Anna Maria Claessons samlade texter

Arkeologen i mig vaknade. Några tag med en skopa för att underlätta för de nyplanterade granplantorna har blottlagt marken vid bostället Mossebacken under Bengelsruder i Brandstorps socken. På den (av skogsmaskinen?) snedskuffade skylten som hembygdsföreningen satt upp stod ett par namn på tidigare invånare, Oskar Sundler och Emma Gustafva Johansson. När jag letade i kyrkböckerna, fann jag några livsöden som högg in i mig.

1882 flyttade familjen Sundler till Mossebacken. Det var änkan Fredrika Johansdotter, född 1834 i Brandstorp, och några av hennes barn. Fredrika var ”oäkta” dotter till Helena Julin, som då bodde i en backstuga på Häldeholms skog som kallades Qvarnfallet. Fredrika, som i kyrkboken uppgavs vara ”försvarslös” (d.v.s. hon saknade försörjning), var nitton år då hon födde sitt första barn, Albertina Sofia. Barnafadern var en dräng på Tumbäck. Sex år senare föddes Gustaf Thure och då uppgavs Fredrika fortfarande bo på Qvarnfallet. När sonen Oscar kom till världen 1864, var Fredrika gift med den femton år äldre Carl Gustaf Sundler som flyttat till Qvarnfallet. Men tre år senare, när Johan Edvin föddes 1867, var föräldrarna ”hjon” i fattigstugan. Ytterligare en flicka föddes 1870, men fick bara leva i två år. När Hulda Oliva kom till världen 1874, bodde familjen i fortfarande i fattigstugan. Carl Gustaf avled 1876 och 1882 lämnade Fredrika och barnen fattigstugan för att bosätta sig på Mossebacken.

Det kan inte ha varit lätt att leva på Mossebacken, på kartan en liten öppen jordplätt mitt i skogen. Över mossen skymtar Bengelsruder och går man åt andra hållet kommer man så småningom fram till Medgrindkärr. Närmaste granne var en backstuga, kallad Jungskullen.

Oskar och Johan Edvin arbetade som stenhuggare, men Johan Edvin flyttade samma år, endast femton år gammal, till Karlsborg. Oskar gifte sig 1889 och fick en son. Året därpå flyttade familjen till Hjersås. Eftersom andra stenhuggare samtidigt också flyttade till Hjersås, måste där funnits möjlighet till arbete.

Gustaf Ture uppgavs vara f.d. artillerist och korgarbetare. I kyrkboken skrev prästen 1884 om den tjugofemårige Gustaf Ture, en ”oäkta” grabb som vuxit upp i fattigstugan: ”Dömd d. 30 Sept 1884 till 4 års straffarbete för 4:e resans stöld samt förlust af medborgl. förtroende sex år derutöfver”.

Straffet avtjänade han på Malmö centralfängelse. Jag läser på släktforskarsidan Arkiv Digital om att Malmöhus slott blev förvaringsplats för fångar redan 1658. Fängelset inrymdes länge i den gamla slottsbyggnaden, men 1876 öppnades ett nytt centralfängelse på slottsområdet, som på modernt vis inreddes med celler. Fängelsets arkiv finns delvis utlagt digitalt och där hittade jag också handlingar om straffången Gustaf Ture! Och han blir en levande människa på ett sätt som nästan känns för privat …

Jag vet ju inte om Gustaf Ture kallade sig Gustaf eller Ture, men nu bestämmer jag mig för att kalla honom Gustaf. Så, Gustaf var 174 cm lång, han hade ljusbrunt hår och skägg och blå ögon. Näsan var lite uppåtböjd, men mun och hy ”vanliga”. Han hade ärr efter fistlar på halsen och ett ärr på vänstra lårets insida. På fängelsets fotografi ser vi en rätt välklädd ung man med mittbena, modernt friserad med hårpomada.

I fängelsets biografibok över fångarna berättar Gustaf själv om sin bakgrund. Lite har han nog bättrat på sin historia, det framgår inte att han är född utom äktenskapet, mamma Fredrika har han förvandlat från fattighjon till ”f.d. sköterska på Brandstorps fattigstuga”, sin brottsliga bana skyller han på sin ”äldre” bror (en av dem var också straffad för stöld) utan att det framgår att det faktiskt är han själv som är flera år äldre än de två halvbröderna. Enligt egen utsago var han inte mycket ”fallen för dryckenskap”. På frågan om han fört en ”sysslolös lefnad” svarar han käckt: ”Åhnej”!

Men vi får också veta att Gustaf har gått fem år regelbundet i skolan, och därefter fortsatt folkskolan på vårarna fram till konfirmationen. Från 12 års ålder arbetade han som vallpojke om somrarna. Nitton år gammal tog han värvning vid artilleriet i Karlsborg, men hans återkommande brottslighet gjorde att han tvingades lämna soldatyrket 1880. Därefter hade han arbetat som dräng och som tändsticksarbetare såväl i Jönköping som i Tidaholm under kortare perioder.

Fängelset satte i sina journaler årsbetyg i uppförande, flit i skolan och i arbetet. Och här kan vi följa en förändring. Första två åren ansträngde sig inte Gustaf särskilt mycket, men det fjärde året hade han det högsta betyget i uppförande och i skolflit. Lusten att arbeta var det aningen sämre med. Men han fick ändå det sammanfattande betyget Gott när han frigavs och han hade lärt sig korgmakeri i fängelset. Så det förefaller som om Gustaf hade goda föresatserna när han frigavs. Han hade dessutom sparat ihop 45 kr och 44 öre på arbetet i fängelset, en summa som motsvarar ca 3 000 kr i dagens penningvärde.

1888 frigavs Gustaf Ture, strax därpå gifte han sig med Maria Johansdotter och två barn föddes i Mossebacken. 1891 flyttade familjen till Agnetorp och fyra år senare följde Fredrika, Hulda Olivia och hennes ”oäkta” dotter, Hilma Elfrida, efter.

Hur kom det sig att Gustaf efter frigivningen lyckades få ordning på sitt liv? Oddsen var ju inte de bästa. En förutsättning var säkert flytten till Tidaholm. I industristaden, där ständigt nya människor flyttade in, blev Gustaf mer anonym och hans bakgrund kanske osynlig. Han skaffade sig också familj och han och hustrun Maria ville säkert ge sina barn en bättre framtid. Ja, tänk om han blev nykterist eller frälst och fick andra värderingar i livet… i alla fall lyckades han att bara efter drygt tio år i staden bli ägare till ” det lilla huset” på Nygatan 1 A.

Förresten, Nygatan 1 A finns kvar än idag, det ligger strax intill biblioteket i Tidaholm och är idag ett fint renoverat hus. Jag är inte säker på att det var exakt detta hus som Gustaf ägde, eftersom Västergötlands museums inventering från 1987 påstår att det mindre huset på gården byggdes på 1910-talet. Kanske sålde Gustaf sitt lilla hus, fick pengar att köpa/bygga på Bruksgatan 24, dit han flyttade 1913 och där han dog i hjärnblödning 1926. Hur det förhåller sig med den saken, tja, det får någon annan ta reda på … Det är i alla fall en lättnad att Gustafs liv fick en annan vändning …

Och vad jag hittade i groparna? Fragment av fönsterglas, blåst glas och murtegel, en liten bit zinkplåt och några små, små porslinsskärvor!

Publicerat i två delar på Facebook-sidan Notiser från Brandstorp 2014