Anna Maria Claessons samlade texter

”De sedvanliga lussegubbarna visade sig även i år på lusseafton. De flesta såg riktigt ruskiga ut. Lyckligtvis har de fredliga ärenden och önskar endast få pepparkakor eller dylikt.”

Så skrev folkskolläraren Eric Persson i Brandstorp till tidningen den 15 december 1955. Fem år senare var han mer negativ till den skaraborgska traditionen och ställde de vilda lussegubbarna mot den väna lucian:

”På lussekvällen kom lussegubbarna som vanligt med sina otäcka masker. Men man efterlyser faktiskt lite fantasi, som skulle göra de osmakliga maskerna överflödiga. På tisdagsmorgonen blev man glad till sinnes när ljusdrottningen Lucia uppenbarade sig och bjöd på pepparkakor.”

Jag ringde upp Åke Ödvall i Hjo för att få höra vad han mindes av lussegubbarna i Brandstorp. Åke är född 1925. ”Jo jo men, de var vanliga i Brandstorp när jag var barn. På lussekvällen, vid 7-8-tiden, kom olika gäng av lussegubbar in i köket. De sa inte så mycket, och om de sa nå’t, förställde de sig. Det gällde att de kunde hålla stilen. För det roligaste var om man kunde lista ut vilka de var. Framför ansiktet hade de masker eller så var de målade. De var klädda i gamla kläder.

Lussegubbarna var vuxet folk, ungdomar från 14 − 15 år och uppåt. De skulle inte skrämmas, utan de var snälla. Så fick de några pepparkakor och längre tillbaka i tiden säkert en sup. På fyrtiotalet var det fullt med lussegubbar här i Hjo, hela sta’n var ute, det var lite karnevalstämning. Samma sak i Habo, när jag bodde där. Lucia firade vi inte när jag var barn, jag tror det var i församlingshemmet de började med luciatåg ca 1945.”

Om traditionens historia berättade Inger Widhja på Västergötlands museum i en artikel i Västgöta-Bladet den 12 dec 2013 skriven av Maria Peterson:

”I natt är det farligt att vara uppe för då är onda varelser i farten. ”Tidigare när vi använde den julianska kalendern (före 1753, min anmärkn.) var det här den längsta natten på året och då kunde otäcka saker hända”, säger Inger Widhja, folklivsforskare.

I Skaraborg finns det två olika typer av traditioner kring lussenatten, en ond och en god. De onda handlar om otäcka varelser som satte skräck i folket i byarna. Bland annat trodde man att Oden red över himlen med alla döda krigares själar.

− Man kunde höra ljudet från dem. Man var noga med att stänga spjället i skorstenen så inget hemskt skulle hända, berättar Widhja.

I gruvtrakter trodde man att Lucia var Adams första fru, men de fick inga barn tillsammans. Lucia försköts och träffade Lucifer (djävulen, min anmärkn.), kanske har det med namnlikheten att göra. De fick en massa barn – smådjävlar, vilka levde i underjorden.

− Den längsta natten på året kom de upp i stora följen. De slog i väggarna och förde oväsen så det gällde att hålla sig inomhus, säger Inger Widhja.

Tonåringar och unga vuxna klädde ut sig och gick lussegubbe under natten. Det var viktigt att inte avslöja vem man var. De gjorde otäcka masker av näver och svärtade ner ansiktet, killar tog på sig kvinnokläder och tjejer långbyxor och skägg. De gick runt mellan husen i de oskiftade byarna och skrämde upp barnen, hittade på bus, skrålade och skränade. De bjöds på supar och de tiggde bröd, ost och brännvin som de skulle ha på ungdomarnas egna ”hopabaler” senare.

− Traditionen med lussegubbar är nästan borta idag. Fram till 1990-talet levde den kvar starkt i Tidaholm och det var många som kom för att titta på dem som klätt ut sig, säger Inger Widhja.”

Ja, hu, ikväll får vi allt hålla oss hemma. Farliga krafter är i rörelse, när mörkret faller den 12 december!

Publicerad 2014 i fb-gruppen Notiser från Brandstorp.

Den här bilden, som jag gissar har med lussegubbar att göra, hittade jag i Stig och Ninnan Mellbergs fotoalbum.