Den snåle Pällo Gran

Än idag är vi många som ogärna äter hästkött. Och än större var motståndet i det gamla bondesamhället och så här skriver Wikipedia: ”I det förkristna nordiska samhället hade hästen stor betydelse och hästkött åts bland annat vid religiösa högtider. Att äta hästkött betraktades senare under medeltiden som en hednisk sedvänja och var därför tabu. Även själva hästslakten betraktades som oren. När hästar skulle avlivas anlitades bödelns dräng, rackaren, och köttet slängdes bort eller gavs åt hundarna.”

Detta var en bakgrund till den här uppteckningen av Johan Möller i Korsberga 1928. Uppteckningen finns i Landsmålsarkivet i Uppsala, numera en del av Institutet för språk och folkminnen. Nu får ni läsa långsamt och lyssna noga på västgötskan:

”I Brandstorpa sokken bode dä en gång en harre sum hette Pällo Gran. Han hade skall för-te å vära en hun imot di fatio.

Ena fatir käring gnälde en gång över hanses bå snålhet å hårhet å sa:

‘För all dän spuno ja har burt bort dit å allt j sleet för-n, så har-n då ai stockit te-mä ena smula å sakt sum så: ta dä bent å skav på käring.’

Dättahära dä ba-li te-n, å tänk nor käringa kåm nästa gång då räckte Pälle Gran te-na ett stort sujolstökke å sa:

‘Ta då bent å skav på käring.’

Käringa ho blev när ho fick ijem sina or, så ho kunna sjonkt ijönnum gulvet, men kåm snart te-se å tacka å nej jupt så sarken släpa.

Ena go ti ätterot når köt väl va uppåt då feck ho veta att dä va hästaköt ho hade fått. Män då kan tro då ble ente ju i bjälla. Ho sna å te Pällo Gran å latto-n va han va för en hedning sum kunno narra hänne dä arma kräket te å äta kött ätter en häst.

‘Dä va juj käring’ sa Pällo Gran, ‘ dä va ente ätter non häst, utan ätter ena marr.’”

Jag har förgäves letat efter en Pällo Gran i Brandstorps kyrkböcker. Men den där snåle harren bodde kanske i Fågelås, där finns och har ju funnits många med namnet Gran … Letade också efter en passande bild att illustrera historien. Det var svårt, så det får bli ett par rara unghästar här i Kyrkbyn.



Lämna en kommentar

Om mig

Under ett arbetsliv som museikvinna har det blivit många texter. Det har handlat om allt från Carl Jonas Love Almqvist, krustänger, skarvsömskuddar till mormorstips och behovet av skönhetsråd i staden Jönköping.

Och ja, höll på att glömma, jag är etnolog, fil dr och har framför allt arbetat på Jönköpings läns museum och Västergötlands museum i Skara.

Idag är jag och min man bosatta i Brandstorps socken i Västergötland. Jag odlar min trädgård, ser till mina hönor och leker med barnbarn och lagottohunden Caesar och bolognesen Love. Och jag skriver fortfarande …