Anna Maria Claessons samlade texter

Den 2 juli 1697 jordfästes Adolph Hård af Segerstad, ägare till Skämningsfors i Brandstorp, Tumleberg i Essunga och Stora Segerstad i Reftele socken, Jönköpings län. Fyra månader hade gått sedan han hastigt avlidit av slag i Stockholm. Begravningen skedde i Fågelås kyrka. Senare gravsattes han i den nybyggda Hårdska gravkammaren i Brandstorps kyrka.

Så då föreställer jag mig att från Fågelås kyrka tågade en procession med stoftet av den avlidne till Brandstorp. Visserligen hade inskränkningar införts för adelns överdåd vid bland annat begravningar under 1600-talet, men Adolph Hård af Segerstad var nu inte vem som helst.

Han föddes den 22 juli 1642 och bars till dopet av ingen mindre än drottning Christina. Som nittonåring var han page vid hovet, senare vistades han vid kurfurstliga hovet Heidelberg för att lära ”jägeriet” och slutligen blev han överjägmästare för Skåne, Västergötland och Småland. (Från 1682 fanns i varje län en överjägmästare med ansvar för kronans skogar och vilt.) Så Adolph var en av rikets mer betydelsefulla adelsmän. Att Adolph Hård af Segerstad skulle begravas med pompa och ståt var säkert självklart.

Nå, först i tåget bars med hjälp av en lång bärstång det färggranna huvudbaneret av trä med det Hårdska vapnet. På var sin sida om likvagnen bars anträden, ett för släkten på fädernet, ett för mödernet. Flera dubbelvävda sidenfanor broderade med guld- och silvertråd vajade i vinden och när kistan bars ner i gravkammaren såg alla att den var gjord av koppar och rikt dekorerad med brännförgyllda utsmyckningar. Som guld glimmade det Hårdska vapnet, lagerkvistar och snirkliga ornament och ett skulpterat krucifix var fäst på locket. Hur många som följde kistan kan vi bara spekulera om, men teckningar från andra adelsmäns begravningar på 1600-talet visar ett tåg av gående, ridande och åkande sörjande som slingrade sig fram flera hundra meter. Förekom dämpade slag på trummor eller pukor? Jag vill gärna föreställa mig det.

Om Adolph Hård, som med kraft stred för att nuvarande kyrka kom till stånd, berättades förr en sägen. Den återges av Knut Lundberg i Glimtar från Brandstorp del I. Överjägmästaren ”skall ha fallit för frestelsen att avverka skog olovligt. Inför den stränge Karl XI fick han stå till svars med det resultatet, att hans maka Anna Hierta fick välja mellan att bli fråntagen Häldeholms gods (bör ha varit Skämningsfors, min anmärkn.) eller att endast få tillbaka mannens huvud från Stockholm. Hon skall ha valt det senare.” Lundberg omtalar dock att kistans skelett varken saknar huvud eller bär spår av halshuggning.

Karl XI inskränkte under sin regeringstid adelns makt och drog in till kronan en rad egendomar. Men att han skulle ha hunnit med att lägga sig i en eventuell olovlig skogsavverkning 1697 verkar inte troligt. Han avled nämligen i april samma år efter en längre sjukdomsperiod. Men hur uppstår en sägen som denna? Ja, kanske är den ett uttryck för att Adolph Hård af Segerstad inte var särskilt omtyckt av sina underlydande och socknens bönder, och att därför man gärna sett honom straffad av den mot adeln så stränge kung Karl XI? Det var ju Hårds envishet som tvingade socknens bönder att bidra till byggandet av den nya kyrkan, ett kanske inte då så populärt företag. (Idag är vi förstås tacksamma …)

Och tänk än idag kan vi se det Hårdska huvudbaneret från 1697 omgivet av de två anträden i koret i Brandstorps kyrka! Och den rikt utsmyckade kopparkistan står där nere i gravkammaren under golvet. Där vilar i evig frid Högvälborne Herr Adolph Hård af Segerstad, sida vid sida med sonen Eberhard, som dog tre år tidigare endast tretton år gammal. Texten på kistan är från Psaltaren 4 vers 9 som i modern översättning lyder:

I frid kan jag lägga mig ner att sova / ty du, Herre, du låter mig bo i trygghet

Fotografiet på Adolphs vackra kista har jag fått låna av konservator Frida Hultén, Jönköpings läns museum.

Publicerat 2014 och 2024 i Facebook-gruppen Notiser från Brandtorp. Om huvudbaner och anvapen i Skara stift har Inga von Corswant-Naumburg skrivit en bok som kom ut 2006. Fotografiet på huvudbaneret är hämtade från boken.