Anna Maria Claessons samlade texter

När lantmätaren J Alvin år 1839 gav ut Strödda Anteckningar angående Jönköpings Stad och dess Omgifvning karaktäriserade han staden på följande sätt:

”Följaktligen visar sig snarare ett tillbaka än framåt gående i rörelse och industri.”

Av värde att anteckna var endast sju fabriker för tillverkning av snustobak, ett kamullsspinneri, en nysilverfabrik, färgare Sahlströms tryckerianläggning för ylle- och bomullstyger och en fabrik för bomullsvadd. Dessutom fanns rådmanskan Stenbergs fabriksanstalt för tillverkning av bl. a. damastduktyger. Alla dessa fabriker synes ha sysselsatt ett fåtal arbetare, så hade t. ex. damastväveriet 1839 enbart sju vävstolar.

Endast några få år efter att Allvin gett denna bild av ett stillastående Jönköping fick staden sin första egentliga fabrik. Johan Sandwall, redaktören för den liberala tidningen Jönköpingsbladet, startade 1843 tillsammans med den tekniskt mer kunnige Carl Frans Lundström en anläggning för förfärdigande av knappar och andra pressade metallarbeten. Fabriken var belägen i Sandwalls egen fastighet som låg på nuvarande hotellplan och denna inrymde även tryckeriet. År 1846 beskrevs denna fabrik så här:

”Vid denna Fabrik finnes dyrbara machinerier och utensilier, dels förskrifna från England, dels tillverkade vid Motala, ibland hvilka sednare anmärkes en högtrycknings-ångmaskin om 5 hästars kraft, som drifver en mängd svarfstolar, en apparat för renskurning och polering af knappar; en tråddragningsmachin, sliptrissor och slipstenar m m. Hvarförutan afloppsångan uppvärmer 13 särskilta rum, deribland räknande Boktryckeriets och Fabrikens rymliga salar. Knapparne så väl som andra pjesers gjutning, verkställes uti ett utom staden å så kallade verket nyligen anlagdt Gjuteri, försedt med 5 smältugnar, jämte torkugnar.

För närvarande sysselsättas uti det förra eller Boktryckeriet 16 och uti den sednare eller Fabriken 11 äldre arbetare jemte 45 gossar om 12 á 18 års ålder. Tillverkningen af knappar sker så lätt och med den skyndsamhet, att 1 gross Västknappar kan säljas för 28 sk. R.gs.”

Sandwalls knappfabrik drevs således med moderna maskiner och ångkraft. År 1848 flyttade Johan Sandwall till Göteborg och efter ett par år lades knappfabriken ner.

Annat tidigt företag, Johan Edvard Lundströms tändsticksfabrik, som startade 1845 och redan efter ett år sysselsatte ett 70-tal personer, mest kvinnor och unga flickor, skulle visa sig mer livskraftigt.

På 1840-talet fanns förutsättningar för framväxt av industriell tillverkning. Kommunikationerna hade förbättrats. Göta kanal var helt klar 1832. Den nya hamnen i Jönköping var färdigbyggd 1836 och Allvin, som insåg kommunikationernas betydelse skrev 1839:

”Före året 1838, hade väl ett och annat fartyg gjort resor häremellan och Stockholm, men den trafik som desse två städer emellan således existerade var dock föga märklig; men Ångfartyget Kommendör-Kaptenen, äfven byggdt af ett Bolag här i staden, hade knappt visat sig på denna väg, förr än detsamma öfverhopades med fraktgods, att den oftast icke mäktade härifrån medtaga allt hvad som erbjöds och hade, vid återkomsten ifrån Stockholm, alla derföre bestämda rum öfverfyllda af gods.”

Av ännu större betydelse blev järnvägsförbindelsen med Nässjö och Mullsjö som stod klara 1864.

Anskaffandet av kapital var ett problem för de industriella pionjärerna. I Jönköping fanns sedan 1831 Jönköpings stads och läns sparbank och sedan 1837 Smålands Privatbank.

Det saknades inte arbetskraft i Jönköping vid denna tid. Under 1800-talets första hälft hade Jönköpings befolkning ökat kraftigt, på 1840- och 1850-talen nästan explosionsartat.

De goda konjunkturerna som rådde ute i Europa på 1850- och 1860-talen gynnade också den tidiga svenska industrin. På 1850-talet startades två företag i Jönköping, som skulle visa sig utvecklingsbara. I båda fallen var två bröder Lundström bland initiativtagarna.

