Anna Maria Claessons samlade texter

När jag läser Brandstorps kyrkböcker, ser jag att namnskicket förändras genom åren. I början på 1800-talet är en- eller tvåstaviga namn som t ex Anders, Lars, Magnus, Johan eller Fredrik vanliga. Flickorna heter Sara, Lotta, Maja, Anna eller Klara. Inga barn – utom herrskapets − får fler än två namn, oftast får de bara ett.

Men vid mitten på århundradet börjar det hända saker. Om det kan man läsa i en artikel från 2009 i Språktidningen med rubriken Fantastiska förnamn åt folket! Jag letar exempel från Brandstorp och jag ser att nu blir namnen fler, de kan vara både tre och fyra. Flerstaviga namn med ofta borgerligt ursprung anammas av vanligt folk. Nu kan torparflickor döpas till Ottilia, Eleonora, Serafia, Wirginia och Dorotea. Romerska namn som Protus (se bilden) eller Maurus förekommer, liksom mer udda bibliska namn som Nehemia och Ketura. Zipora (Protus syster) är ett hebreiskt namn. Men det förekommer också rena nykonstruktioner som Julida, Delfin, Urbania, Grenhilda, Sexilia, Blandina, Filia eller Teodlinda.

”Varför blev det så här, just i slutet på 1800-talet” – undrar Språktidningen och fortsätter: ”Under seklets andra hälft ökade Sveriges befolkning från 3,5 till 5,1 miljoner, samtidigt som nära en miljon emigrerade. Den sanslösa befolkningsökningen och en ökad rörlighet även inom landet skapade ett behov av flera namn. Det började bli knöligt att hålla reda på alla Anna Andersdotter och Olof Persson. Med Amerikabreven kom också en störtflod av intryck och influenser utifrån. Tanken befriades, inget var längre omöjligt!”

Det finns ett mönster, skriver Språktidningen, udda namn blev vanligare på landsbygden och bland fattiga barn. Ensamma mödrar gav ibland sina barn många och originella namn. Och flickor fick oftare avvikande namn, pojkarna skulle ta över gården och namnvalet blev kanske därför mer traditionellt. Jag kan se att företeelsen är vanligare i vissa familjen här i Brandstorp som hos de inflyttade stenhuggarna som bröt sten i Rävaberget och Rosenberget. Eller som hos ”intägtsegare” Gustaf Adamsson och han hustru Sara Lotta Skog i Wästekärret som åt en dotter valde namnen Amanda Aqvilina.

Jag har ett litet barnbarn som heter Ingrid Storm Eira. Jag föreställer mig att föräldrarna genom mellannamnet uttrycker en önskad framtid för Eira. (Hon tar redan nu sin omvärld med storm!) Så tänkte kanske också de föräldrar som döpte sin dotter till Turinna( en feminisering av Ture), ibland stavat Thurinna. Namnet återkom minst fyra gånger i socknen, kanske finns det fortfarande kvar?

Publicerat i Notiser från Brandstorp den 28 april 2014.