Anna Maria Claessons samlade texter

Arbetsstugan var en praktisk skola där fattiga barn lämnas undervisning i nyttiga och för utbildning av deras handafärdighet lämpliga handaslöjder i ändamål att förebygga sysslolöshet, armod och tiggeri.¹ Den var öppen på eftermiddagarna efter skolans slut. Som ersättning för arbetet fick barnen vanligen två mål mat.

Initiativtagaren till arbetsstugorna, Anna Hierta-Retzius, har själv beskrivit bakgrunden till deras uppkomst: Förändringarna i hem och samhällslivet hava föranlett deras uppkomst. Städernas och storindustrins tillväxt, varigenom stora skaror av en obemedlad befolkning hopats i vissa centra, har, […] givit anledning till att många barn i de fattigaste familjerna under större delen av dagen komma att sakna familjevård och driva sysslolösa omkring på gator och torg samt sålunda, utsatta för allehanda frestelser, mer eller mindre förvildas och förfalla.²

Ungdomsbrottsligheten sågs som ett allvarligt problem och som ett hot mot den rådande samhällsordningen. Brottsligheten bland de unga såg Anna Hierta-Retzius som uttryck för moralens förfall och det var varje ”fosterlandsväns plikt” att rycka in och avhjälpa det onda. Anna Hierta-Retzius skrev: Varför blir mannen så ofta dryckenskapens slav? Varför sitter kvinnan håglös med trasiga och smutsiga barn omkring sig, utan att göra något försök att förbättra sin och deras ställning? Månne ej därföre, att han icke som barn lärt sig utfylla sin tid med nyttiga sysselsättningar och ej på lediga stunder kan uttänka, än mindre kan utföra något arbete? Månne ej kvinnans håglöshet bero på, att hon ej blivit van vid ordning, icke kan, om hon också vill, vända sin hand till sömnad, lagning och andra arbeten.³ Lösningen på problemen var att tidigt hos de unga inpränta arbetsglädje.

Fattigdom är något självförvållat. Genom att lära de unga arbetsmoral och arbetsdisciplin skulle de reda sig gott i den hårda tillvaro som mötte dem som vuxna. Den tidigare fattigvården för barn innebar att dessa skulle arbeta för sitt uppehälle. Under 1890-talet började man se på barnen som mer än arbetskraft: Barnen var framtidens investeringar. De skulle inte behandlas som vuxna utan var i behov av ledning och fostran. Tonvikten i arbetsstugan lades på den moraliska fostran barnen behövde, det vill säga intresse och håg för arbete.

Anna Hierta-Retzius och de första arbetsstugorna på 1880-talet

Anna Hierta-Retzius föddes 1841 och var dotter till redaktören Lars Johan Hierta. Under hela sitt liv arbetade hon, liksom så många andra kvinnor ur samma samhällsskikt, med filantropisk och social verksamhet. Hon grundade bland annat en aftonskola för tjänsteflickor, en matlagningsskola och en praktisk yrkesskola för barn och ungdom. Hon tog initiativ till affären Bikupan i Stockholm, en affär som sålde handarbeten förfärdigade av obemedlade fruntimmer. Men framför allt var hon verkade hon för inrättande av arbetsstugor. Hon startade den första arbetsstugan i landet, var aktiv i Centralkommittén för arbetsstugorna och initierade nya arbetsstugor ute i landet.

Förebilden till arbetsstugan hämtade Anna Hierta-Retzius från Danmark, Finland och Norge. Redan 1872 öppnades i Köpenhamn en ”arbeidstue for børn” av Ida Diderichsen. Här undervisades barnen i olika handarbeten och handaslöjder. Som belöning betalades en liten summa pengar. Idén togs upp i Finland och förverkligades i Åbo 1879. I Norge öppnades den första arbetsstugan 1886. Anna Hierta-Retzius företog en rad utlandsresor och studerade filantropisk verksamhet. Den direkta förebilden till den svenska arbetsstugan tog hon från Norge. I tidningen Aftonbladet, där hennes man var redaktör och hon själv flitigt medarbetade, publicerade hon under 1886 en rad tidningsartiklar om ”arbetshemmen” i Köpenhamn och Kristiania. Artiklarna slutade med uppmaningen till praktiska människovänner, som inse att, den sanna välgörenheten icke ligger i att strö allmosor utan i att söka förebygga det onda och eländet, skall taga denna viktiga sak om hand, en förening för inrättande av arbetshem för barn.⁴

