Anna Maria Claessons samlade texter

Kona, som af oloflig beblandelse varder hafvande, och thet ej uppenbarar förr födslen, söker enslighet vid sielfva födslen, och therefter lägger fostret å lön; hon skall halshuggas och i båle brännas, ehvad hon föregifver fostret vara dödt födt, eller ej fullgångit. Varder det genast framskaffadt, och pröfves thet ej fullgångit vara, eller finnes ej något våldsamt tekn ther å; tå straffes modren med ris, fängelse, eller arbete: plichte ock thertil för lägersmålet.

Ja, i 1734 års lag befästs den stränga syn på ogifta kvinnors barnafödande som uttryckts i 1600-talets barnamordsplakat. Först 1779 avskaffades dödsstraffet för de fall där full bevisning saknades, men det kvarstod dock om ett uppsåt kunde bevisas.

Allt oftare kom dock dödsstraffet inte att verkställas. I Skaraborgs län förefaller den sista avrättningen för barnamord, enligt en sammanställning av Bernt Blank, ha verkställts 1809. Och 1861 avskaffades det i Sverige .

1864 års strafflag behöll brottet barnamord för de fall en ogift mor avsiktligt dödat sitt nyfödda barn. Men påföljden blev nu straffarbete. Maria Flodin i backstugan Skogslund, Brandstorps socken kunde ändå vara tacksam för den mer humana syn på ogifta kvinnors barnafödande som trots allt kom till uttryck i 1864 års strafflag om barnamord.

Men ibland är tårarna nära när man studerar livsöden i arkiven. I Brandstorps sockens husförhörslängd 1861 – 1870 finns en anteckning om att Maria Christina Emanuelsdotter Flodin boende i backstugan Skogslund, belägen med Kopparhults kvarn inom synhåll: ”födt oäkta barn 24/3 65, dömd 12/7 65 till 6 års straff-arbete. Häktad för att hafva mördat.” Överstruken är texten: ”vållande af sitt barns död”.

Maria var 35 år, hennes händer förvärkta och hon var därför oförmögen till arbete, det antecknade prästen på 1850-talet. Till Skogslund flyttade hon då modern Magdalena Larsdotter dog 1857. Fadern avled redan 1848 och Maria hade hela sitt liv bott tillsammans med föräldrarna. Men hur skulle en ensam kvinna kunna försörja sig i mitten på 1800-talet om hennes händer inte kunde arbeta? Inte kunde plocka bär, inte tvätta åt andra, inte räfsa eller mjölka, inte spinna eller väva … Och hur skulle en ensam kvinna med förvärkta händer kunna försörja sitt ”oäkta” barn?

Maria födde en flicka den 24 mars 1865. Om fadern nämns inget i kyrkböckerna. Den 18 juni begravdes den lilla, en dag gammal och odöpt som det står i dopboken.

Vid tinget vidhöll Maria hela tiden att hon inte visste att hon var gravid. Eftersom hon för det mesta låg till sängs på grund av sin sjukdom (det verkar som hon led av en allvarlig ledsjukdom) hade inte heller omgivningen uppfattat att hon var gravid, inte ens hennes moster, Kristina Skog, som hon delade hushåll med. När födelsevärkarna satte in ropade Maria på sin moster som satte sig vid hennes sida och höll hennes hand. När barnet var fött låg Maria stilla en kvart. Därefter bad hon mostern lyfta på täcket. Ett barn låg då mellan Marias lår, med huvudet neråt och ansiktet mot sängkläderna. Barnet visade inget tecken till liv.

Maria framhärdade i att hon inte med avsikt kvävt barnet, hon menade att hon var alldeles för svag för det. Men rättens domare förlitade sig på tre vittnesmål. Anders Magnus Ekström från Djupemossen hade samma dag passerat Skogshult för att hämta timmer. Han hade då till sin förvåning fått veta att Maria fött ett barn och att Kristina Skog hade hört barnet skrika. Ekström erbjöd sig att skicka att någon för att hjälpa Maria och barnet. Lotta Wetterling, som strax kom till Skogslund, vittnade också, men till henne hade Kristina sagt att det hon trott varit barnskrik förmodligen var Marias bröst som pep.

Det låg Maria i fatet att hon, i sin skräck att behöva komma inför tinget, frågade såväl Maria Wetterling som ett annat vittne, Carolina Andersdotter, ”om jag bekänner, slipper jag då ifrån tinget och allt?” Carolina kom åtta dagar efter förlossningen till den sängliggande Maria med några missionstidningar. ”Kristina Skog gick då ut efter det döda barnet samt lade detsamma på en tafla (en bräda, min anmärkn.) bredvid sängen, där Flodin låg, och stod det där under den tiden vittnet var qvar. Flodin, som bedt vittnet vända taflan hvarpå barnet låg, så äfven Flodin kunde se på barnet, tycktes icke vara det minsta rörd eller sorgsen.” På fråga från Carolina, svarade Maria att de rörelser hon känt i magen, trodde hon berodde på den egna sjukdomen och födelsesmärtorna hade sin orsak i ”tarmvälfning”.

