Anna Maria Claessons samlade texter

Som barn var Bredegården i Brandstorp mitt sommarland. Eftersom vi vanligen tillbringade augusti här, så var Brandstorp för mig mogna körsbär, notdragning vid Vättern, lek på höskullen och kvällsstunder i Ingeborg Carlssons kök. Den här skoluppsatsen skrev jag som trettonåring. Rubriken var Ett kök.

”Om man ska beskriva ett kök kan man då hitta ett bättre och stämningsfullare motiv än ett kök på landet? Ett kök som glömt att tiden går och helt stannat kvar i det förflutna. Det är kväll och mörkt ute, småfrysande går man från ladugården till köket, allas samlingsplats. Redan i farstun slår hemtrevnaden emot en. Dörren gnäller och husets härskarinna Ingeborg tittar upp och nickar. Efter att ha besvarat hälsningen slår man sig ner på en soffa och börjar förstrött bläddra i en gammal ”Såningsmannen”. Eftersom man sett i den många gånger förut sjunker den snart ner i knät och man börjar se sig om.

Rummet är dunkelt för den enda belysningen är en ensam glödlampa i taket. Utanför är kolmörkt och man fylls av en sällsam glädje över att man är inne i ljuset och värmen.

Varmt är det för Ingeborg eldar för fullt i vedspisen. Man förundrar sig över att bekvämligheterna är så få. Disken klaras av i en stor låda som skulle jag vilja kalla det. Den är stor som en byrå och har ett lock som går att fälla upp, däri står en balja och i brådskande fall läggs locket bara ner. Att den finns en vattenkran är underligt och den bryter starkt från den annars så ålderdomliga miljön. Men som tur är skyms den av en stor skänk vars färg bara kan anas. I den står prydliga rader av glas och kaffekoppar. Kaffe är någonting som är viktigt på landet, för varje besökare måste ju ha något till livs medan de pratar.

Det knackar på dörren och in kliver en av dessa regelbundet återkommande tanter. Ingeborg rätar på sig, torkar av sig med förklädet och tar av gammal vana fram kaffekopparna och så börjar pratet.

Så kliver Erik in. Han har sagt ett sista godnatt till korna. Eftersom han bara rakar sig på söndagarna ser han rätt vildvuxen ut. När han ätit, kastat ut katten, klagat över det myckna regnet, drar han sig ner till sjön för att dra not.

När besökaren givit sig av är det åter lugnt. Ingeborg pratar och ber en ta en smörgås. På bordet står alltid bröd och smör och det ligger alltid smulor på bordets vaxduk och det finns alltid gamla tidningar på den trävita soffan och klockan drar sig alltid en kvart, det är lika säkert som att solen går upp i väster (eller om den nu går upp i öster). Det finns så mycket här som är säkert. Detta är en plats jag kan återvända till om tio år och allt är sig likt. Det är bara innevånarna som ändras.”

Fotografiet av Ingeborg är faktiskt taget drygt tio år senare.

Publicerat i fb-gruppen Notiser från Brandstorp 2015.