WF:s lustresa till Häldeholm eller Har John Bauer besökt Brandstorp?

Söndagen den 15 juli 1894 gästades Häldeholms herrgård i Brandstorps socken av ordenssällskapet Wänskapsförbundet från Jönköping. Ångbåten Per Brahe lade till vid bryggan och i land strömmade ett femtiotal bröder med fruar och barn. De anställda på gården fraktade fram långbord, bänkar och flaggstänger. Trädgårdsmästaren bar upp bagage från båten. Till och med smedens pojke hjälpte till och förtjänade då 35 öre. Det var en hel del som skulle bäras i land, som ett ankare punsch om 20,5 liter, cigarrer från Anna Åblads Tobakshandel liksom ingredienser till den traditionella bålen – en variant för damerna och en för herrarna.

När sällskapet hade lämnat Jönköping halv nio på morgonen regnade det häftigt. Men en musiksextett, under ledning av musiksergeant Rydberg, underhöll resenärerna under resan. Så humöret hölls ändå uppe på denna första lustresa som den nybildade logen anordnade.

Väl framme vid Häldeholm, efter tre timmar på sjön, samlades man i en byggnad om fem rum och kök som upplåtits av gårdens dåvarande ägare, fru Wallin. Här åts nu den medhavda matsäcken, fast några spisade på båten en måltid som anordnats av en medföljande restauratör.

Äntligen upphörde regnet, bröderna tog på sig ordenstecknen och alla samlades utanför huvudbyggnaden i en halvcirkel. Så inbjöds fru Wallin att delta i avtäckandet av det minnesmärke som just satts upp av gårdens smed. Broder Lidvall, i vardagen civilingenjör, hade gjort en ritning till ett minnesmärke, föreställande ”brodershanden hållande den liksidiga triangeln, varigenom hoppets stjerna strålar”. Lidvall bekostade märkets gjutning och bronsering, hans bror skulle tillverka delar av modellen kostnadsfritt och en kommitté av bröder betalde ”handens” modellering.

Sällskapet marscherade nu med standar och musik i täten till platsen för minnesmärket. Vice Ordföranden, fabrikör Synnergren, höll ett tal till den nyss avlidne Högste Ordföranden och i detta ögonblick framträdde solen med klara strålar.

Så föll täckelsen från minnesmärket, allas huvuden var blottade, ett fyrfaldigt hurra utbringades åtföljt av fanfarer. Flera tal följde och logens hederstecken utdelades till broder Joseph Bauer.

Därefter förflyttade sig sällskapet till en loge som ställts i ordning. Först dracks kaffe och bål, därefter tog dansen vid. Festligheterna varade i fyra timmar, telegram lästes upp, broder J. Jahn höll ett av kvickhet och humor blixtrande tal till kvinnan. Fru Wallin och inspektor Lindberg deltog med liv och lust i festen.

Hemresan blev behaglig; dans, lekar, sång och musik förhöjde stämningen. Klockan elva på kvällen anlände ångaren till Jönköping och möttes av en väldig skara nyfikna Jönköpingsbor.

”Ja, så åtskildes deltagarna. Alla försäkrade varandra, att lustresan varit den trevligaste tänkbara, lämnande efter sig endast angenäma minnen.”

Så avslutas det föredrag om förbundets första lustresa som hölls av broder Mårten Andersson i samband med WF:s 60-årsfirande våren 1953. Brandstorps hembygdsförenings dåvarande ordförande, Göte Mellberg, erhöll föredraget av förbundet långt senare!

Och tänk, det glänsande minnesmärket står där än idag på Häldeholm.

JM.2017-3-8

Och slutligen: Joseph Bauer, sagokonstnären John Bauers far, var som sagts med på denna lustresa tillsammans med sin hustru och en son. Hm, John var tolv år 1894, hans lillebror Ernst 6 år. Äldste sonen Hjalmar var tjugo år och höll på att utbilda sig på annan ort, men kan ju förstås varit tillfälligt hemma …

Om nu familjen skulle göra en lustresa med båt, en tur som varade från 8 på morgonen till 11 på kvällen, nog är det väl troligast (förutsatt att storebror Hjalmar inte var hemma) att det var John som orkade bättre och var road fick följa med.

Så kanske besökte John Bauer Häldeholm den där sommardagen för nästan 125 år sedan!

Och ödets ironi är att han i så fall då reste med samma ångare som så tragiskt kantrade och sjönk utanför Hästholmen en stormig novemberkväll 1918. Ombord på båten befann sig John, hans hustru Ester och sonen Bengt. Alla omkom.



Lämna en kommentar

Om mig

Under ett arbetsliv som museikvinna har det blivit många texter. Det har handlat om allt från Carl Jonas Love Almqvist, krustänger, skarvsömskuddar till mormorstips och behovet av skönhetsråd i staden Jönköping.

Och ja, höll på att glömma, jag är etnolog, fil dr och har framför allt arbetat på Jönköpings läns museum och Västergötlands museum i Skara.

Idag är jag och min man bosatta i Brandstorps socken i Västergötland. Jag odlar min trädgård, ser till mina hönor och leker med barnbarn och lagottohunden Caesar och bolognesen Love. Och jag skriver fortfarande …