Anna Maria Claessons samlade texter

Den 3 januari 1791 mönstrades besättningen på ostindiefararen Gustaf III, totalt 155 man. Där var den 51-årige kaptenen Niclas Almroth, skeppspredikanten Gustaf Lorentz Sivertsson, fältskärarna (läkarna) Carl Gröndahl och Johan Kummel och skeppsskrivaren Fredric Winberg. Superkargören, som skötte Ostindiska Kompaniets handelskontakter med kineserna, hette Olof Hanqvist.

Så fanns där flera andra yrkesgrupper som hovmästare, vilken hade hand om befälets mathållning, konstaplar, två skeppskockar och en sjukvaktare. Hantverkarna var många: åtta timmermän, fyra segelmakare och fyra smeder. Det tunga arbetet med seglingen utfördes av en mängd matroser och jungmän, däribland jungman Anders Liberg från Daretorp.

Under januari månad och fram till det Gustaf III lämnade Göteborg den 21 februari förbereddes den långa seglatsen. Dricka och vatten togs ombord, liksom levande höns, får och svin med det hö som erfordrades. Tunnor med salt sill, tran i fat, ved, stenkol, medicin och besättningens kistor m.m. hämtades med mindre båtar.

Den 20 februari ”gjordes spelet klart samt allting i ordning att gå till segling. Sedan ropades hela besättningen efter rullan, då alle man befanns att vara ombord. Även gjordes visitation efter pojkar och andra obehöriga personer, då inga fanns i skeppet. Kl ½ 11 lyfte ankaret och kom under segels med vackert väder. Kl. 12 avgick lotsarna.”

Vilka arbetsuppgifter väntade nu jungman Liberg? På Ostindiefararen Götheborgs hemsida beskrivs arbetet: han skulle ingå i ett av vaktlagen som höll vakt till havs och i hamn och han skulle hantera segel och rigg under seglatsen, vilket betydde arbete på hög höjd. Dessutom ingick underhållsarbete och städning av skepp och utrustning samt kökshandräckning.

225 år senare kan vi följa Gustaf III:s seglats dag för dag, timme för timme, genom skeppets bevarade journal. Den första etappen som gick norr om Skottland var oftast farligast. Stormvindar, hagel- och snöbyar och tjocka avlöste varandra. Seglen blåste sönder och segelmakarna skickades upp att laga dem på plats. Den 25 mars föll jungmannen Sven Qvilström ned från ett rå och bröt benen på två ställen, en vecka senare avled han och den 1 april begravdes han i havet.

Efter en hård seglats, ankrade man äntligen den 1 maj i en hamn som i journalen kallat Baijen. (Bör vara Cadiz i Spanien) Fästningen saluterades med 8 skott. Här växlade superkargören pengar och ännu mer proviant togs ombord. Inte mindre än 6 oxar, 22 får, 8 getter, 5 killingar, 9 svin, 18 grisar, 1 kalv, 365 höns, 40 kalkoner och 10 pärlhöns! Dessutom 1 200 ägg, en mängd risgryn, 1 800 apelsiner, pumpor, diverse grönsaker som kål och lök, frukt som ananas och banan, 190 kokosnötter samt en hel del djurfoder. Den 10 maj lyfte man ankar för att nu segla runt Godahoppsudden.

Den 15 maj föll matrosen Jonas Fogelberg i sjön, man kastade ut några bräder och en balja, ja man satte t o m ut en båt till hans räddning, men förgäves. Hans kvarlåtenskap förseglades och auktionerades ut bland besättningen några dagar senare.

Nu följde en period med bättre segelväder och i journalen får vi följa arbetet ombord. Hur skeppet manövreras, hur ”folket” får arbeta med att rengöra, dreva och tjära båten eller banka stockfisk, ibland avbröts arbetet av en ”predikan”. I slutet av augusti ankrade man vid Java för att ånyo proviantera. Skeppskocken som nyss avlidit efter en lång tids sjukdom liksom buteljören (den man som hade hand om dryckerna) kunde begravas i land.

Sju bufflar, höns, änder, getter, sköldpaddor m m stuvades ombord och redan den 31 augusti seglade man vidare. Två månader senare siktades Macao vid den kinesiska kusten. ”¼ till 6 kom till ankar på Macaos redd /…/ saluterade fästningen med 8 skott /…/ satte ut slupen som skulle gå i land efter lots men de mötte Comradoren som kom ombord och hade med sig diverse grönsaker med mera.” Skeppet bogserades uppför en flod med hjälp av 50 sampaner (en flatbottnad kinesisk båt) till Wampoa hamn.

Superkargören Hanqvist med sina assistenter fortsatte till Kanton och vid avresan saluterades han av besättningen med 8 hurranden. Jag kan tro att alla var lyckliga över att resan så här långt gått bra, nu skulle den hårt arbetande besättningen få ut sina få fridagar och framför allt så skulle man ligga still i hamn under några månader.

Ovan en målning från de ostindiska kompaniernas faktorier i Kanton på 1780-talet. Den finns på Kulturhistoriska museet i Lund. Ni ser väl svenska flaggan i mitten?

Publicerad i fb-gruppen Notiser från Brandstorp 2018