En obduktion av barnet visade att barnet dött av kvävning och den som fällde det slutliga avgörandet var doktor E. Tengstrand i Hjo. Han tycks inte själv ha sett barnet eller träffat Maria, men menade att obduktionen och rannsakningshandlingarna som han fått läsa ”till fullo ådagalagdt att barnet genom uraktlåten omvårdnad avlidit genom kväfning”.

När jag läser domstolsprotokollet ser jag den 35-åriga Maria framför mig. Fattig, förvärkt, oförmögen att försörja sig själv, orolig för att tvingas lämna Skogslund. Samtidigt kan jag inte komma ifrån tanken: hade Maria en utvecklingsstörning? Var det faktiskt så att hon inte begrep att hon väntade barn? Att hon inte förstod vad som hände under täcket och därför inte lyfte upp barnet. Och vilken roll hade Kristina Skog – som jag inte hittar i kyrkoböckerna – i sammanhanget?

Maria dömdes till sex års straffarbete. Straffet avtjänade hon på Centralfängelset Norrmalm i Stockholm, ett kvinnofängelse vars 300 intagna huvudsakligen bestod av arbetsfångar som dömts till tvångsarbete, det vill säga prostituerade och lösdrivare från hela landet. Av straffångarna var majoriteten dömda för barnamord, dråp av eget barn, fosters läggande i lönn, fosterfördrivning eller försök till barnamord.

I fängelsets stamrulla läser jag att Maria hade ordinär kroppsbyggnad och var 1,46 cm lång. Hon var blond och med blå ögon. Hennes händer var ofärdiga och hon var inte förmögen till arbete. Med sig hade hon vid inskrivningen 10 öre i kontanter, en klänning, en kjortel, sex halsdukar, ett lintyg, ett par strumpor och ett par kängor. Tillsammans med det täcke hon tagit med sig värderades hennes tillgångar till 9 riksdaler och 60 öre.

Att sova i mörka, kalla logement tillsammans med ett fyrtiotal medfångar, delta i dagliga sysslor som städning, matlagning, vedhämtning med mera, kanske arbeta med sömnad från halv sex på morgonen till åtta på kvällen sex dagar i veckan, inte få vare sig tala, sjunga eller skratta, uthärda smitta från allt från tuberkulos till tyfoidfeber – och dessutom klara sig på en enkel kost bestående av gröt, välling eller soppa – hur kunde den bräckliga Maria överleva detta?

Maria skötte sig väl och fängelsets anteckningar ger några ytterligare uppgifter om henne. Hon kunde inte skriva, men hon kunde läsa lite innantill. Däremot förstod hon ”svagt”. Hon berättade att hennes underhåll efter föräldrarnas död hade den tre år yngre brodern Lars Johan stått för. Maria hade dessutom ytterligare tre yngre bröder i livet.

Maria frigavs den 29 juli 1871. Hon återvände till den lilla backstugan intill Kopparhults kvarn. I husförhörslängden 1870 – 1880 antecknade prästen: ”Bräcklig, till arbete oförmögen.” Han antecknade också att Maria hade fortsatt medborgerligt förtroende. Kanske fortsatte bror Lars Johan att försörja henne. I en förteckning 1876 över de som erhöll fattigstöd av socknen finns hon i alla fall inte med. Den 9 augusti 1878 avled ”Flodin Emanuelsdotter Maria Christina, piga på Skogslund” i en ålder av 48 år 1 månad och 6 dagar. Fyra dagar senare begravdes hon.

Källor:

Brandstorps kyrkoarkiv.

Centralfängelset på Norrmalm:

Stamrullor över straffångar D2B:6 (1865 – 66) bild 210

Kyrkoarkiv AIa:9 (1863 – 1866) bild 1430

Remisshandlingar för straff- och arbetsfångar: E2A:49 (1865) bild 3020 – 3130

Sandra Wilderoth: Det straffar sig – Fast mindre om mamma dödar dig. En kritisk analys av barnadråpsbrottet.

Kandidatuppsats på juristprogrammet ht 2017, Juridiska fakulteten, Lunds universitet. Läst här: https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=8929473&fileOId=8933794

En beskrivning av förhållandena på Centralfängelset på Norrmalm finns här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Centralf%C3%A4ngelset_p%C3%A5_Norrmalm. Texten bygger huvudsakligen på Kerstin Bandmanns uppsats Centralfängelset på Norrmalm 1827 – 1896. Institutet för folklivsforskning, Stockholms universitet 1988.

Publicerat i Lag och rätt i Västergötland under tusen år. Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 2023 – 2024. Texten är en omarbetning av två inlägg i Facebook-gruppen Notiser från Brandstorp 2014 och 2015.