Anna Maria Claessons samlade texter

Hyllorna i museernas magasin är fyllda med döda ting. Spanskrör, mangelbräden, värmekrus och snuskvarnar trängs med rubankar och pottstolar. I lådorna ligger flintdolkar, kungsringningskors och kistebrev. En elegant fladdermusfåtölj lutar sig mot den vresiga mjölkpallen av naturvuxet trä.

Det är alldeles tyst, mina steg ekar mot betonggolvet, som folkskygga skuggor gömmer sig de många tingen i halvmörkret. Ibland tänker jag: Saknar ölkrusen den skummande fradgan? Längtar gunghästen efter barnets kiknande skratt? Känner sybågen ännu den åldrande handens mjuka rörelser? Och bilan som halshuggit våldsverkare, är den nöjd med att nu vila i evigheten? Och drömmer inte fortfarande den röda fanan om eldande sång och agitatorns gälla röst? Tingen tiger – men är de verkligen döda? Är deras berättelser för evigt förlorade?

I en låda med etiketten Asien ligger en tygsko från Kina. Uppgifterna i museets huvudliggare är knapphändiga: Damsko från Kina. Idag ser den ut att vara svart, kanske var den en gång blå, men än syns rester av dekorativa blommor i vitt siden och det smala tåpartiet är uppvikt som på en näbbsko från 1970-talet. 12 cm lång och som bredast är den 3.5 cm. Den är försedd med en tygklädd klack av trä. Under textilsulan, som sytts samman med täta stygn, står skrivet med bläck: SL 361.

Detta är den Första berättelsen. SL = Skara Läroverks samling. 1744 föreslog lektorn i matematik, Sven Hof, att ett skolmuseum skulle inrättas i Skara med bland annat fysikaliska instrument, naturalier och historiska föremål. Tanken var naturligtvis att erbjuda eleverna vid den ärevördiga latinskolan ett modernt undervisningsmaterial för studiet av framför allt naturhistorien. Tanken väckte anklang och museet samlingar växte, framför allt genom gåvor från tidigare Skaradjäknar. (Skara Gymnasii Historie-och Naturaliecabinett är numera införlivat i Västergötlands museums samlingar.)

Skeppspredikanten Sven Liedzén gjorde tre resor till Kina med Ostindiska kompaniet. Var det han som 1780 lämnade den lilla skon till museet i Skara? Eller var det fraktuppsyningsmannen vid samma kompani, Nils Bredberg, som donerade den? Vi vet i alla fall att skon kom från Kina till Sverige någon gång på 1760 – 70-talen, kanske var den en souvenir från det exotiska Kina. Denna Andra berättelse skulle därför kunna handla om handelsresor, upptäcktsfärder och vidgade kunskapsfält, om möten med den Andre och föreställningar om den Andre: i Kina, men också i den lilla staden Skara.

Kan den Tredje berättelsen handla om hon som bar skon? Men vi vet inte hennes namn. Alldeles säkert bodde hon nära kusten, främlingar kom inte långt in i Kina vid denna tid. Skons litenhet tyder på att hon var en kvinna av hög börd. Hon behövde aldrig gå själv – ja förmodligen kunde hon knappt det – utan bars i bärstol. Vid fyra års ålder bands hennes fötter första gången. Fötterna mjukades först upp i en balja med varmt vatten. Tårna veks bakåt och med långa lindor av tyg bands fötterna hårt. Emellanåt togs bandaget av, fort, fort – för när blodet strömmar tillbaka i foten är smärtan outhärdlig. Så bands foten igen, denna gång ännu hårdare. Fotbindningen innebar slutet på leken, på springandet, på skrattet, på barndomen. Stödd på en stol fick hon nu försöka förflytta sig, på nätterna var värken allra värst. Säkert hade hon väninnor som drabbats av kallbrand, vars fötter svartnade och till sist trillade av, vars liv inte gick att rädda. Men efter några år hade foten slutat växa och smärta, istället kunde hon nu vara stolt över sina små fötter, eller Gyllene liljor som de kallades, en flickas säkraste väg till ett gott giftermål.

De första resenärerna från Europa som kom till Kina berättar inte om fotbindningen, ändå hade traditionen månghundraåriga anor. Anledning kan ha varit att resenärerna var män och kinesiska kvinnor i förmögna familjer aldrig visade sig för främmande män. Skons bärarinna levde säkert sitt liv instängd med andra kvinnor i familjens kvinnokammare.

Nu en Fjärde berättelse. I februari 1891, på ett möte i Stockholm med Svenska Missionen i Kina visade Henrik Berg ett par små fruntimmersskor. Livligt berättade han om kvinnornas lidande i det hedniska Kina. Många kinesiska kvinnoskor skulle framledes beskådas på missionsmöten landet runt. Men det var framför allt de kvinnliga missionärerna som kom till Kina på 1860-talet och framåt som spred kunskapen om fotbindningen. De små skorna var för dem inte enbart en berättelse om kvinnornas kroppsliga lidande. De blev också symboler för deras andliga fångenskap i hedendomen och de vittnade om utestängdhet från samhällslivet, från exempelvis utbildning. De kvinnliga missionärernas kamp mot fotbindningen i Kina hade betydelse då den förbjöds 1912.

Men det finns också en Femte berättelse. Självständiga kvinnliga missionärer, d. v. s. kvinnor som reste ut till missionsfältet utan att vara gifta eller släkt med en manlig missionär, var ännu på 1890-talet en sällsynthet. Berättelsen om den förtryckta kinesiska kvinnan med sina Gyllene liljefötter blev då en berättelse som bekräftade de svenska kvinnor som vid 1800-talets slut ville spränga könsbarriärerna. De kunde – ja, de t.o.m. borde – ge sig iväg till det främmande landet: de kinesiska kvinnorna behövde ju dem! De kvinnliga missionärernas berättelser om sitt arbete bland Kinas kvinnor understödde alla kvinnors rätt till rörelsefrihet, utbildning, andligt liv och jämbördighet med mannen. En sko på en förkrympt kvinnofot i Kina blev en symbol också för svenska kvinnors rätt till ett eget liv.

En Sjätte berättelse skulle kunna handla om vår tid. Om de paralleller som idag görs mellan könsstympning och fotbindning, där båda ses som uttryck för patriarkal makt och kontroll över kvinnor. Eller om hur fotbindningen diskuteras i anslutning till konsumtionssamhällets kroppsmanipulering och kroppsfixering. Och visst har berättelserna om de instängda kvinnorna i Kina många likheter med dagens berättelser om kvinnor i muslimska länder?

Ja, och så finns det en Sjunde berättelse också. Den om hur vi i vår tid möter, brukar och missbrukar de döda och en förgången, främmande tid. Den om hur jag har använt en liten sko som en gång burits av en medmänniska i världsgemenskapen för att berätta sex olika historier. Skulle den lilla skons bärarinna godkänna mina berättelser? Eller har jag som museiman missbrukat ett förtroende? Tingen tiger på hyllorna i museimagasinen. Men vi på museerna ska stiga över dödens gräns, vi ska lyssna och vi måste tala. Vilka kan annars föra de döda och tingens berättelser in i framtiden?

Publicerat i Om avvikelser, gränser och marginaler – en festskrift till Birgitta Svensson, 2008