Anna Hierta-Retzius var ständig ledamot av Stiftelsen Lars Hiertas Minne. Hon tog nu initiativ till att stiftelsen beviljade ett anslag på 2 000 kronor för att upprätta arbetsstugor i Stockholm. I fortsättningen fick varje ny stuga som grundades i Stockholm och ute i landet ett startbidrag från stiftelsen på 500 kr. Under sommaren 1886 studerade hon arbetsstugan i Norge och for sedan hem för att för den goda saken vinna inflytelserika och därför intresserade personers bistånd.⁵ Stöd från välbärgade personer ur den egna samhällsklassen var nödvändigt när man på 1880-talet skulle bedriva välgörenhet.

Den första stugan öppnades i Adolf Fredriks församling i Stockholm. Ungefär samtidigt startades arbetsstugan i Katarina församling. 1897 var antalet arbetsstugor i Stockholm elva stycken och ute i landet fanns femton. 1936 fanns ett tjugotal arbetsstugor i Stockholm och i övriga landet 150 stycken.

Varje stuga hade sin egen styrelse och organisation. Men 1889 startades Centralkommittén som hade en rådgivande uppgift. I Centralkommitténs regi anordnades kurser för föreståndarinnor och kommittén bistod med råd och hjälp när en ny stuga startades.

Anna Hierta-Retzius bidrog personligen till att arbetsstugorna spreds ut över Europa. På kurserna i Stockholm, som åtminstone i början anordnades årligen, deltog bland annat fransmän, österrikare och engelsmän. Hon utarbetade också broschyrer på olika språk och samlade modeller på färdiga arbeten som spreds ut över Europa.

De första årens verksamhet i Jönköping

Initiativtagare i Jönköping, landshövdingskan Sophie Palmstierna, hade kontakter med gruppen i Stockholm. Flera brev med frågor och råd växlades mellan Anna Hierta-Retzius och Sophie Palmstierna. Sophie Palmstierna klagade över att det var svårt att finna intresserade personer i småstaden Jönköping. Men hon lyckades dock få igång en arbetsstuga och den första föreståndarinnan bevistade också en arbetsstugukurs i Stockholm innan Jönköpings Västra arbetsstuga öppnades i november 1894.⁶

Utspisning av fattiga skolbarn hade skett i staden på privat initiativ under ett antal år: ”1887 höll organisten och folkskolläraren i Ljungarum, K. Karlberg, tvenne konserter och överlämnade behållningen av dessa till stadens skolråd för att användas till beredande av spisning åt fattiga skolbarn. Ej mindre än 3 774 middagsportioner bekostades samma år i skolorna”.⁷ Verksamheten fortsatte fram till 1895. Men enbart utspisning var inte tillräckligt, menade dock arbetsstugornas förespråkare. Maten skulle erhållas som lön för ett arbete, på så sätt skulle barnen lära sig att uppskatta både maten och arbetet.

Jönköpings Västra arbetsstuga hade sina första lokaler på Lasarettsgatan 5. Men då länslasarettet behövde utvidga verksamheten 1899 flyttades verksamheten till en lokal vid Pilgatan som uppläts av Svenska Tändsticksaktiebolaget.

Den 23 november 1895 öppnades Jönköpings Östra arbetsstuga på Sophie Palmstiernas initiativ. De båda stugorna hade först en gemensam styrelse. De första lokalerna bestod av två rum och kök vid Kilallén. En intervjuad sagesman, född 1889, har berättat att han vid några tillfällen besökte denna arbetsstuga. Lokaliteterna låg i det så kallade tornhuset vid Kilallén 1. I samma hus hade också Östra Folkskolan lokaler under 1890-talet innan den nya skolbyggnaden byggdes 1899 – 1900.

