Han skulle inte känna igen sig. Var finns de oräkneliga humlorna och bina som surrade i fruktträden, de hundratals duvor som på kvällen fyllde logens duvslag, stallets alla ridhästar, de vackra ängarna, den unga bokskogen, orrarnas lek och näckrosdammens karpar? Torestorps gård i Mullsjö, vid förra sekelskiftet en lantlig idyll, är idag belägen mitt i ett modernt villaområde.
När John Bauer besöker Torestorp på 1910-talet är han ofta jäktad och tröttkörd. Illustrationsuppdragen blir bara fler och fler och beställarna vill helst ha något i den gamla vanliga stilen. Många gånger har han nervöst bråttom för att hinna och han känner sig otillfredsställd med resultatet.
” Jag har så mycket att stå i – för mycke som måste bli konst utav (på en gång)” skriver han i mars 1918 till sin vän Ove Ekelund som bor på Torestorps gård. Beställaren får be vackert, tjata, ja ibland hota för att John ska leverera det önskade arbetet. Ove fick själv vänta mer tre år på ett beställt exlibris. Och hur än John gnor och sliter känner han varje dag dåligt samvete. Så väcks tvivlet till liv, den där välkända känslan av vankelmod gnager på självförtroendet och John tvekar. Egentligen vill han ju trampa nya stigar i gräset. Teater, balett, monumentalmåleri, nya former, nya tekniker, nya strömningar – det finns annat som lockar honom mer än de populära ”gubbarna” som han kallar sina illustrationsuppdrag.
Men samtidigt tycker han om att vara efterfrågad. De beundrande reportagen från hemmet Björkudden vid Bunn i veckopressen, de uppskattande recensionerna i dagspressen, de många utställningsuppdragen och alla utmärkelser helar hans sargade självkänsla och smickrar hans fåfänga. Han vill ju inget hellre än att få ge människorna det där ”stora vackra” och ha vill få uppskattning för sin konst.
Och behöver så innerligt pengarna. Vinterhalvåret bor familjen i Stockholm och det är dyrtid dessa krigsår. På hösten 1915 föddes ”Arvprinsen på Björkudden”, ”det bästa jag troll någonsin gjort” berättar John för Ove. Men sonen Bengts ankomst innebär, förutom känslor av glädje och fadersstolthet, större utgifter. Han planerar att bygga till Björkudden så att villan ska passa en växande familj. Våren 1918 ser han på tomter vid Djursholm, ”ty här ska byggas – påstår min fru” omtalar han för vännen i Mullsjö.
Den orolige John längtar ofta efter stillheten. Visst, han flyr till Björkudden eller föräldrahemmet i Jönköping för att få arbetsro när uppdragen är många och brådskande. Men han besöker också sina manliga vänner för att återhämta sig med gemensamma skogspromenader, handfast vedhuggning eller snöskottning, pianospel, kvällsgroggar och fantasifulle berättelser framför brasan.

Författaren Ove Ekelund, också född i Jönköping, lär känna John i början på 1910-talet. En augusti besöker John honom på Torestorp. Kanske har de två ätit kräftor, druckit ur brännvinet och kaffet, rökt och pratat och pratat. John om sina teaterplaner och Ove om sina bokprojekt.
Efter som John älskar skogen och skymningen, föreslår han helt säkert en kvällspromenad ner till Mullsjön. Där nere, förtöjd vid bryggan i viken, ligger Lången. John drar efter andan. Lången är en verkligt förnäm kanot, fem meter lång och så smal att man nätt och jämt kan krångla sig ner i den.
Gästen är förhäxad och när Ove ser honom paddla i månskenet tycks han som en liten hopböjd trollgubbe i farkosten. Då inser Ove att Lången inte är tänkt för honom. Den berömde kanotbyggaren i Uppsala har skapat den för Trollsonen med solögon. ”När det äntligen gick upp för honom, gav jag honom ’Lången’ utan vidare. Det var bara naturligt, tyckte jag. Vad skulle jag annars göra med den?”, berättade Ove många, många år senare. Men John blir stum. ”Är du riktigt klok?” får han ur sig.

Lången sjösätts i Bunn. ”Min själ älskar redan din gåva”, John är så tacksam i brevet till Ove: ”Som en ande glider den (i natten som var) över ett svart, blankt och stjärnöversållat vatten – Min själ älskar redan din gåva”. Lången bringar John frid. På hösten, då vattenytan är täckt av nedfallna gula löv för den honom djupt in under strändernas träd, just där jord och vatten mötas. Den tar honom ljuslöst och utan att störa sjöfågelflocken. Sittande djupt nere i den vita, snabba farkosten, till synes ett med vattenytan, försvinner den jagande oron.

Förutom John Bauers arkiv på Jönköpings läns museum har följande källor används: Herman och Ove Ekelund om Torestorp och John Bauer i Mullsjö, redigerad av Martin Allwood 1971 samt Ove Ekelund: Trollsonen med solögon i Hemmets Journal nr 52, 1950.
Publicerad i Jönköpings-Posten 31 augusti 2002


Lämna en kommentar