Anna Maria Claessons samlade texter

Klockan två på morgonen den 23 maj 1741 lämnade Carl von Linné Vetlanda.

Dimman stod som små moln över kärren, orrarna kuttrade, trastarna mystrade och de andra småfåglarna kvittrade var på sitt sätt. Vid femtiden passerade sällskapet Kleva kopparbruk. Linné noterade naturens förändring intill bruket:

Enträden stodo kring bruket, som klippta cypresser eller Cupressus meta in fastigium convoluta: den man merendels ser kring masugnar, tegelbruk och andra dylika rökande verkstäder; det skulle blifva ett mycket märkvärdigt inventum för trädgårdsmästare, om någon kunde upptäcka rätta orsaken till dessa enträdens förvandling; ty skulle trädgårdsmästare endast med rökande kunna frambringa sådana enträd, skulle cypressträden hos dem mista sitt värde.

Vid kopparbruket besåg Linné som hastigast malmerna, vaskverken, rost- och smältugnen. Även guldgruvorna, som upptäckts tre år tidigare, hann han besöka. Ett bolag, bestående av ett par antal privatpersoner och Kronan, hade låtit uppföra ett guldverk vid Gyfors, som då döpts om till Ädelfors. Linné lade märke till att:

Bruksfolket och de kringboende vid Ädelsfors voro mycket missnöjda, talades om alla inrättningarna med förakt, vedervilja och spådde olycklig utgång.

I bergen härskade enligt folkets tro bergsfrun, som bringade olycka åt den eller de som störde henne. Då klockaren i Skede började förbereda brytning i Klevagruvan vid slutet av 1600-taet drabbades han av yra. Han blev till slut så från sina sinnen att han måste slås i bojor och band. Som straff för att han rubbat bergsfrun miste han förståndet.

Också i guldgruvorna fanns bergsfrun:

Där kom en natt självaste bergsfrun och sade till arbetarna: ”Gå icke längre. I ären över min sängstock så jag får ingen ro. Här är icke så rikt som I tror, men gå till min syster i Klevaberget, hon är rikare.

I många berg styrde bergsfrun. I Villstad på 1700-talet:

Nära Karshult sjö finns ett bärg, som kallas Silfverberget, och där bodde en bergsfru, som hördes säga: ”Jag är ej rik, men gå till min syster i Sala, hon är rikare.”

Villstadborna trodde, berättade prosten Daniel Nordin på 1820-talet, att denna bergsfru dödade alla som kom berget nära. Inte var det då underligt att allmogen var skeptisk mot gruvbrytningen i Ädelsfors?

Kanske berodde oviljan också på arbetets hälsovådlighet. I början utvanns guldet i en smältprocess där den giftiga metallen bly ingick. Vid 1700-talets slut rostades sligen tillsammans med koksalt och kvicksilver. Det bildade s k amalgamet upphettades därefter och kvicksilvret förgasades. Även denna process måste ha varit mycket hälsofarligt för arbetarna.

För att få arbetskraft utgick på 1700-talet en del av lönen i gulddukat, men man tillgrep också andra metoder enligt 1794 års bergsmästarberättelse:

Den arbetande hopens inöfvande i Bergshanteringen har ej mindre lyckats derigenom, at man i sednare åren fått flera Hemman och Lägenheter Guldverket tillagde, hvarmedelst vunnits utrymme till inrättande af Bostäder åt Arbetarna som sedermera qvarblifvit såsom ständige och Bofaste samt låtit sina barn, ifrån 8 års ålder, om Sommaren göra tjenst vid Bakverket och Slamningen, samt om vintern bära Nafvar i grufvan och efter hand med de äldre deltaga i Bärningen. En sålunda från barndomen inöfvad Person har vid mannaåldern ej frugtan eller betänkande at antaga arbete på bottn af en 100 famnars djup Grufva. Färdigheten och rätta handlaget vinnes också förnämligast genom sådan tidig inöfvning.

Det utvunna guldet slogs till hel- och halvdukat med Smålands vapen på ena sidan. Den avbildade dukaten är från 1761. Guldbrytningen i Ädelsfors blev aldrig lönsam och på 1820-talet lades guldverket ner. Under ett par perioder senare på 1800-talet (1860 – 1870 samt 1890 – 1898) gjordes nya brytningsförsök.

Publicerad i Tiotusen år, utgiven av Jönköpings läns museum och Jönköpings läns hembygdsförbund.

,