Anna Maria Claessons samlade texter

Långt fram på 1900-talet var Jönköpingsborna, liksom de flesta andra svenskar, trångbodda. Familjerna var stora och lägenheterna vanligen på ett rum och kök. Helt naturligt tillät inte boendestandarden umgänge i hemmen utanför familjekretsen. Inkomsterna var små och begränsade också nöjeslivet. Ungdomarna, som ofta bodde hemma till giftermålet, fick träffas på caféer, biografer och dansbanor. De vuxna männen kunde mötas på ölcaféer eller krogar. På söndagarna slog sig familjerna samman och gjorde utflykter till naturområden i stadens närhet. Föreningarnas lokaler, frikyrkan, nykterhetslogen och Folkets Hus, blev samlingsplatser för många. Först mot sluter av 1950-talet började våra fritidsvanor att påverkas av TV:n, sommarstugan och bilen.

Cafélivet blomstrar

Caféernas storhetstid inföll på 1940- och 1950-talen. Under dessa årtionden återfanns i Jönköpings telefonkatalog nästan 70 konditorier och caféer, vart och ett med sin profil och sin kundkrets. Allteftersom stadens folkmängd ökade och nya stadsdelar växte fram, etablerade sig nya caféer. Ett exempel är Lindströms konditori, som startat på 1910-talet vid Vintergatan, nära Östra stationen. Göte Sandell, som ägde Lindströms konditori från 1945, berättar:

Fru Berglund var en duktig affärskvinna som såg utvecklingen på Söder i Jönköping. År 1918 blev en lokal ledig i den så kallade Hemgården, Klostergatan 63. Detta hus byggdes 1917 och var ett av de stora hyreshusen på Torpa. Under de närmaste åren var det en otrolig byggnation därute. Kunderna blev i stor utsträckning byggnadsarbetare, målare, snickare, murare osv. Detta nya bostadsområde befolkades av många yngre och barnkullarna växte och blev nya kunder hos Lindströms konditori.

Det fanns många fler konditorier och caféer på Söder. Redan på 1920-talet låg ett vid Klostergatan 27. I början kallades det S Rundgrens konditori, därefter Hultenheims och ännu senare Junefelts. På Kungsgatan fanns Gillestugan, som på 1930- och 1940-talen var ett av arbetare livligt besökt café. Gillestugan flyttade till Gröna gatan, då huset vid Kungsgatan revs på 1950-talets mitt. Strax intill Gillestugan, med adress Kungsgatan 18, låg Backes konditori, som startats av Lydia Backe på 1920-talet. Och långt ut på Barnarpsgatan 106 fanns från 1930-talet Café Södersol, senare Hultqvists konditori.

Även i andra stadsdelar etablerade sig caféer. På Bäckalyckan, St Pauligatan 22, låg Solhyddans konditori. Elsa Andersson konditori, senare Olga Rydbergs konditori, fanns på Bymarken vid Björnebergsvägen. Dunkehallavägen 4 var adressen för Björkhaga konditori, stadsdelen Vättersnäs hade Karlsson konditori och café och på Gräshagen kunde man besöka Café Ekullen – alla under 1930- till 1950-talen.

I centrala Jönköping, vid Östra torget 24, låg Café Nordh, som slog upp dörren redan klockan sex för att servera kaffe och smörgås till hungriga ungkarlar, ofta åkeriarbetare. Caféet öppnade på 1940-talet och försvann då huset revs 1963. Ett liknande café på Väster var Anna Gretas café, som sedan 1930-talet varit beläget på Kapellgatan. 1925 flyttade större delen av torghandeln från Östra torget till Västra torget och Anna Gretas tog emot många torgbesökare och öppnade även det klockan sex på morgonen.

En del caféer var särskilt omtyckta av ungdomen, som exempelvis Gurlis konditori som öppnade på 1920-talet vid Kanalgatan 2. En filial fanns vid Östra Storgatan 56.

Det vanliga nöjet i min ungdom var att lördag eftermiddag promenera Östra Storgatan upp och ner från Vindbron till Gurlis.

Levande musik framförd av musiker från A6 gjorde stället särskilt populärt. Kurt Sjöström berättar vidare:

På Gurlis fanns många spel. Schackklubben besökte ofta Gurlis. Vi arbetarpojkar gick gärna dit. Vi satt till tiotiden på kvällen och det var levande musik. Över huvud taget var Gurlis välbesökt, det var folk där jämt av alla slag.

