Anna Maria Claessons samlade texter

Den 24 juni 1722 – vilken glädjens dag på godset Skämningsfors i Brandstorps socken! Midsommardag, ljuvlig försommargrönska, kornknarren raspande i ängarna och snart kommer den älskade, oändligt efterlängtade sonen hem. Äntligen var Fru Annas och Jungfrurna Beatas och Mettas många år av förtvivlan, tårar, oro, saknad och hopp över!

19 år gammal drog löjtnant Oluf Hård af Segerstad ut i kriget mot Ryssland. På order av generalmajoren Carl Gustaf Kruse begav han sig den 17 november 1708 tillsammans med två korpraler till en liten by i Ukraina. På väg tillbaka till regementet tillfångatogs de tre av en trupp kalmucker och kosacker. Oluf sköts i vänstra axeln, höggs över vänstra ögat, plundrades och kläddes av. Fångarna fördes till en rysk infanteridivision. Så småningom hamnade de, tillsammans med ytterligare 150 svenska fångar, i ett ”fångehuus” i Moskva.

Den 3 juli 1709 fick de svenska fångarna höra ”om den olyckeliga Slaktningen wid Poltawa”. Svenskarna förfärades, men ryssarna firade. Runt i staden sköts segerskott ur 300 kanoner och alla klockor ringde under flera dagar. Flera av de höga svenska officerarna tvingades också skymfligen delta i segerparaden genom Moskva.

Oluf förde dagbok över sin tid i rysk fångenskap. Dagboken finns publicerad och i sin helhet kan du läsa den på Litteraturbankens hemsida: https://litteraturbanken.se/…/Karolin…/sida/338/faksimil

Efter nästan två år i fånghuset fick Oluf mer frihet att röra sig i Moskva. Men den 19 februari 1712 påbörjades den långa transporten till Sibirien. Sextio officerare, präster och civila reste tillsammans, mestadels med släde. För varje stad och by de passerade, gjorde Oluf anteckningar om kloster, kyrkor, stadsmurar, bebyggelse, näringsliv eller annat av intresse.

Ett exempel ur dagboken: Den 12 mars anlände sällskapet till staden Solowitziogda. ”Är en liten stad utan wärk och murar: här i staden är ett stort Salt-siuderi, Czaren tillhörigt men nu för tiden förarenderat till den i Muscou mycket namnkunniga rika Bonden, benämnd Strogenof. Wattnet, hwaraf Saltet kokas, tages uti Brunnar, som mycket diupt i jorden grafne äro, och gif:er ett mycket fint och hwitt, men ey serdeles starckt Salt.”

Komna till staden Japansci upphörde slädföret, så nu fick de ligga stilla till 1 maj, då stora båtar på floden Tura förde dem vidare till slutstationen, staden Tobolski. ”Kom altså effter tålff weckors resa, som med hälsan /: Gudi Lof:/ begynt och fulländad blef, till Tobolski som är hufwudstaden uti det mycket widt aflägsna och litet bekanta Riket Sibirien.”

I Tobolski bodde cirka 640 svenska officerare när Oluf kom dit, några skickades dock vidare inåt landet. Hur dagarna fördrevs i fångenskapen står det inte mycket om i dagboken. Men åren släpade sig fram och till slut, i november 1721, kom glädjande nyheter om freden som slutits den 30 augusti i Nystad, Finland. Oluf tackade Gud och skrev: ”O Herre, Herre, Gud, Barmhertig och Nådelig! Lägg ännu Nåd in till Nåd, och bewisa jämwäl på oss arma fångar tin allmackts hand, /…/ och låter oss komma hemm till wårt k. Fädernesland …”

Den 14 december kom så beskedet om att de svenska fångarna skulle skickas hem. Och den 21 januari 1722 började hemresan. Den 14 mars anlände Oluf till St. Petersburg, 14 april Borgå och 24 maj Stockholm. Den 19 juni lämnade han Stockholm för att fem dagar senare äntligen vara hemma!

I slutet av dagboken tackar Oluf Gud för att Han hjälpt honom genom den svåra fångenskapen och för att hans kära Mor var i god hälsa när han kom hem. ”Tiden som iag elliest warit borta, ifrån åhr 1705 om wåhren, då iag hemifrån reste uth till kongl arméen i Pohlen, är 17 åhr och /:ungefär:/ 3 månader; af hvilken tid iag i fångenskap i Ryssland tillbrackt 13 åhr, 4 månader och 10 dagar…”

Vilken lycka det måste varit för Anna Hierta på Skämningsfors när hon äntligen fick återse sin yngste son! Inte hade åren sedan maken dog 1697 varit lätta. Äldsta sonen Carl Magnus dog i krigets Polen 1706, Per Gabriel, livdrabant hos Karl XII, avled i en duell i Ukraina 1708. Och så sönerna Johan Adolph och Oluf som båda befann sig i fångenskap i Ryssland. Johan Adolph kom hem 1717, men oron för Oluf fortsatte ytterligare fem år.

Och hur gick det sedan för Oluf? Ja, han tog avsked från armen som överstelöjtnant, blev godsägare på Stora Segerstad i Småland och gifte sig 1732 med Benedicte Sussanna Bock af Nääs. Paret fick fyra döttrar och därmed blev Oluf den siste av ätten Hård på den urgamla släktegendomen Stora Segerstad i Småland. Oluf avled 12 juli 1768 och Benedicte en månad senare.

I den här artikeln får du veta mer om livet för de svenska soldaterna i Ryssland: http://popularhistoria.se/…/karoliner-i-fangenskap-i…/

Tavlan, som idag finns på Nationalmuseum, föreställer hovstallmästaren och Karl XII:s ridlärare Gustaf Hård av Segerstad (1654 – 1714). Han var, mig veterligen, aldrig själv i fångenskap, men finns ändå med i Olufs dagbok. En låneväxel ställd på honom förekommer nämligen flera gånger bland Olufs ekonomiska transaktioner där borta i fångenskapen!

Publicerad i fb-gruppen Notiser från Brandstorp den 26 februari 2018.