Anna Maria Claessons samlade texter

Odöpta barn måste ligga på bordet, insvepte i en röd klädes kjortel, hafwa jämte sig en Psalmbok, och i lindan silfwer-penningar

berättade Johannes Gaslander från Västbo 1774. Han fortsatte beskriva allmogens seder kring barnets dop:

När barnet skall til kyrkan föras och döpas, bör modren, om hon är så stark, eller någon annan som menes unna barnet godt, möta uti förstugu-dören, så tros barnet bliwfa lyckeligt.
Om Bära-gumman först stöter barnets hufwud, och sedan fötterna mot kyrko-dören, då hon bär det i kyrkan, så får det inga kyrko-knappar, hwilka se ut som kiste-knappar; men skola förorsakas der af, at en hafwande hustru wid in- eller ut-gåendet ur kyrkan kommer at röra wid en spik i kyrko-dören.
Glömmer Bära-gumman något, eller tappar, när barnet skall döpas, tros barnet bliwfa glömskt. Läs hon sakta efter bönerna, då det christnas, samt en öpen bok hålles för et odöpt barn, så får det godt minne, och godt wid at läsa.Skriker barnet under döpelse-acten, så får det god röst at sjunga.Döpes flicke-barn i samma watten, som et gosse-barn förut blifwit döpt, så blir det skäggot om hakan, och karla-wulit.Ej må Bära-gumman låta någon gå eller rida om sig, då hon reser till Kyrkan; ty då låter barnet undertrycka sig i framtiden.
Hon måste springa eller gå lätt, så blir barnet qwickt och wigt, bärat högt, så blir det ej blygt,dansa med barnet i barns-ölet, så blir det hurtigt. Barnen skall mycket arta sig efter Bära-gumman, och den det nämnes efter.
Kallas en up som ej lefwat länge, så dör barnet snart, kallas någon lefwande up, så skall en dera wantrifwas eller dö, antingen barnet, eller den som blifwit upkallad.
Wid utgåendet utur Kyrkan, skall Barnet af alla synas, då skall det ej blifwa blygt, utan djerft. Ingen hafwande qwinna må frambära barn till Christen-domen; då wantrifwas et dera.
Innan Bära-gumman lefwererar ifrån sig Barnet, sedan det är Christnadt, bör hon äta, så får Barnet godt om mat.
Barnet bör sofwa hos modren i Christninga-kläderna.

Dopet skedde fram till mitten av 1800-talet i kyrkan. Hur kallt än vädret var, skulle barnet vara döpt inom åtta dagar. Ett odöpt, hedent barn var nämligen utsatt för många faror. Dopklädseln var färggrann. Enklast bestod den av moderns silkesduk som veks i tresnibb. I Jönköpings läns museums samlingar finns ett tiotal så kallade doppåsar som knöts om det hårt lindade barnet vid dopet. Åtta av dessa är röda eller rosa. Påsarna är
fodrade och ofta tillverkade av ett gammalt dräktplagg. Men det mest iögonfallande är påsarnas dekorationer. Här har siden-, guld- och silverfärgade spetsband kommit till användning, liksom blommor och
stjärnor av tyg, guld- eller glanspapper, tofsar, volanger, glaspärlor och glasringar. De bevarade doppåsarna kan dateras från 1700-talets slut till 1800-talets mitt.

Vid seklets mitt övertog allmogen allt mer borgerskapets vita dopdräkt, samtidigt som dopceremonin flyttades till hemmen.

Den avbildade doppåsen uppges härstamma från Halland. Fälten i mitten har sytts av en så kallad lista med Värends härads fälttecken. Listan är broderad A E D 1766 och bars som ett band om livet av bruden vid bröllopet. Enligt 1600-talssägnen är det korslagda mönstret ett ”fälttecken” tilldelat de tappra kvinnorna från Värend som med Blenda i spetsen försvarade sitt land mot danskarna. Men brudlistan med det här speciella utseendet är inte begränsad till Värend. Den förekommer såväl i Blekinge och Skåne som Halland. Brudens livband har återanvänts till barnets dopdräkt.

Från Södra Unnaryd berättades: Barnets utstyrsel bestod i en så kallad ”mantell” wetande som en långsmal säck, öppen i ena ändan den i barnet med sina underkläder istoppades. Denna mantell skulle wara så lång att ej mer än hälften deraf behöfdes för barnets utrymme. Det öfiiga skulle hänga såsom en skylt.Denna mantell som å öfra sidan war öfwerklädd med sillke och glitterband, war der ofwan på ytterligare öfwerklädd med flera sorters kjedjor, spännen och ringar alt af silfwer. Barnets mössa skulle äga samma utstyrsell. I de förmögnare husen fans dylika mantlar, som lånades af boragudmoren ifall hon ej sjelf egde dylikt.

Också dopmössorna var rikt utstyrda. I Småland kallades de hättor, och den som tog av och satte på hättan under dopet för hättegudmor. Viktigt var att ta av dopmössan framåt. Dopmössan markerade könet. Gossarnas mössor syddes av fem eller sex kilar, flickornas av två sidostycken och ett mittstycke.

Ovan: Dopmössa från Bäckebo, Ålems socken.

Foto: Göran Sandstedt