Boskapsskötsel bedrevs med stor framgång i Villstad socken, Småland, 1819 enligt pastoratets prost Daniel Nordin:
Det är ur ladugården som mest allt måste hämtas, vilket erfordras för utlagor och sädesköp. I Göteborg avsättes de mesta produkter av smör, ost, talg, kött, oxar m.m.
I Västbo härad, fattig på god åkerjord liksom stora delar av Jönköpings län för övrigt, blev boskapsskötseln den viktigaste näringen. Korna i Västbo var små och anspråkslösa, annars skulle de inte kunnat föda sig på ljungmarkernas eller skogarnas ris och mossa. Västbo-kon var av en seg stam, väl anpassad till sin hårda livsföring. Så trots att de fattiga använde sina kor som dragdjur var dessa vid gott hull och gav cirka 200 kannor, det vill säga 520 liter mjölk varje år. Eftersom Västbo låg långt från närmaste stad, fanns ingen direkt avsättning för den söta mjölken, utan denna förädlades till smör och ost.
Osten är sämre än vanlig så kallad Smålandsost, emedan den beredes av blåsur skummad mjölk.
Kanske tänkte prosten Nordin här på de prästostar som församlingsborna årligen förärade honom? Västbo-osten ogillades också av J. G. Gaslander ett fyrtiotal år tidigare:
men osten är altför eländig; ty han ystes af blåsur, ja aldeles löpnad mjölk, sedan grädden är aftagen, samt af kärnmjölk; derföre är ej underligit at osten blir seg, mager och alldeles osmakelig.
Dessa beskrivningar avviker från den vanliga föreställningen om den välsmakande Smålandsosten, som gjordes av sötmjölk med tillsats av löpe. Tidskrift för hemmen skriver 1913:
Att Smålandsosten står så mycket före annan sötmjölksost, beror nog till stor del på de goda ljung- och gräsbetena i de småländska hagarna, som ge mjölken en utmärkt fin smak, ävenså på att till denna osten användes blandmjölk från många gårdar: all mjölken blir på detta sätt nymjölkad. – Oskummad mjölk användes alltid till Smålandsosten. Det ser ut, som om smålänningarna föraktade skummjölks-osten.
Det sista var i alla fall i äldre tid inte riktigt. Västboens ost i början av 1800-talet hör samman med en ålderdomlig ostkultur som bygger på självsurnad mjölk. Sötmjölksosten är förknippad med användningen av maglöpe, ett bruk som spreds hit upp till Norden med den romersk-katolska kyrkans och klostrens utbredning. Och med sötmjölksosten kom behovet av ostkar av olika slag.
Men vad var då finare än elden? Gaslander gav svaret:
När löpe gjöres, skall den som tillagar löpet fråga 3 gångor: hwad är finare än elden? hwarpå en annan skall swara: löpet, så tros mjölken snart löpna, då ost gjöras skall.
Om man skulle få ett riktigt fint löpe som gav god smak på osten, kunde det tillagas på följande sätt enligt ett gammalt recept i Jönköpings läns museums arkiv:
Godt löpe
Då löpet tages, när kalfven är slagtad sönderröres det mycket väl, däri lägges en Matsked Stötta kryddnejlicker samt en matsked saltbitter. Sedan står det 2ne dygn, torr som det är. Sedan påsilas söt mjölk, pommerantz skal sönderbrytes, och lägges uti löpet, mjölk påsilas endast 2ne gånger, sedan får det stå därmed 3 å 4 veckor, men omröres ibland. Löpskinnet saltas på särskilt kar till dess det skall begagnas, då det lägges uti jumt vatten, då ihälles löpet, och sedan torkas det som vanligt.
Ovan: Ostkar från Åsenhöga socken och Ljungby. Ostkorg. Fotograf Göran Sandstedt.
Publicerat 1993 i Tiotusen år, utgiven av Jönköpings läns museum och Jönköpings läns hembygdsförbund.
Anna Maria Claessons samlade texter 