Munksjö pappersbruk grundades 1859 av Johan Edvard Lundström, med kapital från industrimannen L J Hierta. Produkten var papper gjort av halmmassa. Först 1862 kom tillverkningen igång på riktigt och den omfattade då förutom halmpapper, takpapp och förhydningspapp i ”långa banor”. År 1863 hade Munksjö pappersbruk två ångmaskiner och antalet arbetare var 43 stycken.

År 1859 grundade bröderna Carl Frans och Johan Edvard Lundström tillsammans med Johan Sandwalls yngre bror Frans Gustaf, också ett järngjuteri. Bröderna Lundströms motiv var att lättare få tag i maskindelar till sina tändsticksmaskiner. Frans Gustaf hade tagit över en järnhandelsrörelse och behövde billiga, gångbara varor. De nya gjuteriet byggdes strax söder om fästningsområdet, på ett område kallat Werket. Platsen synes ha varit densamma som för 1840-talets gjuteri. År 1863 hade Sandwallska gjuteriet 20 arbetare, men produktionen var ännu blygsam och omfattade enligt reklamen ”all slags gjutgods af jern, mässing ell. malm”.

År 1858 anlade Carl Frans Lundström Strands väveri och färgeri. Anläggningen drevs med ånga och år 1860 fanns där 80 mekaniska vävstolar och 20 handvävstolar. Detta år kom hälften av stadens industriella tillverkningsvärde från Strands fabrik. Efter en brand år 1863 återuppbyggdes inte fabriken.

I början av 1860-talet fanns 31 företag i Jönköping som tillsammans sysselsatte 676 personer. De flesta företagen hade ett fåtal anställda. Den ojämförligt största företaget var tändsticksfabriken med sina 387 anställda (varav ca 300 hemarbetare).

Perioden 1860 – 1880 karaktäriserades av en intensiv inflyttning från den omgivande landsbygden. Samtidigt expanderade industriföretagen i staden. År 1874 var antalet industriarbetare över 2 000, varav dock 794 hemarbetare, och produktionsvärdet hade sexdubblats sedan 1860-talets början. Allt fler företag använde sig av ångkraft och hade bl. a. för få fram mer kapital ombildats till aktiebolag.

Efter 1880 inträffade en påtaglig stagnation. Inflyttningen till staden dämpades. Antalet industriarbetare t. o. m. sjönk vissa år och misären tycks ha varit stor. Den 24 april 1886 skrev Smålands Allehanda: ”Bettleriet härstädes har under vintern tilltagit i stor grad, och framför allt är det barn, som af föräldrarne utskickats att bettla.” Den 31 januari 1887 stod följande att läsa i samma tidning: ”Tiggande barn äro numera ej en sällsynthet hvarken å gator eller i hemmen i Jönköping.”

1890-talet betydde en återhämtning. Nu utvecklades framför allt metall- och textilindustrin. Även träindustrin växte i betydenhet. Vid sekelskiftet skedde en kraftig nyetablering av företag. Antalet arbetare i staden var nu 4 000. Under denna period stabiliserades arbetarrörelsen. En rad fackföreningar bildades och 1901 grundades Jönköpings Arbetarkommun. Samma år kom också första numret ut av den socialdemokratiska tidningen Smålands Folkblad.

Tändsticksindustrins dominans i Jönköpings näringsliv skulle brytas under det nya århundradet. På 1930-tyalet ryckte metall- och verkstadsindustrin fram och 1960 var hälften av Jönköpings 6 000 arbetare sysselsatta inom den industrigrenen. Bland de största metallindustrierna var Jönköpings Mekaniska verkstad (f. d. Sandwallska gjuteriet), den med JMW förenade motorfabriken grundad 1911, Lindells Vågfabrik AB, AB Nydals gjuteri som startades 1898 och AB Svenska Fläktfabriken från år 1918.

En för Jönköping ny industrigren var skoindustrin. AB Löfsko etablerade sig i staden 1911. En annan skofabrik från seklets början var Aristokrats Skoindustri AB. Vid Jönköpings Litografiska AB bedrevs en omfattande grafisk industri. Munksjö pappersbruk sysselsatte 1950 ca 1 000 arbetare. Däremot skulle både textil- och träindustrin under 1900-talets lopp minska i betydelse.

De senaste årtiondena har Jönköpings utvecklats från industristad till vad man skulle kunna kalla en förvaltningsstad.

Publicerad i Jönköping 700 år. Utgiven av Jönköpings läns museum med anledning av den stadshistoriska utställningen 1984.