1899 flyttade Östra arbetsstugan. En tomt hade köpts på Kålgårdsgatan 20 och här uppfördes den första byggnaden i landet som direkt var avsedd som arbetsstuga. Jönköpings stad sålde tomten förmånligt för 1 678 kronor. Staden lånade också ut 6 000 kronor till byggnadens uppförande. Dessa belopp intecknades i fastigheten. Villkoret från stadens sida var att man skulle bilda en förening. På sedvanligt sätt sände då Sophie Palmstierna ut anmälningslistor till välbärgade personer i staden och ett konstituerande möte hölls på länsresidenset 1899. Årsavgiften, som erlades av 120 personer i staden, var en krona. Stadgar antogs och den första paragrafen löd: ”Föreningens ändamål är att utöva verksamhet för fattiga barns undervisning och övning i nyttigt arbete”. En styrelse om åtta personer valdes på fyra år.

Den nya lokalen på Kålgården

Den nyuppförda arbetsstugan var ett enkelt byggnad av trä på cementgrund. Husets fasad kläddes med liggande fasspontad panel. Längan åt gatan var i en och en halv våning. I bottenvåningen fanns en lång korridor med pojkarnas klädhängare på ena sidan och flickornas på den andra. Där fanns också arbetsstugans kök som inreddes med vatten, slask och vedspis. Här lagade arbetsstugans kokerska maten. På bottenvåningen fanns ytterligare ett rum vars ursprungliga ändamål är oklart. 1923 inreddes dock en kokvrå och rummet hyrdes ut. På andra våningen fanns en lägenhet på ett rum och kök för arbetsstugans kokerska.

Gatuhuset var hopbyggd med en gårdslänga om en vånings höjd. Här inrymdes matsal och två arbetsrum. Mellan rummen fanns stora skjutdörrar. Arbetssalarna var rymliga och ljusa med stora fönster av hygieniska skäl. Flickorna som arbetade i det södra rummet disponerade ett rum på 40 kvadratmeter och gossarnas rum var 36 kvadratmeter. Takhöjden var högre än normalt och taket följde delvis takfallet. Rummen eldades med en kokskamin i flickornas rum och en i matsalen. Mellan arbetssalarna hölls därför skjutdörrarna öppna för värmens skull. En intervjuad sagesman berättar om hur kallt det ändå kunde vara då hon kom på eftermiddagen.

En sagesman beskriver hur lokalen tedde sig under 1920-talet:

Det var ju så högt i tak där. Stora enorma fönster var det också. I rummet fanns inga egentliga möbler. Det var långbord och stolar. Fröken Colliander satt vid ett av borden. Vi vävde små handdukar på en vävstol vid fönstret. Det var inga tapeter. I matsalen var det brunboaserade väggar vad jag minns. I arbetssalen var det ljusare målat (flicka född 1911).

Lokalernas utseende på 1930-talet beskrivs så här:

Arbetsstugan bestod av tre rum. Det var högt till tak där. Snedtak överst. I det första rummet var det skomakeri och korgmakeri till 1940. Utmed söderväggen var det där en snickarbänk. I flickornas rum, det allra längst söderut, fanns två bord på tvären och mellan dem på söderväggen en plåtkamin. Där fanns också en vävstol. Borden var enkla träbord med kryssben och en slana. Som sittmöbler fungerade enkla träbänkar. Mellan pojkarnas och flickornas rum var det stora skjutdörrar som vi hade öppna för värmens skull. I pojkarnas rum fanns det en väggfast bänk vid söderväggen, det behövdes för att ha något fast då man gjorde korgarbeten m m. Sedan hade de ett liknande bord utmed österväggen som flickorna. Tidigare fungerade pojkarnas rum också som matsal. Sedan man slutat med hantverket på trettiotalet så flyttades matsalen till det yttersta rummet. Vi hade väggfasta skåp för materialet också. Det var inga tapeter utan pärlspontpanel som var målad. För fönstren hade vi kappor överst.

På byggnadsritningarna uppges att man tänkte lägga klosetter i källaren. Dessa uppfördes dock på sedvanligt sätt i en länga på gården.

