagen. Per skulle, förutom att hålla åker, äng, hus och hägnader i stånd, utföra 54 sommardagsverken och 39 vinterdagsverken varje år. Hans hustru skulle göra 8 ”kvinnodagsverken när de påfordras”. 5 kannor lingon (ca 13 liter) skulle levereras till gården. Om bud kom, skulle torparen göra ytterligare dagsverken mot betalning; för män 90 öre och kvinnor 70 öre på sommaren. På vintern betalades 70 respektive 45 öre (dagarna var kortare!). ”Pojkdagsverken betalas efter förmåga”. Vid dagsverkena skulle torparen ha med egen mat.

Per fick ta nödvändigt virke till hus och hägnader, under förutsättning att grenar och kvistar ordentligt upphöggs till vedbrand. Inga träd fick tas till ved, utan grenar skulle samlas in på Skämningsfors skog.

Om torparen gjorde åverkan på skogen, ägnade sig åt lövhackning (skar löv till foder), flåhackning (en nyodlingsmetod där markskiktet bearbetades med en hacka, torkades och brändes innan sådd) eller svedjning (träd och sly brändes, därefter sådde man i askan), tog näver eller bark, förde bort foder, gödsel eller utsynt virke, tog in främmande betesdjur, hyste ”lösa personer”, anställde gift tjänstefolk, inte lydde eller var stursk mot godsägaren och hans anställda – om han gjorde något av detta, kunde han när som helst kunna avhysas från torpet. Ja, otuktigt eller olagligt leverne tilläts förstås inte heller.

Per läste svagt och han kunde förmodligen inte heller skriva. Han skrev under kontraktet ”med hand på pennan”, d v s någon skrev namnteckningen och Per höll handen på pennan.

Hagen hade dåligt med ängsmarker, så enligt kontraktet fick Per slå åkerrenar på huvudgården efter anvisning. Kanske var det därför han lyfte de där stenarna? För att få fram mer stenfri ängsmark?

Per stannade ända till sin död 1899 på Hagen. Det blev drygt fyrtio år av hårt arbete, personliga sorger men förhoppningsvis också lite vila och glädje …

När någon dör, ska ju en bouppteckning upprättas inför arvskiftet. Idag är de en ganska tråkig läsning, men i äldre tid var bouppteckningen mycket detaljerad. Om hemmet inte tidigare skiftats får vi veta allt in i detalj; hur många kaffekoppar, örngott och undertröjor fanns exempelvis i boet?

Det är inte alltid man har tur och hittar bouppteckningen i Dimbo häradsrätts arkiv, men jag lyckades faktiskt finna Per Johanssons i Hagen. Ida var den av de tre döttrarna som uppgav boet och därför undertecknat förteckningen av tillgångar och skulder med sitt namn: Ida Persdotter.

Bouppteckningen är inte lång, men Per dog i alla fall skuldfri och efterlämnade en behållning på 75 kr som de tre döttrarna kunde dela på. Men då hade 100 kr tagits undan till lön åt Ida, som ju hushållat åt sin far under många år och en skuld på 78 kr reglerats med Adolf Johansson i Jernåsen.

Det värdefullaste i boet var oxen, som värderades till 75 kr. Men på Hagen fanns också en ko, en kalv, tre får och 10 höns.

Med bouppteckningen framför mig, kan jag se stugans rum framför mig. Där stod bland annat en uppbäddad säng, soffa, bord, en chiffonjé, klocka och på väggen hängde tre tavlor. Det var gardiner i fönstren. I köket fanns en skänk, bakskänk, soffa, bord och stolar och en tvättkomod. I rummet stod nog också Idas vävstol, men hushållet hade inte så mycket eget linne. Kanske vävde Ida åt andra? Ingen fotogenlampa fanns, så belysningen under mörka vinterkvällar var den öppna elden, två ljusstakar och en lykta.

Per hade en hyvelbänk och snickeriverktyg, utnyttjades de för att göra jobb åt andra i Brandstorp? Hans jordbruksredskap var lövhackor, liar, potatishacka, en plog, en krok (en enkel plog av trä), fyra harvar, en bult, två risslor (en slags såll), två såll och en halvskäppa.

Men ett och annat kafferep måste ha ägt rum på Hagen. Boet hade en duk, tre servetter, ½ dussin kaffekoppar, en kaffepanna, tre gräddkannor och en sockerskål av porslin!

Idag behöver en del en walk-in-closet för alla sina kläder. Det hade inte Per behov av: allt han ägde var två kostymer, två rockar, två par byxor, ett par kalsonger (en nymodighet vid denna tid!), tre undertröjor, två hattar och tre mössor. De där kläderna hängde han upp på några krokar på väggen i förstugan eller så la han dem i nån av de tre kistorna som fanns på torpet!

En ny torpare tog vid och Ida blev under några år piga på Skämning. 1913 flyttade hon till sin syster i Häldetorp.

Tack vare en brandförsäkring från 1914 som gjordes då de nya ägarna av Skämningsfors, familjen von Essen, tog över säteriet, får vi veta hur torpet såg ut. Bostadshuset var en låg timrad stuga, 8,5 meter lång och 5 meter bred, med förstuga och på ena sidan ett boningsrum med öppen spis och andra ett kök med spis och bakugn. Huset var brädfodrat och rödmålat och hade tegeltak. Strax intill låg ett kostall för 3 nötkreatur och 2 kalvar, sammanbyggt med foderlada, loge, sädeslada och vagnbod med inbyggt svinhus. Byggnaderna var säkert gamla, inga byggår anges, och trots att de är i god beskaffenhet är försäkringsvärdet lågt.

De nya ägarna renoverade och byggde nytt runt om på säteriet. Men av något anledning blev det ingen satsning på torpet Hagen. Torpet förefaller ha övergivits 1913, då den siste torparen Gösta Karlsson flyttade med sin familj till Kvarnlyckan på Bränntomt.

Hagen kallades tidigare Anderstorp och den första torparen vi kan spåra i kyrkböckerna hette faktiskt Anders Månsson och var född 1744. Men, å andra sidan, Anders är ett vanligt namn … torpet kan ju vara mycket äldre.

Publicerat i fb-gruppen Notiser från Brandstorp 2014