Anna Maria Claessons samlade texter

Trettiofyra år gammal kom Daniel Nordin som kyrkoherde till Villstad i Småland, till en av landets mest vanlottade landsändar. Frosten, berättade han, skadade årligen säden.

Sådan frostad säd blir slö, brödet därav faller ihop, jäser icke vid bakningen, mättar icke; ger vattenaktig, ej simmig gröt och disponerar till sjukdomar hos folket.

Missväxtår var vanliga. I Villstad dog 1813, året efter Nordins ankomst, var tjugonde man av hunger och efterföljande rödsot. Den långa, snörika vintern 1820 (snön låg i 24 veckor) blev det foderbrist, boskapen fodrades med halmtaken, granris och mossa från lövträd.

Daniel Nordin var själv bondson från Ö Torsås i Kronobergs län och därför väl förtrogen med sina församlingsbors levnadsvillkor. Till prästgården hörde naturligtvis ett lantbruk. Då Nordin kom födde det två hästar och 16 nötkreatur. Knappt trettio år senare hölls på prästgården tre hästar och 36 nötkreatur. Som jordbrukare var Nordin en förespråkare för moderna metoder. Han nyodlade mossar och kärr, dikade sina åkrar, provade vallväxter och nya sädessorter, röjde sten och anlade nya torp. Nordins grannar odlade sin jord med hjälp av den urgamla ärjekroken och träharv. I bouppteckningen efter Nordin förtecknades inte mindre än fem vändplogar och två harvar av järn.

År 1814 blev Nordin medlem i det nybildade Hushållningssällskapet och strax därpå ordförande i Västbo Hushållskommitte. Ivrigt försökte han övertyga sina församlingsbor om nyttan av de nya jordbruksmetoderna och många gånger suckade han över deras motsträvighet. En stående punkt i Hushållskommitténs årliga rapporter till sällskapet i Jönköping är Fördomar hos allmogen.

1823 skrev han:

Fördomar hos Allmogen: hit må räknas att allmogen börjat att plöje wid renen, på det mullen må dragas åt renen, åkern blifva som ett fat, eller båt, och mustan ej bortrinna:

Att allmogen ej dikar sina åkrar af frugtan, att Musten skall försvinna:

Att allmogen korsharfvar sina åkrar, på det trollskap och annat ondt, ej må skada årsväxten:

Att Allmogen, Jul-dagen, brådskar ur kyrkan, så att armar och ben äro i fara, samt täflar att först komma hem, i hopp, att först få inbergadt följande året.–

Att Allmogen om såningstid och dödsfall m.m. rådfrågar wissa kloke, som Jul-natten går årsgång. –

Att Allmogen förspiller många dagsverken och mycken wägamat, under det den söker de kloke (:Den kloka, som nu mest är i rop, och som flitigast besökes är en wiss Stina i Carshult, Hjelmseryd Socken:)

Att Allmogen med flit inbergar hö icke allt för torrt, emedan hö, som är något mögligt, skall ge korna hog, att oftare och mer dricka, hvaraf mjölken tros ökas.

Att allmogen sår sin Svina-Råg nödvändigt på Michaelsmesse Nedan, wäderleken må vara hurudan som häldst. –

Att Allmogen låter förmala sin säd så fin som till puder, utan att weta, eller wilja weta, att bröd af gröfre malet mjöl, blir wälsmakligare:

Att Allmogen ej begagnar ett af skadedjur rördt kreatur, om det af tassen skulle wara alldrig så wäl, genom sår i halsen, slagtadt, blodrunnit, och än lefvande funnit.

Och 1824:

På denna ort är allmänt brukligt, att om hösten harfva igen fårorna. – Jag har frågat, hvarför: Förståndiga, jag menar dem, som här för sådana anses, säga mig till svar, att åker-musten bortrinner, och jorden utlakas, utmagras, om den öfver wintren ligger på får.

– Hafva dessa Wessboer rätt, så måste hela öfvrige Sverige, hafva orätt, som ej harfvar om hösten.

Men Nordin kunde samtidigt inte låta bli att beundra sina församlingsbors enkelhet i t ex klädsel

och matvanor, och deras förmåga att reda sig med små resurser.

Emellertid, så länge lantmannens möda sålunda ofta blir fruktlös, skulle man hos honom vänta håglöshet och tröghet, men motsatsen inträffar istället: ju fler hinder, desto mer flit och möda. Västbo-bonden är outröttlig i arbete.

I den levnadsbeskrivning Daniel Nordin själv skrev ett år före sin död 1854, berättade han om sitt barndomshem och sin långa studieväg. Flera gånger återkom han till bondsonens sträva uppförande, grova vadmals- och skinnkläder och förlägenhet bland ståndspersoner. I Växjö lärde han sig dansa i dansskola – inte för att han hade håg till dansen – utan för att ”bondsonen behöfvde blifva mjukare i lemmarna”.

Egna erfarenheter gjorde Nordin till en son av upplysningstiden, han betonade det praktiskt nyttiga och han var en varm anhängare av folkbildning. Som kyrkoherde och senare kontraktsprost i Västbo härad verkade han för inrättande av läsebibliotek och skolemästare. Biskopen Esaias Tegnér kallade honom Biskopen i Västbo. Själv skrev han som avslutning på levnadsberättelsen: ”Min hog har varit att obemärkt och i stillhet gagna, ej att lysa”.

Publicerat i Tiotusen år. Småländska kulturbilder 1992, utgiven av Jönköpings läns hembygdsförbund och Jönköpings läns museum,