Anna Maria Claessons samlade texter

Vid busshållplatsen utanför Jönköpings läns museum kan man i ett fönster studera ett par kryckor av trä. På en av dem sitter en liten papperslapp med texten:

Så länge här växer korn / glömmes ej Svante Horn

Men vem var Svante Horn som inte skulle glömmas bort i sin hemsocken Källeryd? Och varför finns dessa ord bevarade på en krycka?

Efter ett långt krigarliv i kung Karl XII:s tjänst vilar i socknens kyrka Högvälborne Herr Baron Överstelöjtnant Svante Horn af Åminne. Strax intill kyrkdörren, sägs det, är baron Svantes följeslagare och livräddare, hans käraste vän, drängen Daniel Lidbom begraven.

Så här berättar sägnen: På ett slagfält långt borta låg baron Svante. Han var slagen i huvudet, stucken i bröstet och veka livet. Han var blödande, ja döende.

Hans dräng hade undkommit. När fienden drog sig tillbaka återkom Lidbom för att leta efter sin husbonde. Han klev upp på en sten, såg över de döda och sårade och ropade: ”Svante Horn, lever ni ännu, så räck upp en hand eller fot!”

Och Svante Horn gav sig tillkänna. I skymningen bar hans dräng på ryggen sin husbonde i säkerhet. Ömt som en mor blåste drängen vin och mjölk genom ett halmstrå in i baron Svantes igensvullna mun.

Sex veckor stred han för sin husbondes liv medan dödandet, det stora nordiska kriget, fortsatte. Svante Horn övervann döden den gången. På kryckor och med drängen vid sin sida följde åter baron Svante sin konung.

Tretton år i rysk fångenskap kom husbonde och dräng att dela. De delade kyla, hunger, sjukdomar, förtvivlan och hopp. Drängen förfärdigade sadelmakeriarbeten. Baron Svante gjorde korgar, vandrade runt och sålde. Så levde de tillsammans i byn Solikamsky ända till freden kom.

När baron Svante kom hem till Källeryd efter alla dessa år hade hans mor varit död i fem år. Ingen ville fodra hans häst, gårdens förvaltare kände inte igen honom. Endast den gamle skumögde hunden – berättas det i bygden – som inte såg kryckorna och kroppens förfall hörde sin forne husbondes röst.

Svante Horns dräng, Daniel Lidbom, fick nu ett gott liv tillsammans med sin husbonde. Han bodde i Källerö herrgård och vid de finaste kalas skulle drängen sitta vid baron Svantes sida.

Åtta år efter hemkomsten avled Lidbom, medan baronen fick ett långt liv. Först 1756, vid åttioett års ålder, lade krigaren ner sina kryckor. Kryckorna kom att förvaras på Nissafors bruk. 1916 överlämnades de till Norra Smålands Fornminnesförening, idag Jönköpings läns museum.

Och talesättet: Så länge här växer korn / glömmes ej Svante Horn lever än idag i Källeryd.

Publicerad i Jönköpings-Posten 23 november 1994.