Arbetsstugan var belägen i stadens mest ökända fattigkvarter. En sagesman, född 1894, minns från sekelskiftet: Omgivningarna minns jag också. Det låg några hus nedanför där det bedrevs prostitution. Det var ett nöje för småpojkarna att titta på hur polisen kom för att hämta besvärliga kunder. I övrigt fanns inte mycket bebyggelse runt arbetsstugan. Flera sagesmän har uttryckt det så här: det var ju mest kärr och mader och kåkar härnere.

Barnen på arbetsstugan

Vilka barn besökte arbetsstugan och hur upplevde de verksamheten? Nöden var som sagt stor nere på Öster ända fram på 1930-talet. En sagesman berättar om sin barndom under första världskriget och på 1920-talet:

Jag växte upp på Snickaregatan 1, sedan hette det 10. Först bodde vi i ett järnspisrum nere på marken. Vi var nio personer i det. Det var sju barn och far och mor. Tidigare hade det varit verkstad. Senare gjordes det om till brygghus. Det var ju ont om lägenheter då, åtminstone för barnrika familjer. Vi fick sova på golvet. Då, 1918, gick ju spanska sjukan. Vi var sjuka allihop. Mor låg i en stor säng med rokokogavel med fyra barn. Hon hade två vid sidan om sig och två vid fötterna. Det glömmer jag aldrig. Sedan flyttade vi upp i stora huset i Snickaregatan 10. Där fanns det vatten och slask. Det var ett rum och kök. Det var en så blank och fin diskbänk, det glömmer jag aldrig, den blanka och fina diskbänken. Mor putsade den på lördagarna så den sken. Mor arbetade. Hon lagade säckar åt någon kolfirma på Odengatan. Hon fick 8 öre säcken, som hon stoppade precis som man stoppar strumpor. Det satt hon hemma om kvällarna och gjorde. Hon bar 100 säckar i en säck över axeln från Odengatan. Sedan satt hon om nätterna och sydde. När vi barn blev äldre hjälpte vi till med det. Först lade hon oss alla ungar och hon kunde själv gå med barn då. Sedan satt hon hela nätterna och sydde. Var hon riktigt flitig kunde hon sy 50 – 75 säckar på en natt.

Jag minns att i vårt järnspisrum hade vi inte ens en korkmatta. Järnspisrummet låg så lågt att jag aldrig brydde mig om att gå genom dörren utan jag kröp in genom fönstret. Fönsterkarmen låg väl en 30 – 40 cm från gatan. Min far var kommunalarbetare och sedan fick han nödhjälp. Han satt och knackade makadam vid Kämpevägen. Han tjänade hemskt dåligt, så hade inte mor arbetat hade vi väl svultit ihjäl. Det fanns inte mycket hjälp då. Ja, man kunde gå till fattighuset och hämta ved och mat på egen kärra. Under första kriget fanns ju som sagt brödpolisen. Han kom en gång i veckan på måndagar. Under lördagar och söndagar tog brödet slut och jag minns än hur vi barn sprang och mötte brödpolisen och skrek: mor, nu kommer brödpolisen! …” (född 1911).

Barn från fattiga familjer där båda föräldrarna arbetade kunde få plats på arbetsstugan. Ofta kom flera syskon från samma familj. Men vilka besökte då inte arbetsstugan? Förutom den grupp som betraktades som alltför välbärgad, fanns det en annan grupp barn som inte gick dit. Det barn som hade något annat eftermiddagsarbete efter skolan. Flickorna kunde gå hem till en välbärgad familj och hjälpa till i köket eller springa ärenden. Pojkarna var springpojkar i en affär eller hjälpte till i någon verkstad. Lönen för arbetet var ofta ett mål mat.

Att det hade en negativ social stämpel att besöka arbetsstugan, skymtar fram i några intervjuer: Jag var yngst av oss barn och jag slapp gå dit. Jag var något av en kelgris. Jag tror att barnen kom dit via skolorna. Det var behovsprövat. De som var lite välbärgade, d v s farsgubben kanske inte söp så mycket och det var lite ordentligare, de skickade inte gärna dit sina barn. Det var rena slummens barn. (född 1894).

Under kristiden runt 1917 var det dock ganska allmänt att barnen på Öster behövde gå till arbetsstugan för matens skull. Alla arbetsstugorna i landet upplevde en anstormning av ansökningar under de åren. Flera av mina sagesmän tillhörde denna kategori.

