Högvälborna Fru Anna Hierta på Skämningsfors

Idag är det Alla hjärtans dag, och då passar det väl att tänka på Anna Hierta, en kvinna som på sin tid betydde mycket för Brandstorp?

Annas far hette Per Larsson Hierta och var ägare till Häggetorp, Främmestad, Tumleberg och Halla, alla stora gods i Västergötland. Häggetorp verkar ha varit huvudgården, så kanske var det där som Anna första gången såg dagens ljus 1651. Hennes mamma var Märta Lindelöf af Kedum och Anna hade åtminstone en bror och en syster.

25 år gammal gifte Anna sig med överjägmästare Adolph Hård af Segerstad, ägare till bland annat Skämningsfors. Så föddes Carl Magnus 1677, Beata 1679, Per Gabriel 1680, Eberhard 1681, Johan Adolph 1684, Olof 1686, Metta 1787 och slutligen Catharina Margareta 1691. Eberhard avled vid 13 års ålder, men de övriga nådde alla vuxen ålder. En bragd i 1600-talets Sverige!

Men 1697 avled Adolph på Stockholms slott. Yngsta dottern var ju då bara sex år. Om Adolph och hans ståtliga begravning här i Brandstorp finns ett tidigare inlägg.

Anna överlevde Adolph med 35 år och styrde Skämningsfors med fast hand. Det finns tre ”affärsbrev” bevarade på Riksarkivet skrivna av Anna (eller hennes skrivare) på Skämningsfors. De är alla undertecknade En bedröfvad Enkia. Men i övrigt är tonen i breven ingalunda undfallande eller försiktig. Nej, här skriver en kvinna van att fatta egna beslut!

Och sägnen (se tidigare inlägg) om hur Anna valde Skämningsfors och sin mans huvud (istället för hela hans kropp) talar också för att här har vi att göra med ett egensinnigt fruntimmer! Hur skulle annars en sådan makaber historia uppstå?

Jag skulle så gärna velat möta Anna Hierta. Men ingen känd målning av henne finns bevarad. Det här anonyma porträttet från Nordiska museet kanske ändå ger en föreställning om hur en äldre välbärgad kvinna vid 1700-talets början kunde se ut. Bilden är målad av J H Scheffel, och kvinnan är klädd som seden föreskrev i änkedräkt … Men vi har minsann andra minnen bevarade här i Brandstorp av Anna!

Storklockan i den nybyggda klockstapeln var en gåva från Anna Hierta 1708 (den göts om 1950). Den ursprungliga inskriptionen på klockan är, enligt Barbro Jesperssons bok om Brandstorps kyrka:

Wälb: (Välborna, min anmärkn.) Fruu Anna Hierta til Siämmningsforz etc:

Runt klockans mynning står: ”Ifrå solennes upgång till dess nedergång ware Herrens namn låfwat”. Upptill finns texten: ”År 1708 är denna klåcka til Brandstorps kyrka guten (gjuten, min anmärkn.): Soli Deo Gloria (Endast Gud tillhör äran, min anmärkn.).

Det finns också några stolar i kyrkan skänkta av Anna Hierta 1709. Här en bild på en av dem.

I dödboken 1732 läser jag:

”D 26 Mart (mars, min anmärkn.) om morgonen kl. half 7 afsomnade i herranom högwälborna Fruu Anna Hierta på Skämningfors, begr. d. 16 April, wahr 81 år gl (gammal, min anmärkn.) 5 månader och 11 dagar.”

Hennes kista står bredvid maken Adolphs i gravkammaren under golvet i kyrkan.

I kyrkan hänger inget pampigt huvudbaner över Anna Hierta – kvinnan som regerade Skämningsfors under många år. Däremot har maken Adolph och sönerna Johan Adolph och Eberhard var sitt. Varför? Tja, fruntimmer förärades aldrig några huvudbaner, men Anna har sett till att hennes minne lever vidare. Klangen från storklockan som bär hennes namn hörs ju varje gång kyrkklockorna ringer …



Lämna en kommentar

Om mig

Under ett arbetsliv som museikvinna har det blivit många texter. Det har handlat om allt från Carl Jonas Love Almqvist, krustänger, skarvsömskuddar till mormorstips och behovet av skönhetsråd i staden Jönköping.

Och ja, höll på att glömma, jag är etnolog, fil dr och har framför allt arbetat på Jönköpings läns museum och Västergötlands museum i Skara.

Idag är jag och min man bosatta i Brandstorps socken i Västergötland. Jag odlar min trädgård, ser till mina hönor och leker med barnbarn och lagottohunden Caesar och bolognesen Love. Och jag skriver fortfarande …