Anna Maria Claessons samlade texter

2021 hade vi en adventskalender i fb-gruppen Notiser från Brandstorp och lucka 19 handlade om missionärens jul i Kina:

I lucka 19 åker vi ut i världen. Faktiskt ända till Kina! Den här texten – lite omarbetad – är hämtad från min doktorsavhandling i etnologi, som handlade om missionen i Kina vid förra sekelskiftet.

Julhögtiden förde missionärernas tankar över havet, hem till Sverige, till barndomshemmet, till söndagsskolans julfest och till de upplysta kyrkorna. Berättelserna om julfirandet i Kina färgades av vemod över skilsmässan från de närmaste, av saknad efter julgröt, pepparkakor och doften av granris och osande talgljus, av längtan efter gnistrande snö och stillsam julfrid och av drömmen om att kunna – om så bara för en enda dag – flyga hem till de ljusa, varma missionshusen och möta de välkända ansiktena. Till de kristna kineserna, berättade de, försökte man förmedla ”nordisk julstämning”. Och då strålade julgranen!

En julgran har vi allt, berättade Axel Hahne 1894 från Svenska Missions i Kina missionsfält. Den var beställd hos snickaren, för något levande julträd stod inte att få tag i. Broder Blom klädde den lilla ”julgransungen” och när ljusen tänts ”sände den ut en flod av ljus och strålade så skönt, utan att blygas för sin litenhet”. Hos andra fick en klent vuxen tall från de avlägsna bergen eller ett par sammanbundna cypressgrenar ersätta en riktig gran. För visst skulle i kapellet en ”julgran” stråla på juldagens morgon, precis som den gjorde där hemma i det ”kära Sverige”.

Men hur kunde julgranen till Sverige sent importerad sed med förankring huvudsakligen i de högre och borgerliga samhällsskikten, få så starkt symbolvärde i berättelsen om missionen i Kina? I Sverige lyste julgranen i enstaka hem vid 1800-talets mitt, först under senare hälften av 1800-talet blev den mer allmänt förekommande. Många mötte sin första julgran på söndagsskolans julfest, för det var framför allt i frikyrklig offentlig miljö som överklassens julgran förvandlades till en folklig sedvänja. Så cypressgrenen eller träställningen i det kinesiska kapellet och den ståtliga, grant dekorerade julgranen hemma i missionshuset band samman långt borta och nära.

Under 1890-talet kom julgranen också att lanseras som en symbol för kristen gemenskap. Julen 1897 förklarade missionär August Berg ”granens betydelse” för kineserna. Säkert fick de förundrade åhörarna höra samma tolkning av dess ”predikan” som en liten skrift utgiven av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen 1894 presenterade. Så skulle t. ex. granens friska grönska året om påminna om att Jesus Kristus alltid var densamme. De många små ljusen var en bild av Världens ljus, som sken över alla som bodde i dödsskuggans dal etc.

Julgranen som kristen symbol hade dock sina inskränkningar. Den hade svårt att få fäste i katolska sammanhang och i reformert kristen miljö fanns länge en skeptisk inställning mot, vad som uppfattades, ett förytligande av julens budskap De svenska missionärerna som arbetade tillsammans med engelsmän eller amerikaner fick därför ofta avstå från sin kära julgran.

Här en bild från Saratsi barnhem för flickor i Inre Mongoliet på 1910-talet och en fantasifull illustration i tidskriften Trosvittnet 1902 med texten: Julfröjd i Luthers hem. Men Martin Luther lär aldrig själv upplevt en julgran!

Publicerad i fb-gruppen Notiser från Brandstorp 2021.