Anna Maria Claessons samlade texter

En del släkter kan man följa i Brandstorps kyrkböcker under flera generationer: Mellberg, Blåberg, Rundqvist, Rånge … Men ibland dyker ett oväntat namn upp, en person flyttar in, stannar några år och fortsätter sedan livet någon annanstans. Som t ex Klädes Fabriqueuren Erland Sandberg. Varför flyttade en klädesfabrikör till Svanebacken 1797? Och vad gör förresten en klädesfabrikör?

Men först, vad är kläde? Enligt Nationalencyklopedin är det ett enfärgat, kraftigt ylletyg som valkats, ruggats, överskurits samt pressats (återkommer till det). Kläde användes till kappor, klänningar men framför allt till militäruniformer. Fabrikör? Nja, Sandberg förestod inte någon fabrik i vår tids mening, utan en klädesfabrikör på 1700-talet var snarare en kvalificerad hantverkare med allt från en till flera vävstolar och en eller flera gesäller och lärgossar. Klädesvävningen var en manlig angelägenhet och omgiven av statliga regler och förordningar.

Nu var det så att Landskamrer Johan Bånge i Svanebacken hade två döttrar. Maria, som var född 1753, gifte sig 1785 med Johans efterträdare, häradsskrivaren Anders Gustaf Odehlius. Familjen bodde på Svanebacken. Men Brita, som var två år yngre, fick vänta länge innan hon trädde i brudstol. 1797, 42 år gammal, gifte hon sig med den nio år yngre Klädes Fabriqueuren Erland Sandberg. Då var fadern bortgången och Britas mor hade avlidit året innan.

Erland Sandberg är inte lätt att följa i kyrkböckerna. Han var född 1764, förmodligen i Stockholm. År 1797 kom han till Svanebacken från Hagbo (Habo), gifte sig med Brita, de fick år 1800 en dotter, Anna Carolina, och samma år flyttade familjen till Jönköping. Där hade Sandberg tillstånd att driva klädesvävning och han och Brita återfinns i kyrkböckerna på olika adresser åtminstone fram till 1803. Familjen hade också en gesäll i hushållet. Men vad hände sedan? Dottern Anna försvinner ur kyrkböckerna, kanske dog hon som spädbarn? Brita avled 1808 på Svanebacken i lungsot. Men var tog klädesfabrikören vägen?

Av en slump hittade jag honom åter i Habo, boende på Hackerberg. I dödboken står det år 1813:

”Gift, född i Norrköping år 1764, har från 18 års ålder idkat klädväfvare handtverket och arbetat härutinnan i flere städer, gift; men med hvem känner man icke; han skall från äktenskapet vara lagligen skiljd; har i flere år uppehållit sig här och bodt i Hackerberg, har en längre tid warit sjuk och dog af lungsot, 49 (49 år, min anmärkn.)”

Hur gick det till då kläde tillverkades? Bara framställningen av garnet var en komplicerad process eftersom kraven var höga på dess kvalitet, så den lämnar vi här. Klädefabrikens vävstolar var breda, det var alltid två vävare på samma stol. Så här skriver Sven T. Kjellberg i boken Ull och ylle som kom 1943:

”Två karlar placerade sig i stolen inom sittbrädet. Den ställning de intog var mer stående än sittande och sittbrädet tjänade dem då endast som stöd för höfterna. Sittbrädet var nämligen så konstruerat, att det kunde vrida sig på tappar antingen upp eller ned, så vävarna stundom kunde stå eller sitta.”

Vävens inslag var vått, så att klädet kunde slås riktigt tätt. Varje inslagstråd skulle slås 8-9 gånger med bommen och två arbetare vävde tillsammans ungefär ¼ dels aln i timmen (ca 15 cm). När väven var klar, synades den av edsvurna hallmästare. I städerna fanns nämligen en myndighet kallad hallrätt, som gav tillstånd att sätta igång fabriksrörelser. De granskade också de varor som tillverkades och de varor som godkändes försågs med en s k hallstämpel. (Hallrätterna avskaffades 1846 samtidigt som skråväsendet för hantverkare försvann.)

Efter att väven synats och godkänts, skulle den noppas (knutar, strån o a skulle tas bort med en liten tång), vilket vanligen gjordes av unga flickor. Efter noppningen valkades tyget. Det innebar att det blöttes, bearbetades med såpa och filtades mellan trävalsar. Sedan var det dags för ruggningen. Nu skulle tyget åter vara vått och ytan ruggades upp med särskilda kardor. Slutligen lades det på överskärardisken och med en sax skars de utruggade ullhåren av. Alla dessa moment efter vävningen utövades av specialiserade hantverkare.

Bilden ur boken Ull och ylle visar en klädesfabrik från 1700-talet. I förgrunden kardas ullen i en slags skrubbstol. I bakgrunden syns den breda vävstolen med sina två vävare. Ur samma bok är också fotografiet på olika prover av kläde som tillverkats på 1700-talet ur den s k Berchska samlingen som finns på Nordiska museet.

Undrar om Klädes Fabriqueur Erland Sandberg hade sin breda vävstol uppmonterad i Svanebacken?

Publicerat i Facebook-gruppen Notisern från Brandstorp 2016