Anna Maria Claessons samlade texter

Jönköpings frikyrkliga prägel är väl känd. År 1980 var drygt 12 % av befolkningen i Jönköpings kommun medlem i någon frikyrka. Pingströrelsen var den största organisationen med över 4 000 medlemmar, följt av Svenska Missionsförbundet och Allianskyrkan med vardera drygt 3 000 medlemmar. I tidigare Jönköpings stad var år 1930 drygt 7 % av befolkningen ”frikyrklig” och vid en jämförelse med städer i storleksordningen över 30 000 invånare var det endast Örebro som överträffade den siffran. Vid den tidpunkten var Svenska Missionsförbundet störst. Pingstvännerna var ännu få.

Är det Jönköpings höga antal frikyrkomedlemmar som är bakgrunden till uttrycket Smålands Jerusalem? Men varför talar man inte då om Örebro som Närkes Jerusalem? Kanske kan uttrycket hellre förklaras historiskt?

Den ursprungliga användningen av uttrycket Smålands Jerusalem kan sättas i samband med de kvartals- och årsmöten som år 1861 startades av Jönköpings missionsförening. Tidigt omtalas att människorna sökte sig till ”Smålands Jerusalem för att fira högtid”, liksom judarna sökt sig till Jerusalem vid sina stora högtider. Jönköping blev Smålands Jerusalem, de religiösa högtidernas stad. Så här skrev Viktor Johansson i boken Minnen från färdevägen 1943:

”Till Jönköpings missionsförenings kvartalsmöten kallades de mest benådade ordets förkunnare både bland präster och lekmän, sådana som man eljest ute på landsbygden sällan eller aldrig fick höra. Därför samlades skarorna från mindre städer, samhällen och landsbygd i Jönköping för att se och höra samt för att med Guds folk från när och fjärran dela andliga välsignelser. Likt Israel fordom, gladdes man, när man sade: ’Vi skola gå till Herrens hus. Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem …, dit stammar draga upp … till att prisa Herrens namn’ Eller som ett annat skriftens ord säger: ’Blicka upp till Sion, våra högtiders stad.’ Dessa andliga högtider hade i sig något av suggestion. Redan innan järnväg fanns, och långt innan bussar och bilar trafikerade våra vägar, vandrade stora sällskap av nådehungrande själar till dessa kvartalsmöten för att finna tröst och hjälp i sin andliga belägenhet. När Gamla missionshuset, som redan från början hade två läktare, inte på långt när kunde rymma alla, så byggdes 16 år senare, Stora missionshuset. Att det skulle fyllas, var man så viss om att man från början ansåg det som lyx att ha kamin för uppvärmning. När lektor Waldenström kom till Jönköping för att predika och Svenning Johansson före mötet visade denna mäktiga byggnad med dess stora utrymmen, frågade lektorn: ’Men, hör du Svenning, var finns kaminen?’ Svaret blev: ’Kamin behövs ingen. Människokroppar från Jönköpings stad och från landsbygden runt här omkring kommer att hålla varmt här’.”

Dessa kvartalsmöten kunde samla upp till 4 000 – 5 000 deltagare. De förlades avsiktligt i anslutning till marknaderna och varade i tre dagar. Det första kvartalsmötet hölls första veckan i januari, så småningom vid trettondagjul, de övriga i mars, maj och oktober. Det är självklart att sådana anhopningar av folk satte prägel på staden och många sökte sig naturligtvis till Jönköping mer av nöjesskäl än för egen uppbyggelses skull. Köerna blev långa utanför utskänkningsställena och berusade kunde störa missionsmötena. Kvartalsmötes-traditionen upprätthålls delvis än idag.

Jönköping, via Jönköpings missionsförening och dess föregångare Jönköpings traktatsällskap, var också centralorten för en omfattande inre och yttre mission, vilket naturligtvis stärkte bilden av Jönköping som ett religiöst centrum. Den tidiga väckelserörelsen på 1830- och 1840-talen i Jönköping fick en fastare organisatorisk form då Jönköpings traktatsällskap bildats 1853. Sällskapet hade till uppgift att ”kalla och utsända tjänliga kolportörer att både muntligen och med dem av sällskapet tillhandahållna Biblar och Traktater, inom ett visst område söka verka för väckande och underhållande av kristligt liv.”

Från att ha ägnat sig åt traktatspridning blev den muntliga förkunnelsen så småningom vanligare. Kolportörerna hade ingen utbildning i form av skolor eller kurser. Istället genomgick de blivande predikanterna en noggrann prövning inför missionsföreningens styrelse. Stor vikt lades vid den egna erfarenheten och att förkunnelsen skedde med ”hjärtats språk”. Predikanterna rekryterades ofta från landsbygden och många hade arbetat inom jordbruk, industri eller hantverk.

Anders Hultman i skriften Helig eld 1929:

”Förresten diskuterade aldrig Jönköpingsapostlarna. De bara predikade. De hade ej övat sig uti att diskutera. De bråkade inte sina hjärnor därmed. Att predika det enkla Guds evangelium, såsom de fått det och förstodo det, var dem en hjärte- eller samvetsangelägenhet.”

Predikanterna från Jönköpings missionsförening nådde ut till folket med sitt budskap. De var själva komna från enkla förhållanden och de talade så alla förstod. En småländsk slagfärdighet hörde ofta till. Anders Hultman igen:

”Mattson, den korpulente och lugne, med sin kära snusdosa, som såg ut som en stor psalmbok och på vars lock stod utskuret med stora upphöjda bokstäver: Gud är kärleken. Denna hade han med sig i talarstolen och kunde aldrig skrymta utan anlitade den emellanåt, då han talade. Svenning sade en gång: ’Hör du Mattson, de stöta sig på dig, emedan du sitter och snusar.’ ’Jag ska säga dig varför’ svarade Mattson, ’det är emedan jag sitter så högt upp, att jag icke kan bjuda dem på en pris’. Han kände smålänningen han.

