Anna Maria Claessons samlade texter

På eftermiddagen den 4 november 1841 kom fjärdingsmannen Lars Gabrielsson och skogvaktaren Anders Werre till Hästebäcken i Brandstorps socken. Avsikten med besöket var att kräva in böter för åverkan på häradsallmänningens skog. Werre, som var känd för att missbruka sprit, var redan vid ankomsten tämligen onykter.

På gården befann sig soldaten Anders Ferm från Bränntomts soldattorp, drängen Anders Carlsson från Baggebolet och Gustaf Gren från Rumpekärrstorp, alla var städslade för att barka timmer. När förrättningen i Hästebäcken var över var Werre än mer rusig, så Ferm, Carlsson och Gren ledsagade – eller snarare bar – honom till nästa ställe som var Hästebäckstorp. På vägen dit ordkäftades Werre och Ferm och när sedan Ferm ville ha ut en kvarter brännvin av Werre för att han lett honom till torpet, slog han honom i huvudet. Därefter ansåg han att Werre skulle efterskänka sin andel av böterna i Hästebäckstorp, vilket Werre gick med på. Som betalning fick Werre ett halvstop brännvin.

Så begav sig sällskapet till Örnhult i samma ärende. Då var klockan 10 – 11 på kvällen. Det gjordes mycket spektakel av den berusade Werre, som försökte lägga sig på en soffa för att sova. Men Ferm väckte honom, slog till honom, Anders Carlsson kastade en skopa vatten på honom och nu förmådde Ferm honom att också efterskänka sin andel i böterna för rotebönderna i Grenabolet. Ferm fick till och med kvitto på överenskommelsen.

En av mamsellerna i Örnhult, dotter till fanjunkare August Wallin, tyckte sällskapet var stygga mot Werre, de ”hade mycket gyckel med honom, pötte i kull honom, bad honom äta kålknabbar, och Ferm stoppade en kålknabb i munnen på Werren” och Ferm pockade på att Werre skulle bestå dem med brännvin eftersom de lett honom till Örnhult. Annars skulle han minsann bära tillbaka honom till Hästebäckstorps kålland, där han hämtat honom! Ferm liknade också Werre vid en säck utan botten, förmodligen syftande på de böter som ständigt krävdes av bönderna.

Lars Gabrielsson erbjöds att sova över i Örnhult och en av mamsellerna bäddade för honom på en soffa i östra rummet. Ferm och Anders Carlsson skulle ta med sig Werre, som nu var oförmögen att gå, tillbaka till Hästebäcken. August Wallin var lite orolig för Werres säkerhet, men Gabrielsson försäkrade att det var ingen fara. Werre hade många gånger förut fått mycket stryk!

Redan i förstugan föll Werre omkull, samma sak hände vid Örnhults ladugård. Men nu förlorade Ferm tålamodet. Han sprang till gärdesgården och bröt av en lång stör, tjock som en arm. Han gav Werre några slag, denne kom på benen och de kom nu ett gott stycke ut på Örnhults gärde. Där föll Werre framstupa, förmodligen mot en sten. Samtidigt slog Ferm honom med stören och sparkade mot hans huvud. Anders Carlsson blev orolig och begav sig till Örnhult för att få hjälp. Men då Gren hade gett sig av, tog han sig i stället till Hästebäcken. Ferm lämnade så småningom Werre på gärdet åt sitt öde och väl kommen till Hästebäcken somnade han.

I Hästebäcken blev man nu oroliga och gårdens arrendator Anders Nilsson med söner begav sig iväg mot Örnhult. Werre, som ännu var vid liv, bars in i Örnhults västra stuga. Man la honom på golvet med ett täcke under huvudet. De tvättade av blodet och konstaterade att han hade ett hål i huvudet. Detta skedde vid 1-tiden och klockan fem på morgonen avled Werre.

Lars Gabrielsson sände då bud på ordningsmannen Jacob Fagerberg i Hulan och tillsammans väckte de Ferm som togs till Örnhult. Ferm erkände brottet och tillskrev gärningen sitt ”rusiga tillstånd”.

Detta var vad som hände enligt rannsakningsprotokollen från Dimbo häradsrätt 1841. Vi får också veta där att Anders Ferm, som var född 1814, blivit antagen som soldat 1834 vid Skaraborgs Kungl. Regemente no 849. Han var av medelmåttig längd, hade ljust hår och ljusa ögon, runt ansikte och en stark kroppsbyggnad. Enligt prästen i församlingen fanns inget särskilt att anmärka mot honom. Däremot påpekade pastor L. Gislén att Anders Werre, född 1791, var känd för omåttligt bruk av starka drycker och att han och hans hustru 1836 varit instämda till kyrkorådet för oenighet i äktenskapet. Dock vägrade paret då att infinna sig.

Ferm dömdes 1842 för dråp. 1850 frigavs han, och han och hans hustru blev torpare i Kjellebäcken under Krokgården. Deras gemensamma son hade då hunnit bli 11 år. Krokgården ägdes av ovannämnde Lars Gabrielsson, som således såg till att Ferm och hans familj fick en försörjning. Sina sista år tillbringade paret i backstugan Björklund under Bränntomt. Anders Ferm dog 1878 och hans hustru 1882.

Werre var illa omtyckt, om inte annat i kraft av sitt ämbete. Ferm berättade i förhöret att han tio år tidigare jagats av Werre i skogen och när Werre kom till Hästbäckstorp hade han som uppgift att bestraffa (förmodligen prygla) en av torparens omyndiga söner som gjort åverkan på skogen. Till och med fjärdingsmannen Lars Gabrielsson kom vid det tillfället i ordväxling med honom. Alla i sällskapet verkar ha drivit ”spektakel” med den överlastade Werre, och ingen, utom mamsell Wallin, hade något förbarmande med honom. Jag tror inte Ferm behövde övertalas. Det olyckliga var att han inte hade kontroll på sig själv, vilket han själv också beklagade.

Trots åtta år på fästning förefaller det som om Ferm släpptes in i Brandstorps bygemenskap. Han fick ju faktiskt ett torparkontrakt. Och då inställer sig misstanken: kan det ha varit så att ingen i Brandstorp egentligen sörjde att den hatade Werre dräpts, kan det varit så att de flesta egentligen tyckte att Ferm inte gjort något större fel? Werre var ju van vid stryk, enligt Lars Gabrielsson. Det var bara det, att den här gången gick det för långt …

Under hela 1700-talet och in på 1800-talet förekom det bråk om rätten till skogen på Hökensås mellan Kronan/staten och de markägare och brukare som bodde intill. Något som 1852 ledde till att delar av allmänningen skiftades och bönderna fick tillgång till egen skog.

1931 besökte Nordiska museet Örnhult och då togs denna bild. Det var till denna stuga den döende Werre bars, efter att ha svårt misshandlats av soldaten Ferm.

Och vad är då en hejderidare? Enligt Svenska Akademiens Ordbok var hejderidaren en person som ”utövade den omedelbara vården av och uppsikten över kronans skogar inom ett visst område, ofta ett härad.” Förleden heide betyder sannolikt skog och är infört från nordtyskan, efterledet ridare syftar på att heideridaren utövade sin tillsyn till häst.

Publicerad på fb-gruppen Notiser från Brandstorp 2016 och i Habobygden nr 1 / 2024 utgiven av Habo Släktforskarförening och Habo / Gustav Adolfs hembygdsförening.