Anna Maria Claessons samlade texter

Den 8 april är det romernas nationaldag. Och jag kom att tänka på när Brandstorps sockenstämma sammanträdde den 16 juni 1809. Under § 9 i protokollet skrev pastorn med anledning av att socknen hade besök av en grupp resande eller romer:

”Anmäldes och nu at några i Socknen hysa och Herbergera så kallade dragare eller Skojare-följen, hvilka ligga Socknens Innevånare till last med tiggande och bedragande, sam utsprida fördommar och vidskepl. meningar bland de enfaldige, och genom gudlöst och lastfullt lefverne gifva förföriska efterdömen för Barn och ungdom. Till förekommande häraf med at herbergera sådana mer än en natt skall vara förfallen at böta 6 Rd 32 Banco till Socknens fattigCassa.”

Romernas svenska historia går tillbaka till 1500-talets början, då en grupp anlände till Stockholm. Först kallades de tatarer (därav benämningen tattare), på 1600-talet kom ordet zigenare i bruk. 1637 kom den första zigenarförordningen, som föreskrev att alla zigenare skulle utvisas ur landet inom ett år. 1741 upprepades utvisningskravet, nu gällande ”tattare, zigenare och löst folk som judar, savoyarder (en annan kringresande grupp, min anmärkn.), lindansare och komedianter med flera”. Men trots dessa stränga lagar, blev det kvar en liten grupp romer i Sverige som bl a arbetade som förtennare, kopparslagare, hästhandlare, försäljare och soldater. (Per Brahe d y bjöd in dem till Gränna, han ville ju ha duktiga hantverkare i sin nygrundade stad!) Gruppen blandades förstås med etniska svenskar och modern DNA-släktforskning har visat att resandefolket är ättlingar till dessa tidiga svenska romer.

När det romska slaveriet upphörde i Rumänien på 1860-talet sökte sig många romer till andra länder. Till Sverige kom i slutet av 1800-talet kalderash-romer från Rumänien, Ungern, Tyskland, Frankrike och Ryssland. Men mellan 1914 och 1954 hade Sverige ett totalt inreseförbud för romer. De svenska romerna som ingick i ett europeiskt nätverk kom därför att skiljas från sina släktingar. Detta innebar bl a att romer i Tyskland inte kunde söka skydd hos släkt i Sverige. Mellan 600 000 och 1 miljon romer mördades i tyska förintelseläger.

Eftersom romerna inte var mantalsskrivna på en ort, hade de inte rätt till bostad eller skolgång. Ända fram till 1960-talet bodde de flesta i tält och vagnar. Majoriteten var analfabeter och livet på vägarna var många gånger hårt. Tillstånd att stanna på en plats gavs vanligen bara några få dagar. Jag minns att på kullen intill vägen mot sjön nedanför Bredegården slog sig romer ned någon gång. Vatten bad de om att få hos oss.

Jag blev varm i hjärtat då jag hittade denna bild från Romska kulturcentret i Malmö på Digitalt museum. På fotografiet syns nämligen min fröken i småskolan, fröken Solberg som vi kallade henne. Hon hade tydligen hemundervisning 1961 med en grupp romer som kommit till Adolfsberg, strax utanför Örebro, där jag växte upp. Detta var vid den tid då det svenska samhället hade börjat inse att romernas villkor måste förbättras – mycket tack vare Katarina Taikons envisa kamp mot diskrimineringen av romer. Den här familjen blev så småningom bofast i min barndoms hemtrakter. Och tänk att min snälla fröken också lärde denna familj att läsa och skriva!

Publicerat i Facebook-gruppen Notiser från Brandstorp 2018

Romer fotograferade vid Helliden, Tidaholm. Tidaholms museums samlingar.