Gurlis försvann när huset vid Östra Storgatan revs 1962.

Ett annat populärt ungdomsställe var Sandemans med adress Östra Storgatan 31. Så småningom flyttade konditoriet tvärs över gatan till nummer 34 – 36. Den 17 januari 1940, i sträng vinterkyla, brann Sandemans.Händelsen har bevarats väl i äldre Jönköpingsbors minne. Efter branden flyttade rörelsen till Östra Storgatan 35, till den så kallade Humlegården. Ungdomarna gick gärna dit på söndagskvällarna. Man lyssnade på den levande musiken och var tre personer om en dricka. Kvällen fördrevs till sista föreställningen på biograferna var slut och Storgatan fylldes av promenerande ungdomar. Under sina sista år var Sandemans mer restaurang än konditori. Julen 1973 brann även Humlegården ner.

En del caféer drog till sig stor gäng av unga pojkar. På Öster låg Centralkonditoriet som startats 1928 i anslutning till Jönköpingsutställningen samma år. Då var caféet beläget i en liten villa intill den så kallade Undergången. 1939 flyttade konditoriet till nuvarande lokaler. På Centralkonditoriet fanns många spel att fördriva tiden med. Här spelades schack, koron och fia. Och här träffades framför allt anhängare till idrottsklubben Tord, men också JFF:are och folk från en rad små kvartersklubbar. De föreningar som saknade en klubblokal träffades gärna på caféerna, en hade speciella klubbrum man kunde hyra.

Sockerbagare och konditorier

Vid 1700-talets slut dök det upp sockerbagare i Jönköping. En del hade serveringslokaler för kaffe, choklad, te, glass och lemonad. Men sockret var en dyrbar lyxvara och först med genombrottet för den inhemska sockerindustrin fanns förutsättningarna för en mer utvecklad konditorinäring.

Stadens äldsta och ledande konditorier, Östbergs och von Porats, etablerades för mer än hundra år sedan. 1872 slog sig konditor P A Östberg ned i Jönköping. Hans konditori var först beläget vid Smedjegatan 2. Då Sparbankshuset skulle byggas, flyttades det till Östra Storgatan 9. P A Östberg var utbildad hos den kände konditorn Oscar Berg på Regeringsgatan i Stockholm och Östbergs blev en träffpunkt fram allt för stadens damer. Tidningen Smålands Allehanda skrev 1888:

Herr Östberg är en elev till herr Berg och på ett hedrande sätt hävdar han i vårt lilla Jönköping de glada traditionerna från Stockholm, slåss med talang och energi mot alla småstadens besvärligheter. När det ska vara något riktigt finfint till efterrätt, är det herr Östberg som anlitas, och hans smak och uppfinnelseförmåga förnekar sig aldrig. Det är därför en glädje för ungdomen och damerna att de långvariga reparationerna nu är avslutade och att det omtyckta caféet åter öppnat sina gästvänliga dörrar.

1899 överlätt Arvid Östberg rörelsen till sin medarbetare Axel Carlén som drev det vidare under många år. Här en minnesbild av konditoriet vid 1900-talets början:

Förr var det indelat i små rum med ett bord, ett par stolar och en soffa. Här satt man helt ogenerat och eftersom man från dessa kajutliknande utrymmen hade utsikt mot den stora gatan, var de ett omtyckt tillhåll för kaffetanter med intresse för gatulivet – främst människorna där – samt skvallret i staden. Östbergs blev tack vare inredningen även omtyckt av blyga förälskade par, men det måste framhållas att bakverken var en stor lockelse. ”Inget är som Östbergs bakelser” var ett uttryck som ofta hördes.

Axel Carléns söner övertog rörelsen och lokalerna genomgick flera förändringar genom åren. 1938 renoverades Östberg radikalt, musikestraden försvann och den levande musiken ersattes av en radiogrammofon.

Liksom Bergs konditori i Stockholm var en skola för blivande konditorer, har många av Jönköpings konditorer lärt sig grunderna hos Östbergs. Företaget såldes till Bernards konditori, men när huset revs 1972 lades Östbergs ner.

Östbergs var förstås inte ett café för arbetarna. Dess kunder tillhörde stadens högra samhällsskikt. En liknande karaktär hade Ida von Porats konditori som var ungefär samtida med Östberg. Von Porats låg vid Kyrkogatan 4 och blev en populär samlingsplats för bland annat läroverksungdomar. Senare kallades konditoriet Västerport.