Jönköpings missionsförening bars ekonomiskt upp av biträdesföreningar. I mitten av 1880-talet var antalet föreningar en bra bit över 200 stycken, spridda över ett område som sträckte sig över Jönköpings län, delar av Östergötland, Kalmars, Kronobergs, Älvsborgs och Skaraborgs län. Resepredikanternas arbetsområde var ännu större. Enligt en uppgift skulle Jönköpingsföreningens verksamhet omkring 1880 ha omfattat ”337 kyrksocknar och 20 städer”. Vid 1900-talets början var antalet predikostationer ca 800 stycken och antalet resepredikanter drygt tjugo. Det var en omfattande inre mission Jönköpings missionsförening bedrev. Föreningen drev däremot inte själva någon yttre mission, men genom föreningen kanaliserades gåvor till olika missionsprojekt ute i världen.

I Jönköping var föreningens verksamhet begränsad. Först år 1880 tillkom Jönköpings Stadsmissionsförening som efter några år övertog Gamla missionshuset. Föreningen kom att utvecklas i frikyrklig riktning, delvis i opposition mot Jönköpings missionsförenings mer kyrkliga prägel.

När Jönköpings traktatsällskap bildades kom initiativet från en grupp människor hemmahörande i de högre samhällsskikten. Även fortsättningsvis dominerade en av grundarna, häradshövdingen T H Odencrants som föreningens ordförande, helt verksamheten. Den nya stadsmissionsföreningen fick redan från början en med demokratisk karaktär och föreståndaren Svenning Johansson har beskrivits den så här:

” … Svenning Johansson var en begåvad man och en varmhjärtad kristen. Till sin läggning var han radikal. Hans syn på samhället var i någon mån socialistiskt färgad. I sin agitation mot präster och oliktänkande använde han ungefär samma metod som en talesman för arbetarrörelsen.” (Efr. Palmqvist: De förde elden vidare, 1946)

År 1881 hade stadsmissionsföreningen 100 medlemmar. Årsskiftet 1882 – 1883 skrev man in medlem nummer 700. Stadsmissionsföreningen fick sålunda en flygande start och växte sig snart stark. En undersökning av medlemmarnas yrkesmässiga fördelning åren 1880 – 1884 visar att hantverkare (30,3 %) och fabriks- och bruksarbetare (29,8 %) dominerade. 1884 anslöt sig Stadsmissionsföreningen till Svenska Missionsförbundet och år 1900 stod den nya Immanuelskyrkan klar på Förstaden.

När begreppet Smålands Jerusalem kom att betyda väckelsekristendom förklaras det av den nyevangeliska väckelsens, framför allt Stadsmissionsföreningens, starka ställning i staden.

Filadelfiaförsamlingen i Jönköping bildades 1924. Knappt 60 år senare har Pingströrelsen blivit den största frikyrkliga församlingen i Jönköping och dess starka fäste i staden (den tredje församlingen i storlek i landet) spelar naturligtvis roll när Jönköping idag kallas Smålands Jerusalem.

En intressant uppgift är att studera om och hur denna frikyrklighet påverkat det politiska livet och överhuvudtaget ”andan” i staden. Det har funnits direkta samband mellan politiska partier och frikyrkan. 1905 bildades Jönköpings läns valmansförening som stod Jönköpings missionsförening nära. Valmansföreningen stöttades av Jönköpings-Posten och dess redaktör Josef Hamrin, som satt i missionsföreningens styrelse. Partiets politik präglades av kristen tro och det arbetade för totalförbud av alkohol bl. a. genom dess nära anknytning till Jönköpings läns nykterhetsförbund. Det var ”fosterländskt och försvarsvänligt, mot socialisering och för en opolitisk fackföreningsrörelse, konservativ i konstitutionella frågor och … försiktig i sin hållning till kraven på den fullständiga demokratiseringen, främst den kommunala rösträttsreformen; det var jordbruksvänligt och i övrigt för en fri företagsamhet” (N Hultqvist/ Lars Freeman: Väckelserörelser och partibildningar. 1954.)

Redan vid 1920-talets slut hade partiet spelat ut sin roll. Folkpartiet blev efter 1934 istället missionsvännernas parti. Under senare år har Kristen demokratisk samling (KDS) haft en stark ställning i Jönköping och landets första KDS-kommunalråd tillsattes i Jönköping efter valet 1982. Idag är det framför allt Pingströrelsen som bär upp partiet med kristna förtecken.

Jönköping var en arbetarstad men arbetarrörelsen har, kanske just p.g.a. ovannämnda politiska grupperingar, slagit igenom sent. Även på andra områden har stadens frikyrkliga prägel säkert haft betydelse. Få forskare har studerat begreppet ”Smålands Jerusalem”, dess historia, innebörd och betydelse för staden. Nog vore det ämnet värt en egen avhandling!

Publicerad i Jönköping 700 år utgiven av Jönköpings läns museum i samband med en stadshistorisk utställning 1984

Och eftersom ingen tog upp den kastade handsken (se sista stycket), så har jag själv skrivit den där avhandlingen: Kinesernas vänner. En analys av missionens berättelse som ideologi och utopi. 2001.