Kistan måste ha varit enkel. Johannes Andersson, son till soldaten Andreas Svensson Björn och hans hustru Cajsa Jonsdotter, var ju bara 23 år och hade inte hunnit med många drängplatser innan sjukdomen slog till.
”Förlidet år om Påsktiden”, berättade prosten Gallander från predikstolen i sin likpredikan, då Johannes hade plats i Bankeryd,”kände han för första gången den starka retning i bröstet med hosta, som därefter mer och mer ökades.” Johannes vårdades hemma av föräldrarna på soldattorpet i Björnhult, mot slutet kunde han inte lämna sängen och till sist segrade lungsoten.
Kyrkan är fullsatt, alla gudtjänstbesökarna värmer med sina kroppar kyrkorummet denna söndag den 27 oktober 1833. Det blir svettigt och fuktigt. Och nu tar prosten tillfället i akt. Särskilt vill han tala till de unga männen i kyrkan:
”Ha Gud för ögon och i hjärtat i alla dina livsdagar, och tag dig vara, att du icke samtycker i någon synd och gör emot Guds bud. Men många försumma denna dyra plikt”, säger prosten allvarligt, ”och därav sker, att vart man kommer i världen, så får man höra och se ynglingar leva efter köttet, följa dess lustar uti en lättsinnig tanklöshet och flyktig ungdomsyra. Vilka djärvt och fräckt förakta alla goda råd, leva i svalg (frosseri, min anmärkn.) och dryckenskap, finna behag uti oanständiga visor, otuktiga slagdängor och dylik djävlaföda. Ja, de finnas mångenstädes, som företaga sig nattvandringar, och under dem skövla nästans trädgårdar, avkasta led och grindar till sädesgården, samt föröva andra odygder, vilka ej tåla dagens ljus.”
Ja, prosten kan inte låta bli att påminna de unga om hur det gick för ett gäng ynglingar i grannsocknen som nyligen bestraffades offentligt efter en sådan där syndig nattvandring!
Men så kommer prosten in på Johannes. När han besöktes av sin ”lärare”, kanske var det komministern i Daretorps pastorat, så började Johannes gråta och sa dessa ”märkliga ord”:
”Nu jag ser, hur jag gjort illa, Jag, som på fördärvets stig, Låtit världen mig förvilla, Låtit synden fängsla mig; Nu omsider jag förfarit, hur mitt hopp bedrägligt varit, Då hos dig, o Gud! Min själ icke sökt sitt högsta väl.”
Johannes, omtalar prosten, visade sann ånger över sitt tidigare liv och han såg sig som den förlorade sonen som nu ville ”gå till sin Fader i Christo Jesu”. Sista kvällen som han levde, sa han: ”Nu är jag så sjuk, att jag knappt orkar sucka till min Gud.” Mellan klockan två och tre den 10 oktober förlorade han talförmågan och klockan tolv avled han. Så avslutar prosten med att läsa dikten Till en Yngling, vars första strof löd: ”O yngling, var uppå din vakt”.
Men hur vet jag allt detta så ordagrant? Jo, för denna likpredikan trycktes av boktryckaren Johan Pehr Lundström i Jönköping i en liten skrift om fjorton sidor som kom ut samma år Johannes dog. Och häftet finns bevarat på Kungliga biblioteket i Stockholm! Bilden visar skriftens framsida.
Ja visst ja, en sak har jag hittat på. Jag vet inte säkert om det var pastoratets prost, Hans Arvid Gallander, som höll denna predikan. Skriften saknar uppgift om författare. Men det är nog ändå rätt troligt …
Publicerat i Facebook-gruppen Notiser från Brandstorp 2015.
Anna Maria Claessons samlade texter 
Lämna en kommentar