Länge var Östbergs och von Porats ensamma i stan, men strax efter sekelskiftet 1900 startade Josefina Lünning ett konditori på Östra Storgatan 70. En före detta målarlärling berättar om ungdomens nöjen på 1910-talet:

Inkomsterna var inte höga så nöjena fick inte vara dyra. En 25-öring var värdefull. Vi var ett gäng på 10 – 11 stycken som hade Lünnings konditori som stamlokus. Dit gick vi varje söndag eftermiddag och beställde napoleonbakelser för 10 öre. Sedan var vi två om en lemonadflaska à 10 öre.

Vid sekelskiftet 1900 öppnade också sockerbagaren Sofia Rundbäck ett konditori på Smedjegatan 34. Under namnet Wienerkonditoriet levde det kvar till 1940-talet. Och cirka 1910 etablerade sig sockerbagaren Hedda Svensson i Jönköping. Heddas café låg på Väster, vid Barnarpgsgatan 14, och lades ner på 1950-talet.

1910 hade Jönköping cirka 24 000 invånare. I staden fanns då ett tiotal konditorier, bland annat Calla Adins på Barnarpsgatan 36, Nanna Jurlanders på Östra Storgatan 68 och Lundströms och Bakes på Barnarpsgatan 28. KFUM drev ett konditori på Östra Storgatan 38 och på nr 80 samma gata låg Kooperativa Nykterhetscaféet Heimdal.

1919 kom konditor Erik Andersson och öppnade Bernards. Erik Andersson hade också arbetat på Bergs Hovkonditori i Stockholm och Bernards seglade snart upp vid sidan om Östberg som ett av stadens ”fina” konditorier. Bernards är fortfarande beläget på sin ursprungliga adress, Kyrkogatan 12.

Idag har våra fritidsvanor i grunden förändrats. Lägenheternas storlek hindrar inte längre umgänge i hemmen. TV intar en dominerande plats i våra liv. Bilen ger oss möjligheter till utflykter på helgerna. Konditorivaror kan köpas i varuhusen och vi behöver inte längre gå till konditoriet för att beställa en glasstårta till kalaset. 1984 (när denna text skrevs) hittar man endast ett tiotal konditorier och caféer i Jönköping.

Biografer i Jönköping

Jönköpings första biograf lär ha öppnats 1901 i Kruckenbergska gården öster om Vindbron. Under ett års tid ska här ha visats filmer i en lokal som rymde 75 besökare och var försedd med gasbelysning. Därefter dröjde det några år innan nästa försök gjordes att inrätta en fast biograf i staden. I stället anordnades filmföreställningar i frikyrkorna, Folkets Hus och i logen Heimdahls lokaler. En man född på 1880-talet berättar:

De första levande bilderna såg jag i Metodistkyrkan hösten 1903. Där visades en film om sagan Prinsessan Törnrosa, som dock mest var vita flammor på duken, men så var biljettpriset bara 10 öre.

Den 14 augusti 1905 öppnades Jönköpings Biografteater på Västra Storgatan 5. Ägare var John Johansson (1875 – 1939) som tillsammans med Curt Ek hade bildat bolaget Svenska Filmkompaniet. Bolaget producerade under en period egna filmer och ägde som mest ett femtontal biografer runt om i landet. Svenska Filmkompaniet var en allvarlig konkurrent till Charles Magnussons Svenska Bio.

En biljett till Jönköpings Biografteater kostade 25 öre. Repertoaren kunde se ut så här:

1. Idrottstäflingarna på Hindås, tagna den 25 februari 1906.

2. Konsten att blifva rik. Kolorerad.

3. Sista dagarnas belägring av Port Arthur. Det bör vara av särskildt intresse att se denna bild, då den är tagen direkt från verkligheten och ej som de flesta andra så kallade krigsbilder arrangerad.

4. Jönköpings brandkår.

Obs. Musik kommer att utföras av tvenne solister till pianoackompanjemang måndagar, torsdagar och söndagar från klockan sex em.

