Anna Maria Claessons samlade texter

Buskage av spirea och snöbär, väldiga fält av kirskål och en liksom slumpvis utslängd huggen sten berättar om en annan tid.

Här växte en gång blommor till prydnad, grönsaker till nytta och sparris och vindruvor till lyx. Sandbelagda gångar slingrade genom frodig växtlighet, en av dem ledde till ett lusthus för varma och regniga sommardagar. Nere vid Rocksjön sträckte sig en lång brygga ut genom vassen. Längst ut fanns badhuset och tidiga vårdagar var där den rätta platsen att, lutande ryggen mot dess varma lena plankvägg, vända ansiktet mot södersolen.

Markerar den tynande syrenen rundeln framför huset? På det hundraåriga fotografiet är den en frodig buske som nästan döljer byggnaden med dess femkantiga trapphus, plåttak, ljust putsade fasad och den höga stenkällaren där charkuterist Joseph Bauer förvarade fläsket.

På trädgårdssoffan sitter Joseph och hans hustru Emma. Sönerna Hjalmar och Ernst omger dem. Nonchalant lutat mot sin cykel står mellanpojken John, han som skall bli berömd konstnär.

Josephs liv är en framgångssaga. Som föräldralös fjortonåring, född i en bondby i Bayern, anlände han till Göteborg 1863. En äldre broder, bryggare i staden, tog sig an honom. Fyra år senare flyttade den driftige ynglingen till Jönköping, där han etablerade sig som charkuterist. Tjugofyra år gammal gifte sig Joseph Bauer med mjölnardotter Emma Wadell från Habo. Ett år senare, 1874, köpte han en fastighet på södra sidan av Nya torget där charkuteri och bostad för den unga familjen inrättades.

Företaget gick bra och 1881 lät Joseph bygga Villa Sjövik längst ner på Kålgården, just där Östra Holmgatan övergår i Västra Holmgatan. Huset blev familjens sommarställe, en oas för växande pojkar. Här fanns sjön för rodd och simning. Här var nära till skogens äventyrligheter och outforskade sankmarker. Här fanns husvindar att leka på.

Tolv år gammal skriver John till storebror Hjalmar:

Nere vid Sjövik är nästan allt grönt, och mamma har varit där nere och sått blommor och grönsaker. På sparrislandet har pappa satt potatis i stället för sparris. Jag och Ölandrarna har haft Cirkus på Sjövik uppe på rännet, och vi har haft så mycke folk att en söndag hade vi 39 personer, vi hade 4 kroner i kassan när vi delade.

Joseph var i hög grad en praktisk och ekonomiskt lagd man. Husets höga stenkällare var avsedd för förvaring av kött och hela familjen engagerades i arbetet med att packa det salta fläsket. På Sjövik höll familjen höns och ibland odlades till och med råg. En trädgårdsmästare var bosatt där och höll ordning på växthus, djur och trädgårdsanläggning.

Tiden går, John reser till Stockholm, endast sexton år gammal, för att utbilda sig till konstnär. I augusti år 1900 kommer han äntligen in på Konstakademien, han är den yngste sökanden och nyss fyllda arton. På försommaren 1901, efter ett års slit med perspektivritningar, anatomistudier och gipsstatyer, äntrar John sin cykel och ställer kosan hem till Småland, till Sjövik. Här förlöses vinterns längtan efter Smålands mörka skogar och doftande ängar.

Försommarens ljuvlighet förmedlar han friskt och omedelbart i en serie blomakvareller. Det är studier av sommarmoln och av sommarens fägring i form av mandelblom, förgätmigej, timotej, blåklocka, maskrosor …

På Sjövik inrättar han sin ateljé. Hit återkommer han också efter sin utbildning. Till en Stockholmsvän beskriver han den i förtjusta ordalag:

Jag har en liten ateljé. Den är bra du. Spänd med juteväv och välvt vitt tak. Cinnoberröd pinnsoffa och dito stolar, en liten ekbyrå, tre gamla präststolar, 4 Dürerska kopparstick i mahognyramar, ett litet bondskåp i ett hörn med glas och vartill där hörer och så en panelhylla runt det hela. Det är bra va? /…/ Där brukar jag sitta om dagarna och rita gubbar och så försöker jag måla tavlor och spela handklaver. (Det kan jag nästan nu till fasa för mina grannar.) Jag är mycket flitig med handklaveret.

Kanske trivs han bäst i sin ateljé när höstens mörker kommer, björkens toppar gulnar, då dimman ligger tät över sjön och myren mot skogen, då månen står stor och gulblek. Sådana kvällar tänder han sitt tregrenaljus, juteväven på väggarna får en varm lyster och kopparsticken i sina mörka ramar lugnar honom.

I breven till fästmön Ester Ellqvist lämnar han det raljanta tonfallet och avslöjar sina inre sinnesstämningar.

Jag har setat och drömt här nere i afton. Den stora ensamheten har legat omkring mig, jag är så ensam du Esther. Jag har tänt en väldig brasa. Vid den har jag setat och svärmat och kommit på gott humör. Min ateljé är så solig vid skenet af en brasa, jag känner mig så lugn och trygg när jag hör björken spraka. Det är för mej den brinner, bara för mej och min dröm.

John bjuder in sin prinsessa till Sjövik. Hon ska få sitta i hans soffa, klappa hans hund Spinken och han ska spela handklaver för henne. Hon ska få smaka på hans hembryggda vin, gjort på vinbär från Sjövik. Hans fantasi för honom vidare:

Jag satt med Spinken och handklaveret och stirrbligar in i brasan och tänker på er däruppe. /…/ Då knackade det. Stig in, sa jag. Det var ingen som kom. Det upprepades tre gånger, är det inte hemskt? (Jag tror det är byrån som knackar.)

När John och Ester några år senare som nygifta är på resa i Italien, en resa som varar dryga året, tänker han ofta på Sjövik.

Från Rom skriver han 1909 samtidigt som föräldrarna flyttade permanent till Sjövik:

Och mamma som flyttar. Hur känns det? Jag försöker i andanom möblera Sjövik med de gamla möblerna för att tänka mig hur det skall se ut när vi komma hem. Är det gjorda några större förändringar i den övre våningen? Jag menar ett rum till däruppe skulle nog inte skada och plats finns ju. Men det är också bra som det är. Det finns ju rum för mej ett par månader i sommar. Jag vill ligga på Sjövik och rita sagoboken.

Och så blir det. 1909 års utgåva av Bland tomtar och troll kommer till i skuggan av de stora träden på Sjövik. Det är denna årgång som John finner sin särpräglade stil och sagans figurer börja leva ett eget liv. Klampe-Lampe, Drulseri-Drull och Vill-Vallareman förlöses på Sjövik, i kontrast till minnena från Söderns torrhet och solljus.

Publicerat som del I i serien I John Bauers fotspår i Jönköpings-Posten 1 juni 2002.

Alla bilder kommer från Jönköpings läns museum via DigitaltMuseum