Anna Maria Claessons samlade texter

Vem var Valborg?

När vi nu samlats på valborgsmässoafton dyker frågan upp: vem är Valborg?

Då jag för ett halvsekel sedan läste vid universitetet i Lund ett ämne som kallades Nordisk och jämförande folklivsforskning, hörde jag säkert talas om Valborg.

Men skam att säga, sedan dess har jag inte funderat på henne förrän Joel Blåberg ringde och frågade om jag ville hålla vårtalet på valborgsmässoafton här i Rödån.

Så vem är egentligen Valborg?

Professorn i historia Dick Harrison – som har svar på de flesta historiska spörsmål – skrev en krönika 2016 i Svenska Dagbladet om Sankta Valborg. För Valborg är nämligen ett helgon.

Valborg föddes i sydvästra England i början på 700-talet. Hon tillhörde en förnämlig familj och en del menar att hon rent av var av kunglig börd. Det man vet om hennes liv är att hon under ett kvartssekel var nunna i ett engelskt kloster.

Men så lämnade hon hemlandet – ska vi gissa att hon då var i 40 – årsåldern – för att hjälpa sina bröder och morbrodern Bonifatius att missionera i det vi idag kallar Tyskland. En av hennes bröder grundade ett kloster i Heidenheim, där Valborg så småningom blev abbedissa och hon avled där den 25 februari under andra hälften av 770-talet.

Den 1 maj – troligen 100 år senare – flyttades hennes reliker till Eichstätt, där en av hennes bröder hade varit biskop och låtit bygga stadens första katedral. Den katolska kyrkan kanoniserade Valborg och första maj blev hennes helgondag i Tyskland.

Så här skriver Jan-Öjvind Swahn, min lärare i Lund, om Valborgs eftermäle:

”Hon tycks inte ha gjort så mycket väsen av sig under sin levnad, men som död agerade hon desto mer helgonamässigt. Ur hennes sarkofag sipprade det nämligen en olja, och den som smorde sig med den blev av med allehanda sjukdomar.”

Det märkliga är, berättar Jan-Öjvind Swahn vidare, att det helgon vars afton vi firar idag inte infördes i den svenska almanackan förrän 1901.

Men man kan förmoda att Valborg under medeltiden ingick i svenskarnas helgonlegender och att hon aldrig riktigt utrotades av de lutherska prästerskapet. Hon levde vidare som en muntlig almanackstradition bland allmogen in i sen tid, så t ex spådde man väder efter Valborg. Frös Valborg om fötterna kunde man räkna med en fortsatt kall vår.

Men hur firades annars Valborg och första maj i äldre tid?

Från södra Sverige finns många skildringar om traditionen att ”bära maj i by”. Hur ungdomen på kvällen före 1 maj, bärande gröna kvistar, med spelmän i täten samlades och drog från gård till gård, tiggde mat och brännvin till ett kalas dagen därpå. Ungdomar har alltid passat på tillfällen då en fest kunde hållas.

Och att tända en bål på vårkanten, kanske för att skrämma rovdjur eller för att skydda sig mot häxor, har gamla anor. Här i våra trakter är ju påskafton den kväll då elden tänds, men det kan också vara på Turedagen 28 april, Tykodagen den 29 april, Kristi Himmelsfärds dag eller i tidigare danska och norska landskap vid midsommar. I våra dagar har elden vid Valborg konkurrerat ut de flesta andra brasorna. I Brandstorp kan vi tacka Bertil Nilsson i Bredegården som framhärdar med påskbrasan.

Men det finns spår av andra vårbrasor också i Brandstorp, eller i alla fall nära oss. I Fågelås ordnades bullersamma skallgångar på Tyko- och Turedagarna 28 och 29 april. Skallgångar då man jagade bort rovdjuren. Och där ungdomen återigen passade på. Då man roade sig med att ropa, hojta, blåsa i horn, skjuta med bössor, tända stockeldar och leka och dansa. Och jag är övertygad om att vi här i Brandstorp väsnades och tände eldar dessa dagar. Vi hade ju också djuren betande i den farliga skogen under sommarhalvåret.

Men skogsbetet avtog och i mitten på 1800-talet var det föreningar, präster och folkskollärare som tog tag i ett mer städat valborgsmässofirandet. Det var då det blev körsång, vårtal och så småningom fyrverkerier. Här i Brandstorp var vi senfärdiga – kanske beroende på den starka påskbrasetraditionen. Jag tror att det var först på 1940-talet som Röda Korset och kyrkan ordnade valborgsfirande på gärdet vid Forsen. När det firandet tynade bort runt 1970 tog Friförsamlingen här i Rödån över.

Och nu för tiden är valborgsmässofirande runt om i landet ett firandet av det årliga undret! Undret då solen, ljuset, värmen, växandet och livet återvänder.

Att på promenaden plötsligt få höra en välbekant sång – nu har det första bofinken kommit! Att åter få se tranparet på Häldeholms gärde, höra lärkan på Häldetorps åkrar, att få gräva djupt i fjolårslöven för att plocka den första vitsippan (det är de små buketternas tid!). Att höra isen lossna och bäckvattnet porla. Och en solig dag säger vi: låt oss gå till blåsippsbacken och fika, och vi sitter på en sten i blåsippshavet med en och annan avvikande gul vårlök.

Ofta kommer bakslagen, åter täcks marken av snö och vinden rister i björkarna. Snödropparna kryper ner utmed marken, men så fort solen värmer reser de sig och gör skäl för sitt vackra namn: droppar i snön.

Men Kung Bore måste till slut erkänna sig besegrad och då går allt plötsligt så fort, så fort. Knut Lundberg, han som i mitten på förra seklet skrev ett par böcker om Brandstorps historia, skrev en gång en dikt om vårens ankomst. Visst kvittrar fåglarna i hans dikt, men han har mer fastnat för allt det som på våren pockar på för människan: bonden som kör traktorn på fältet, såmaskinen som ska göras i ordning, båten som ska i sjön och sommargästerna som kommer.

Nu är det dags att putsa grådisiga fönster, att sätta och så, att flytta ut trädgårdsmöbler och plantera i krukor. Men det är en lycka att dona och feja, att njuta av naturen som blir allt grönare, nu har björken musöron – dags att klippa rosorna! – att följa flyttfåglarnas ankomst och vår- och försommarblommorna som avlöser varandra.

Men våren är en tid då också vemodet har plats i våra sinnen. Det går ju så fort, det vänder snart, säger någon glädjedödare, och det blåser kallt bakom vår rygg, ute i den stora världen.

För några år sedan undrade jag på fb om man fick glädja sig åt att haspen till badrummet efter många års renoverande nu bytts till ett ordentligt lås. Samtidigt som det mullrade i världen och IS var på frammarsch. Jag minns att Katarina Carlsson i Bredegården väldigt bestämt svarade: att det fick man visst!

Och jag tror hon har rätt. För att orka ta in allt det som nu händer, att orka fortsätta reagera och agera mot ondskan och orättvisorna måste vi glädjas åt det vi har: familj och vänner och det årlig undret i vårt land: våren.

Knut Lundberg skrev i sin vårdikt:

Vid stranden vattnet brusar

i träden vinden susar

allt levande berusar

när våren smyger på

Allt levande berusar när våren smyger på … Vi inser att valborgsbrasans lågor inte jagar bort Putin, men låt oss med eldens värme samla kraft och låt oss ta vara på allt levande som berusar när våren smyger på, låt oss hurra för det årliga undret.

Ett fyrfaldigt hurra för våren!

Vårtal hållet Valborgsmässoafton 2022 vid Rödåns missionshus i Brandstorp.