Under en kort period 1906 fanns ytterligare en fast biograf i staden, Nya Kinematografen, med adress Östra Storgatan 11. Så 1907 öppnades Jönköpings Nya Biografteater, belägen vid Östra Storgatan 19 med ingång från Lantmätaregränd. Här kostade en biljett på första plats för vuxna 50 öre och för barn 25 öre, en tredjeplats barnbiljett kostade 10 öre. Konkurrensen mellan de två biograferna – Jönköpings Biografteater och Jönköpings Nya Biografteater – var hård, vilket en livlig annonsverksamhet i lokalpressen vittnar om.

Ett minne igen:

Men elektriciteten gick man emellertid mot ljusare och bekvämare tider. Första gången jag konfronterades med denna modernitet var antagligen på östra stadsdelens första biograf i Lantmäterigränd. Där visades äventyrsfilmer med stegrande hästar och skjutande cowboys. Musiken utfördes på en pianola eller ibland av en pianospelande dam. Filmens aktörer rörde sig alltid med mycket stor hastighet, av vilken damen vid pianot syntes bliva inspirerad, ty hennes fingrar foro med en väldig fart över tangenterna, samtidigt som hon ruskade på huvudet och skuttade i stolen liksom för att giva eftertryck åt spelet. Biljettpriset till dessa föreställningar, vars längd uppgick till 20 minuter eller en halvtimma, var 10 öre.

Ytterligare en berättelse:

Vi gick inte ofta på biograf. Det kostade 25 öre. Den första tiden fanns en biograf som hette 19. Där fick vi stå på läktaren för 10 öre. De visade bara äventyrsfilmer. Vi var ett gäng pojkar på cirka 14 stycken som hängde samma dom åren. Alla var lärlingar, de var målare, snickare, tunnbindare, plåtslagare och en lärling från JMW (Jönköpings mekaniska verkstad). Alla kom från arbetarklassen och hade samma uppfattning om livet.

Under sommaren var biograferna stängda. I augusti 1908 öppnade Jönköpings Biografteater igen, men nu under namnet Scala och med ny adress: Västra Storgatan 11. En artikel i lokalpressen beskrev lokalen:

Ingången till biografteatern är förlagd till Trädgårdsgatan, varifrån man först från en mindre förstuga kommer in i ett andra klass väntrum, från vilket dörrar leder till ett första klass väntrum, som i sin tur är försett med en särskild ingång till de för åskådarna första klass reserverade platserna. Innanför detta väntrum är förlagt en cafélokal, där väntande åskådare och även andra kunde fördriva tiden med att tillfredsställa hunger och törst, allt naturligtvis efter strängaste nykterhetsrecept.

I augusti 1908 uppmanade en annons i lokalpressen:

Hela Jönköping på benen. I morgon tages för biografen Sirius räkning kinematografiska bilder från grön spårvagn. Linjen Stadsparken (utgår strax före kl 1) – Hofrättstorget. OBS! Bilder från Stadsparken tages i afton.

Lite senare visades filmerna på den nyöppnade biografen Sirius, belägen på Östra Storgatan 15. Också Sirius beskrevs i lokalpressen:

Från Östra Storgatan inkommer man först i det så kallade väntrummet, på vars vänstra sida biljettkontoret är beläget. Väggarna är här nedtill försedda med panel, målade i matt ek, och längs väggarna är 2:ne bänkar placerade. Mitt emot ingången är maskinrummet beläget. Detsamma är invändigt plåtklätt, samt försett med nödvändiga säkerhetsanordningar till den händelse en olycka skulle inträffa. Själva kinematografen är levererad från den kända firman Pathéss Frères i Paris, men kommer inom närmaste tiden att utbytas mot en annan i allra nyaste konstruktion. Inuti regleras allt det elektriska ljuset, såväl för belysning på gatan som belysning i salongen, även som de elektriska fläktarna. Hela elektriska anläggningen, utförd av Allmänna Svenska, är av modernaste och gedignaste slag. Från vänstra sidan av maskinrummet kommer man in genom en dubbeldörr in i själva salongen […] Den vita duken, på vilken bilderna visas, är inramad mellan 2:ne pelare, på vilka sidor ett enkelt men smakfullt draperi i de blågula färgerna nedhänger. Till höger är pianot placerar, detsamma dolt bakom en avdelningsskärm, alldeles intill reservutgången åt gården. Till vänster, närmast utgången åt Borgmästargränden, är en smakfull palmgrupp anordnad. I densamma kommer att anordnas en effektfull belysning med röda lampor.

