Anna Maria Claessons samlade texter

så beskrev han sig själv.

Konstnären Olof Thunmans vänskap med min pappa Gösta är kanske förvånande. Thunman var född 1879 och pappa 1911.

Förutom blöta stunder på krogen Rullan tycks de, att döma av efterlämnade papper, faktiskt ha lekt ett slags rollspel där pappa kallades PRINZ von und zu BADEN och Thunman själv hette FÄLTMARSKALK Rehnskjööldh.

Förutom ett antal konstverk av Thunman som hänger på våra väggar här hemma, så finns bland pappas handlingar några utkast till dikter skrivna på Uppsala Hotells skrivpapper. Liksom en inbjudan med denna text:

Max von und zu Baden?

Har du lust och tid att komma in till Noret och bada och äta en hvardagslunch. Hvilken tid som helst på dagen. (Men mellan den femte och tjugonde Juli.) Sen kanske jag far till Västergötland.

Ingen har spelat på fiolen sen sist.

Din gamle Rehnskiööldh

O.S.A. – S.O.S.

Eller denna lilla lapp där Thunman 1938 tackar för att han fått övernatta i pappas lya.

Här också en dikt till pappa (G. Cn) skriven en, kan man förmoda, kall januarikväll i källarsalen på Rullan.

En glimt

I midvintergryningens gråa timme, / när nordan vren tung och hård, / fick jag av nåd förnimma / ett drömlätt sommarackord.

Det ljöd som trastsång i junikvällen, / när hjärtat lyssnar och gnolar med. / Det var som vågsvall kring ljumma hällar / när solen nyss gått ned.

Det var som en doftande nyponblomma / från högsommarens paradis /slagit ut med ens i det vintertomma / snårets frost och is.

Och nu är det som allt det mörka och tunga / inom mig skingrats och flytt / och det kännes som kunde jag sjunga / på nytt

Olof Thunman avled 1944, två år tidigare hade han sin första separatutställning på Upplands nation. Fotografiet ovan på Thunman, som finns på Upplandsmuseet, togs i samband med den.

2005 kom boken Olof Thunmans Uppland ut, skriven av Gunnar Brusewitz och Allan Ellenius. (På sidan 108 hänvisas till pappa.)

Under min tid på Västergötlands museum gjorde vi en utställning om Thunmans tid i Västergötland (han var gift med en västgötska, Carin Kuylenstierna).

Pappa och Thunman umgicks under det oroande trettiotalet och de mörka krigsåren. Pappa ber honom vid ett tillfälle att sprida propaganda för Frivilligbyrån för Finland. Så här en allvarlig dikt som Thunman tecknat ner på Uppsala Hotells brevpapper, men som också trycktes i lite avvikande tappning i Upsala Nya Tidning den 5 april 1941.

Vingar

Jag kan ej glömma första gången / i lifvet jag såg en flygmaskin / lyfta vid massornas jubelskrin / och pröfva den bräckliga solskensspången

Jag fyllde med rymdernas vårluft min lunga / och skrek som de andra och svängde min hatt / Jag var af stormande fröjd besatt / och kände mitt hjärta sväfva och gunga

Jag tyckte jag höll vinghästens tömmar / och hörde ett eggande fjäderbrus / Och Ikaros’ myt och da Vincis drömmar / hägrade fram ur morgonens ljus

Jag kände den lycka, som allt betvingar, / och min längtan flög mot framtidens kust / ur tyngd och mull i arielslust

I dag hade männskan fått vingar / Och nu, om ett sträck af flygmaskiner / skimrar som silfver mot sidenskyn / skönjer jag endast blod och ruiner

ty en smygande dimma förvänder min syn / Jag ser kulturernas minneshallar / och tempel och dômer skärfvas till grus / och jag hör, hur förintarens stämma skallar / öfver brinnande hem och rasande hus

Jag hör ett anskri från blödande länder / en kvidande jämmer från fasornas nejd / och ett mummel, som mullrar kring rykande bränder / och siar hatfullt om nästa fejd

Morgonens syn blef i mardröm förbytt / och framtidssången förgås och förklingar / i ett döfvande dån af propellervingar / I dag har människan fallit på nytt

Den här texten har jag ursprungligen skrivit för barn och annan släkt. Men jag tyckte den också hade ett allmänt intresse eftersom Olof Thunman (författare till bl a Vi gå över daggstänkta berg) är en erkänd konstnär och diktare.