Det är februari månad 1906. Snön ligger djup i skogarna runt byn Västra Jära utanför Jönköping. John är inkvarterad i Gästgivaregården. Men i stället för att sitta framför den värmande brasan med tuschpenna och akvarellfärger strövar han i skogen med sin lilla hund. ”Fantasin får dagligen och stundligen mat i skogen” skriver han till fästmön Ester.
Och faktiskt, på bordet i kammaren växer så småningom högen av kompositioner. ”Urmänniskor, änglar, djävlar, troll, jättar, drakar, prinsessor, sjömänniskor ” berättar han, ”jag har tänkt utföra dem på självpreparerad lakanslärft. I färg hade jag tänkt göra dom, det skulle bli något mitt emellan målning och teckning.”
Ja, många olika sagoväsen befolkar John Bauers sagovärld. Trollen och prinsessan är självklara. Mem också jätten hör dit. Redan 1904 målade John sin första jätte ”Ett gammalt bergstroll”, en illustration till Gustaf Frödings välkända dikt. I de folkliga sagorna och sägnerna skiljs inte bergstroll och jättar från varandra. Och Bauers bergstroll är en jättelik varelse med ludna armar, stor näsa och långt korpsvart hår. Likt ett troll är han smyckad med glänsande metallringar och på fötterna bär han mjuka skinnskor. I ena ögonvrån glänser en tår. En mer sorgsen är farlig jätte bligar dystert på oss.
Bakom Bauers bild skymtar en jättegestalt med internationella anor. I till exempel Bröderna Grimms sagor finns en grovhuggen, skinnklädd jätte försedd med ovårdat skägg och raggigt hår. De två norska konstnärerna, Erik Werenskiold och Theodor Kittelsen, skapade utifrån denna förebild de första nordiska trollen. Deras troll är ofta storvuxna och klumpiga, anletsdragen är illvilliga, näsorna stora och händerna kraftiga. En liknande jätte återfinner vi i Bauers tidiga illustrationer som i berättelsen ”Stormjätten, jordskakaren” i sagosamlingen Guldslottet 1906.
Men i samma saga finns en annan bjässe vars kropp flyter samman med berget och endast urskiljs genom det grova ansiktet. Också här finns en påverkan från de norska konstnärerna, men Johns bergsjättar blir med tiden, liksom hans troll, mer nyfikna än farliga, ja, till och med jovialiska och ibland möjligen lite lättlurade. Högt däruppe på toppen plirar ett par undrande ögon, den stora näsan sticker ut som en sten och på hjässan glänser en tunn guldkrona.
Dessa bergsjättar likar en annan typ av övernaturliga stora jättar som finns i Johns skafferi. Väldiga reser de sig över den förkrympta människovärlden, det långa håret böljar ner mot grantopparna. Den stora näsan pekar nedåt och de små ögonen är vända mot pyrena långt därnere. Men i all sin ofantlighet behåller de sin lite trögtänkta förundran och så heter också en av dem Dum-dum.
Den korta sagan om Dum-dum återgavs 1912 i skämttidningen Söndags-Nisse: ”Det var en gång en riddare. Riddare Kvick kallades han och han red genom världen. En dag mötte han det stora trollen Dum-dum, och han mötte det många dager. Och han möter det än idag.”
Även om jätten med sina klumpiga fingrar försiktigt nypt om den skira prinsessan och lyft upp henne i handflatan för att närmare studera henne, ter han sig inte särskilt skrämmande. Försiktigt puttar han med fingret på den tappra riddaren och han lyssnar med huvudet lite på sned på de små, underliga, pipande varelserna.
I ”Jätten som sov i 10 000 år”, som publicerades i sagosamlingen Fågel Blå 1912, finns en bild som säkerligen inspirerades av Kittelsens välkända ”Stortrollet på Karl Johan” från 1892. I Kittelsens version kommer det lurviga trollet vandrande in i staden och människomassorna flyr skrikande undan hans tunga fötter. Johns jätte är istället ett förstorat Bauertroll. Bergstrollets tunga ansikte från 1904 har förvandlats till ett vänligt nylle med rundade kinder, kisande ögon och ett småleende på läpparna. Det är natt, staden är öde och endast ett par gatlyktor har böjts av hans framfart.
John tämjde sina jättar, precis som han gjorde med trollen. Men John har också försökt tolka den nordiska mytologin jättar och det blev en utmanande uppgift. I nästa artikel kommer hans illustrationer till Viktor Rydbergs ”Fädernas gudasaga” att presenteras.
Publicerad den 11 maj 2004 i Jönköpings-Posten.
Efter utställningarna Trollsommar 2002 och Prinsessdrömmar 2003 blev sommarutställningen 2004 Jättefarligt. Som tidigare somrar blev det också ett antal artiklar i tidningen.
Lämna en kommentar