Väggarna är prydda med ett större antal av apotekaren C G Roos af Hjelmsäter synnerligen väl och konstnärligt utförda fotografier med moderna pigment- och ozobromiförfaranden. Särskilt tilltalande är de tvenne bilderna som är placerade på var sin sida om duken, det ena är ett motiv över hamninloppet i Jönköping, den andra är ett motiv över Vättern taget från Vistakulle under säregna belysningsförhållanden.

1913 öppnade John Johansson biografen Regina i kvarteret Alvastra bakom Rådhuset. Samtidigt försvann Sirius ur tidningarnas annonsspalter. Regina ersätts 1917 av Metropol, belägen vid Östra Storgatan 11. Svenska Filmkompaniet hade köpt hela fastigheten och ena porten blev ingång till biografen. Själva filmsalongen förlades i ett för ändamålet särskild uppfört gårdshus. Samma år fick John Johansson allvarlig konkurrens, då en ny biograf öppnades i staden under stor pompa. Det var Röda Kvarn belägen vid Borgmästargränd 3. Ägare till den nya biografen var Sune Palmborg. Smålands Allehanda skrev:

Man förbluffades av den flotta lokalen – vem tänkte sig för bara fem år sedan en sådan biografteater! Hög, ljus, luftig,en solennitetssal, vilka målningar, vilken akustik för folkkonserter som biografteatern ämnar giva.

Under 1920-talet fick Jönköping ytterligare två nya biografer, båda ägda av John Johansson- Weimer. Palladium öppnande omkring 1922 och China 1929. China låg på Östra Storgatan 21. På premiärdagen visades den första ljudfilmen i Jönköping: Vilda Orchidér med Greta Garbo.

PÅ 1930-talet lades biografen Scala ner. Kanske motsvarade inte biografen från 1908 den moderna biopublikens krav på komfort? Istället tillkom Teaterbiografen på Hovsrättstorget, som från början ägdes av Skandinaviska Biografaktiebolaget, men som senare övertogs av Folkbiograferna.

Under andra världskriget var biograferna lönande för ägarna. Varje kväll var det fulla hus, alla gick på bio. 1939 öppnades Saga på Östra Storgatan 12, ägd av Europafilm. Och strax efter krigsslutet biografen Spegeln.

Mot slutet av 1950-talet startades Aveny i Folkets Hus, också den ägd av Folkbiograferna.

1959 kom televisionen till Jönköping och besökssiffrorna på stadens biografer sjönk. 1956 hade de sammanlagt 810 000 besök, 1964 endast 324 000! Spegeln lades ner 1967 och strax därefter Teaterbion. Röda Kvarn stängdes då huset revs 1979, men ersattes 1980 med de nybyggda salongerna SF1 och SF2. China byggdes om 1983 till de mindre salongerna China 1, 2 och 3.

Krogar och ölcaféer

En tidsbild från Väster vid 1900-talets början:

Mitt emot låg då Elander & Lundbergs järnhandel. På andra våningen över affären fanns vid sekelskiftet en andra klass restaurang och hotell. Något söder därom, på undre botten i ett hus, fanns en tredje klass krog med namnet ”Fördärvet”, där suparna hälldes upp vid disken och kostade 8 öre styck. Här var tillströmning stor, särskild vid arbetstidens slut. Det var en utbredd kutym på den tiden, att arbetarna skulle in på krogen på hemvägen från arbetet för att få ett par supar. ”Fördärvet” stängde dock vid åttatiden på kvällen och många av ”Fördärvets” kunder gick till Lundbergs restaurang som hade öppet till elva på kvällen. Under kvällens lopp samlades folk utanför på gatan. Många var berusade, pratade högljutt och gestikulerade. Andra stod och väntade på att det skulle bli slagsmål, ty sådant hängde i luften. Men för det mesta stod där en polis som lugnade ner de mest aggressiva. Ibland kom själva poliskommissarien Blank med sin hund och ingrep. Kommissarien var minst lika högljudd. Och fanns det ingen polis på platsen visslade han, sin vana trogen, i sin pipa och då kom alltid en polis springande. Det var gott om poliser på pass på den tiden.

Brännvinslagstiftningen från 1855 och 1860 innebar en tydligare reglering av såväl tillverkning som utskänkning och försäljning av brännvin. Stadens myndigheter fick en viss kontroll över hanteringen. Rättighet att utskänka och sälja brännvin skulle företrädesvis ges åt bolag som avsatte en del av inkomsterna till fonder för allmänna ändamål. I Jönköping bildades redan 1852 ett handelsbolag, Jönköpings brännvinsminuteringsbolag, som skulle överta all brännvinshandel.

