Torparen Per Johansson på Hagen under Skämningsfors säteri i Brandstorp fick inte enligt sitt torpkontrakt ägna sig åt flåhackning. Men vad var nu det?
Jo, flåhackning var en speciell form av nyodling, där det viktigaste redskapet var en hacka med vanligen böjt skaft. Nils-Arvid Bringéus, som var min professor då jag läste på universitet i Lund, har i sin bok Arbete och redskap beskrivit flåhackning, som i England och Skottland gick under benämning ”paring and burningmetoden”:
”Den innebar att odlingsområdets ytskikt med tillhörande vegetation uppflåddes, torkades och brändes varefter askan spreds på fältet. Metoden blev i Sverige känd 1700-talets början genom engelsk lantbrukslitteratur och fick lokalt fäste i Västergötland.
Härifrån spred den sig på 1810-talet med nästan explosionsartad hastighet, delvis genom västgötska vandringsarbetare i större delen av landet. Skärningen skedde i sydvästra Sverige med skärejärn, en slags skjutspade, och i övriga delar av landet med flåhacka, stundom även med skumplog. Där man ej nöjde sig med att ta en eller ett par skördar utan fortfor att bruka marken för spannmålsodling ledde detta till att den brända jorden blev utsugen, ja rent av steril. Denna brännodlingsmetod levde längst kvar vid mossodling som fick stor omfattning vid 1800-talets mitt, men den övergavs helt i slutet av seklet.”
En uppteckning på Upplandsmuseet, som jag hittade på Digitalt Museum, beskriver hur man använde en flåhacka: ” Flåhacka hade man bara då man tog bort tuvor på äng å gjorde nyodling. Man steg upp på starrtuvan, annars rådde man inte på starroten, å hacka runt ikring som en tupp hackar hönan … Sen högg man in flåhackan djupt på ett ställe å stjälpte om tuvan. Flåhackan skulle ha böjt skaft så att den inte gled ur händerna på den som stog och flänkte tuv. Å den skulle vara vasslipad.”
I en beskrivning av Skara stift under åren 1812 – 1816 berättade P E Lindskog om Daretorps pastorat (där Brandstorp ingick vid den här tiden): ”Sedan vårarbetet är förbi, intill dess slottern och skörden inträffar, förvärfva många af Församlingsboerne en vacker förtjenst genom upodling af jord, eller så kallad hackning på särskildte ställen utom Församlingen, ofta på längre afstånd.”
Så flåhackning var väl känt för Per Johansson och många andra fattiga brandstorpsbor. De ingick säkert i den armé av västgötska vandringsarbetare som tjänade en del av sitt uppehälle på att säsongsvis flåhacka mossar och ängsmark under 1800-talet! Och en och annan flåhacka finns säkert kvar, fast kanske den se´n användes när potatisen skulle tas upp?
Från Digitalt Museum har lånat jag en bild på en flåhacka. Den finns på Upplandsmuseet.
Publicerad i fb-gruppen Notiser från Brandstorp 2014.
Lämna ett svar