Anna Maria Claessons samlade texter

Dagligen möter vi på museerna människor bortom dödens gräns. Vi hanterar ju deras kvarlevor. Osystematiskt och kanske personligt insamlade, vi försöker ändå få ordning på det oregerliga. Vi registrerar, flyttar, ibland – om vi har råd – kan vi vårda och konservera. Men ofta i vår ekorrlika iver glömmer vi bort de döda själva. De döda ger nämligen inte automatiskt avtryck i accessionsnummer, uppmätt höjd och bredd, vårdstatus eller digitaliserade register.

Den kvinnliga rösträttsföreningens fana ligger planförvarad i magasinet. Vad har vi tagit reda på om förhoppningar, besvikelser och triumf? En konstnärs tomma skisspapper ligger i arkivkapseln. Är det lathet, tidsbrist, oförmåga, skaparkramp eller något annat som resulterat i det tomma arket? Hårlocken, inklistrad i minnesboken, glänser som den vore avklippt igår. Allvarliga människor iakttar oss på gulnande kabinettsfotografier. De många tingen, och med dem de döda, tiger – om inte museimannen lyssnar noga.

I min museigärning vill jag se mig som en försvarsadvokat för de döda. I samtidsvirvlet är det vi museimän som kan föra de dödas talan, som kan ge de döda åter rösten, berättelsen och livet.

Jag är inte så säker på att museerna kan ge historiska förklaringar till dagen stora sociala och kulturella problem eller att vi kan skapa sammanhang för vilsna nutidsmänniskor. Ibland kanske, men museifolkets styrka är inte de belysande förklaringsmodellerna eller de briljanta analyserna av sammanhang och mening.

Vår specialitet är detaljen. Det är krukskärvan i sin lagerföljd, anteckningen i marginalen. Det blå färgfragmentet på Mariaskulpturen, det icke skrivna i dagboken, bakgrunden på fotografiet, slitmärket på barnets träsko och de många tapetlagren på timmerväggen. Vi hanterar olika källor: föremål förstås, men också avbildningar, arkivhandlingar, artiklar, rapporter, kartor, registeruppgifter med mera. Vi studerar närsynt källorna och med våra egna sinnen förnimmer vi dem. Som detektiver letar vi efter spår av människor och deras handlingar. Och med hjälp av en allmän kunskap om tiden, platsen, tankesätt, språkbruk och personligheter limmar vi försiktigt och metodiskt samman skärvor till liv. Vi kan ställa samman en rimlig och trovärdig berättelse. Detta kan ha hänt! Så här kan det ha varit!

Utifrån skärvor av liv kan museimannen göra det som är främmande i tid och rum mindre skrämmande. Vår kunskapsprocess – att fånga in, analysera och förmedla andra människors världar, tankar och liv – kan kanske inte förklara de stora händelseförloppen i historien eller vår tid, men vilken kunskap kan egentligen det? Men det är en kunskap som bildar, berikar, tränar inlevelseförmåga i det som är annorlunda och kanske gör den oss också mer vidsynta.

Museernas kunskapsprocess, som jag ser det, måste bygga på ett aktivt förhållningssätt till de dödas avtryck i samlingarna och till de dödas eget tal. Först då blir vår röst unik i samhällsdebatten, först då har vi något väsentligt att tillföra samtalet om de svåra frågorna.

Publicerad i kapitlet En samling blir till i boken En makalös samling, Västergötlands Fornminnesförenings tidskrift 2005 – 2006.