Bolaget och dess efterföljare hade under långa perioder alla utskänkningsrättigheter i staden. 1868 fanns utskänknings- och försäljningsrättigheter på femton platser i staden. Det var bl a fyra ”källare eller restaurationer”, nämligen teaterhuset vid Hovsrättstorget, i f d stadshuset intill Rådhuset, i Lundbergs hotell på Barnarpsgatan och i det då nybyggda Stora Hotellet. Därtill fanns fyra krogar för stadens arbetarbefolkning. Dessutom brukade Limugnen, det populära utvärdshuset, få spriträttigheter under sommarsäsongen. Vinsten från bolagets första år användes till att anlägga Jönköpings nya vattenledning.

Brännvinsförsäljningsbolaget

1886 ombildades bolaget till Jönköpings Stads Brännvinsförsäljningsbolag. Försäljningen sköttes nu av anställda föreståndare som uppbar lön och ibland fri bostad. Föreståndarna hade ingen vinst av försäljningen, men fick däremot driva servering av mat, kaffe, te och maltdrycker.

En av dessa krogar låg vid Östra Storgatan 98. Föreståndare var Jonas Pettersson som också ägde den gård bolaget hyrde. Traktör Emil Johansson förestod den andra krogen, ”Tummakrogen” med adress Barnarpsgatan 2. I samma hus fanns också en försäljningslokal för brännvin. Den tredje krogen låg också på Väster, vid Barnarpsgatan 13. Överkypare var C W Lundholm var föreståndare. Och vid Kanalgatan 5 låg den fjärde krogen med änkefru Gustava Nilsson som föreståndarinna.

De privata krogarna köpte spriten från bolaget till ett pris som gav bolaget en ”skälig” vinst. Dessa var Stora Hotellet, stadshuset, teaterhuset och Lundbergs Hotell-

Grevagården och Helmershus

Krogen vid Östra Storgatan 98 flyttade år 1895 till Östra Storgatan 83. Där hyrdes av greve James Hamilton nedre botten om sex rum och två kök. Här ett minne av krogen i ”Grevagården”:

Mitt emot Vedtorget, på norra sidan av Östra Storgatan, låg den s k ”Grevens Hus” eller ”Grevagården”. Benämningen härleddes av att ägaren var en greve Hamilton på Lyckås. I nedre botten fanns en utskänkningslokal eller krog, vilket sistnämnda var det vanliga uttrycket.

Kring sekelskiftet lär brännvinet på krogen ha erhållits gratis till maten, men under 1900-talets första decennium kostat 10 öre supen och att döma av gamla brännvinsglas var nog en sup inte så liten. Krögaren i ”Grevagården”, Jonas Pettersson, var en fin man och enligt mitt tycke en snäll farbror med klockkedja på en liten kulmage och ganska långt tudelat skägg, som vann min beundran. Kanske var denne fryntlige herre med de godmodiga plirande ögonen ett praktexemplar för nämnda yrkeskategori.

Huruvida nämnda krog var orsak till att berusade, eller ”fulla” som vi barn vanligtvis sa, ofta förekom vid Vedtorget eller dess närhet må lämnas därhän, men oss beredde dessa människor ett extra nöje. Vi tyckte nämligen det var spännande att på avstånd följa efter de mer eller mindre vinglande karlarna, ty vi visste vad som snart skulle hända. Det dröjde inte heller länge förrän den av oss välkände och omtyckte lite korpulente, med knävelborrar försedde, kvarterspolisen dök upp i sin långa uniformskappa, kask och sabel samt grep den något ostadige och hickande individen.

Strax därefter kom den s k fyllekärran, som var ett enspänd fordon av brunmålade bräder, vars dörr på kärrans bakre del var försedd med ett litet gallerfönster. Den berusade knuffades omilt in i fordonet, varefter det bar iväg i trav till polisstationen i stadens västra del. Om passageraren var yr i huvudet förut på grund av inmundigade drycker, blev han troligen ännu mer omtöcknad efter den ganska långa färden i kärran. Den rullade nämligen iväg på höga hjul, som vore försedda med skenor av järn och slängde hit och dit på hjulaxeln vid framfarten på de med kullersten belagda gatorna.

Många gånger klagade Brännvinsförsäljningsbolagets styrelse över att de privata hyresvärdarna tog höga hyror för bolagets lokaler. Därför beslöt man att uppföra en egen fastighet. 1901 köpte man en tomt på Barnarpsgatan och året därpå stod byggnaden klar, ritad av stadsarkitekt Fredrik Sundbärg. Huset rymde schweitzeri, café, matsal en trappa upp, utskänkningslokal och matsal på nedre botten. På 1920-talet fick restaurangen och byggnaden namnet Helmershus. Bolagets styrelse strävade efter en sanering av framför allt krogarnas verksamhet och lade nu ner andra försäljningslokaler på Väster. ”Tummakrogen” stängdes 1904. Hotell Lundbergs rättigheter överfördes till den egna krogen. 1903 beslöt Jönköpings Spritförsäljningsbolag, som var bolagets namn vid denna tid, att teckna aktier i Teaterhusaktiebolaget, detta för att få moderna lokaler för sin verksamhet på Öster i det planerade teaterhuset.

Folkrestaurangen Munken

1907 bytte bolaget namn till AB Göteborgssystemet i Jönköping. Krogarnas antal hade nu minskat till en lokal på Väster, Barnarpsgatan 34, och en på Öster i det nybyggda teaterhuset. 1918 öppnade Göterborgsbolaget vin-och ölrestaurangen Munken vid Södra Strandgatan. 1922 fick Munken spriträttigheter. Men lokalerna var dåliga och 1928 hotade hälsovårdsnämnden att stänga Munken. Bolaget beslöt då att uppföra en egen fastighet i hörnet av Norra Strandgatan och Bredgränd. Folkrestaurangen Munken stod klar 1929 -1930 och samtidigt stängdes restaurangen i teaterhuset. Den nya byggnaden ritades av arkitekt Oskar Öberg och dekorerades invändigt av konstnären Einar Forseth. En sagesman minns den nyöppnade restaurangen:

Dit fick man gå när man fyllt 18 år. På lördagar var det kö ända bort till Stora Hotellet, så man släpptes in stötvis. När man var ung skulle man ju pröva på det där. Vi var några grabbar. Jag hade inte fyllt 18 år. Med oss hade vi en som fyllt 20 år men såg ung ut. Honom pekade vakten på: ”Du ska inte inbilla mig att han är 18 år”. Han kom inte in, men det gjorde vi! Man fick ett mål mat. Det kostade omkring 4,50 kr. Till fick man två supar och till kaffet en konjak.”

1918 bildades Systembolaget i Jönköping, vilket som andra bolag i landet hade starkt statligt inflytande. 1955 slogs de lokala bolagen samman till ett. Systembolaget drev restaurangen på Barnarpsgatan och på Strandgatan, men 1938 överlämnades rörelserna till Sarabolagen.

Privata ölcaféer

Enligt 1917 års förordning angående försäljning av rusdrycker fördes all rusdrycksförsäljning – även vin och öl – över till samma bolag. Myndigheterna i Jönköping beslöt 1918 att det skulle finnas sju utskänkningsställen för sprit, vin och öl, fyra för vin och öl och sex för endast öl.

Ett ölutskänkningsställe var Automaten vid Grönsakstorget, Södra Strandgatan:

På hösten 1905, när vi kom från Skillingaryd, hade en biograf och en automatservering öppnats och en korvgubbe startat sin försäljning. Alla tre var nyheter för stan. Bion hade öppnat i hörnhuset Västra Storgatan – Trädgårdsgatan och inträdet var 25 öre.

Automatserveringen hade öppnats i ett mindre nybyggt stenhus vid Hoppets Gränd. Här var avgiften 10 öre för en smörgås, ett glas mjölk, öl eller porter. Priset på korven kommer jag inte ihåg,men namnet minns jag; den kallades Frankfurt am Mainerkorv. Korvaffären gick trögt till en början. Särskilt flickorna tyckte det var genant att äta korv offentligt, det skedde i smyg.

Automaten lades ner 1918 och lokalen övertogs av restaurang Munken.

Ett ölcafé med gamla anor var Gule Knut på Smedjegatan 17. På samma adress fanns föregångaren bryggare P Warolins affär, enligt uppgift startad 1875. 1908 övertog Elisabet Björklund affären och drev den till sin död 1952. Gule Knuts siste innehavare berättar:

Gule Knut var ett ölcafé dit arbetarna gick för att få sig ett par pilsner. På lördagarna skulle det enligt bestämmelserna serveras mat till. Det var stekt wienerkorv och potatis, köttbullar eller någon husmanskost. Ofta gick arbetarna en ronda efter jobbet på lördagarna. Först till Munken eller Helmershus och tog två vita (brännvin) och en brun (konjak) à sex kronor. Sen fortsatte de till ölcaféerna och tog ett par öl tills dom var lagom lummiga.

Mot slutet fanns tre ölcaféer i staden, Ölaugustas på Väster, Café Fenix och Gule Knut. Men längre tillbaks fanns 26:an, också på Smedjegatan. Gule Knut kallades så för huset var gult. En gång försökte man måla om det. Men efter någon tid hade någon person målat dit gula knutar. Det var ett rätt skötsamt ställe. Det kunde hända att någon fått i sig för mycket och att Lisa Björklund fick säga ”det är bra så” och neka servering. Så fanns svartlistan från nykterhetsnämnden med namn på de som skulle nekas, men det var inte alltid så lätt att hålla reda på personerna. Gule Knut hade två servitriser och fyra anställda i köket. Det fanns fyra små rum som var inredda med små bord och gubbarna serverades vid borden.

På Storgatan 6 låg vid sekelskiftet 1900 Bierhall. Innehavare under många var Augusta Emilia Pettersson. Vid Östra torget låg Café Fenix (före 1919 med adress Smedjegatan 2). Greta Sandin, servitris på 1920-talet, berättar:

Fenix öppnade klockan sju. Vanligen stängde man klockan 19. Lördagar stängde man klockan 18 och fredagar klockan 20. Från 7 till 12 serverades mat till ölen. Man fick två pilsner till ett mål mat. Det var korv med brynt potatis och någon gång ägg till. Maten var egentligen bara för att få tjäna mer pengar på arbetarna. Efter klockan 12 var det fritt att servera öl utan mat. Fredagar kl 12 blev det mattvång igen.

Fenix var ett ställe för arbetare, mest från fabrikerna intill. Det var från Lindells Vågfabrik, från några smedjor nere på Kålgårdsområdet och tändsticksarbetare som bodde på Öster. De kom efter arbetets slut klockan 17. Ibland kom dom på middagsrasten mellan 13 och 14. Då tog dom en öl snabbt innan dom gick hem och åt. På lördagarna gick dom först hem och bytte om, sen kom dom till Fenix. Då kände man knappt igen gubbarna, så fina var dom. Servitrisen på Fenix måste ha pondus. En del var ju svartlistade och kom det då en ny, försökte man ju passa på att få öl.

På Fenix arbetade, förutom ägaren, en servitris och en i köket. På fredagskvällar och på lördagar då det var mycket folk, stod ägaren själv i kassan.

När man kom in på Fenix var det ett stort rum med serveringsdisk. I det rummet fanns det tre bord. Sen fanns det ett stort hörnrum med sju bord, varav ett mitt på golvet. Det fanns ytterligare ett rum som matsal. Där serverades kaffefrukost, kaffe och smörgås eller mat. Maten var en ”biff” och kostade 1 krona eller en ”kotlett”. Lönen för servitrisen var 25 kr i månaden, men den drygades ut med drickspengarna.

Som alternativ till krogarna och ölcaféerna diskuterades redan 1880 i stadsfullmäktige inrättandet av nykterhetsvärdshus. Ett sådant fanns faktiskt på 1880-talet i Viktoriahuset på Väster. Vid 1900-talets början drev nykterhetsorganisationer både nykterhetscaféer och matserveringar. 1930 öppnades Mäster Gudmunds källare av nykterhetsorganisationen Vita Bandet. Och 1932 diskuterades bildandet av ett kommunalägt cafébolag, vars syfte var att så småningom ta över de privata ölcaféerna rättigheter. Bolaget bildades 1943, men de gamla ölcaféerna fortsatte med sin utskänkning fram till 1952, då deras ölrättigheter drogs in. Bolagsägda ölcaféer inrättades aldrig. I oktober 1952 dracks ”gravöl” på Bierhall, Gule Knut och Café Fenix. Gule Knut levde kvar ytterligare ett tiotal år som restaurang.

Publicerad i Det okända Jönköping, utgiven 1984 i anledning av Jönköpings stads 700-årsjubileum samma år. För källhänvisningar hänvisas till boken.