Hur upplevde barnen arbetsstugans verksamhet? Det finns en slående skillnad mellan stugans målsättning och barnens uppfattning. Stugans uppgift från början var att undervisa i handslöjd och fostra barnen till arbetsglädje. Barnen däremot uppskattade mest maten. En och annan försökte smita direkt efter maten. Andra poängterar att man egentligen inte lärde sig något nyttigt, utan det var mest tal om att på något sätt göra skäl för maten.

Arbetsstugans verksamhet

Trots att landets olika arbetsstugor hade skilda styrelser och organisation fanns det en stor likhet mellan dem. De tankar om verksamheten som Anna Hierta-Retzius förmedlade under 1880- och 1890-talen levde seglivat kvar ända fram till 1930-talet. Arbetsstugan samarbetade med Östra folkskolan. Tidigt ingick stadens folkskoleinspektör i styrelsen för arbetsstugan. Folkskolans lärare tog emot anmälningar till arbetsstugan och gjorde en behovsprövning. Varje termin började med ett upprop. Arbetsstugan var i stort sett öppen samtidigt som skolan under läsåret. Undantaget var september månad, då arbetsstugan av någon anledning höll stängt.

Redan från första klass kunde barnen få börja i arbetsstugan och de som bedömdes vara riktigt behövande fortsatte så under hela sin skoltid. Man gick varannan dag i arbetsstugan. Antingen måndagar, onsdagar och fredagar eller tisdagar, torsdagar och lördagar. Särskilt behövande barn hade tillstånd att gå varje dag. I varje grupp ingick femton – tjugo pojkar och lika många flickor. Sammanlagt tog arbetsstugan emot cirka 80 barn.

Barnen kom till stugan direkt efter skoldagens slut. Då serverades middag. Maten lagades av arbetsstugans kokerska och serverades av lärarinnorna. I matsalen satt flickorna och pojkarna vid var sitt bord. Bordsbön var obligatorisk. Kosten var vanlig husmanskost som pölsa, rotmos och korv eller köttbullar. 1895 – 1896 rapporterade Jönköpings Västra arbetsstuga följande matsedel till Centralkommittén. Man följde Anna Hierta-Retzius rekommendation om att ha en matlista som varierade på 14 dagar:

Första veckan:

Middag respektive Kvällsvard:

Måndag: Köttbullar och äppelsoppa, Vattengröt

Tisdag: Köttbullar och äppelsoppa, Vattengröt

Onsdag: Ärtor och fläsk.Havregrynsgröt

Torsdag: Ärtor och fläsk, Havregrynsgröt

Fredag: Soppa med kött, Korngrynsgröt

Lördag: Soppa med kött, Korngrynsgröt

Andra veckan:

Måndag: Korv, rotmos, lingon o mjölk, Vattengröt

Tisdag: Korv, rotmos, lingon o mjölk,Vattengröt

Onsdag: Ärtor och fläsk, Korngrynsvälling

Torsdag: Ärtor och fläsk, Korngrynsvälling

Fredag: Vitkål med kött, Havregrynsgröt

Lördag: Vitkål med kött, Havregrynsgröt

Efter arbetets slut serverades kvällsvard. Denna måltid slopades senare. Flickorna dukade av borden och torkade disken. Samma ordning infördes för pojkarna under 1940-talet.

Så vidtog arbetet. Gossarna var uppdelade i två grupper. De som gick måndagar, onsdagar och fredagar sysselsattes med skomakeri. Den grupp som kom tisdag, torsdag och lördag undervisades i snickeri och korgmakeri. Borstbinderi var också en vanlig sysselsättning. Detta arbete leddes av arbetsstugans föreståndarinna.

Flickorna sysselsattes med vävning av t ex handdukar. De sydde förkläden och fållade dukar och virkade grytlappar. De minsta barnen sysselsattes ofta med bastarbeten. Man tillverkade flätor, som sedan syddes samman till dörrmattor eller andra föremål.

De tillverkade sakerna såldes sedan på en stor vårbasar. Inkomsterna gick till verksamheten.

Den anställda personalen bestod av en kokerska och en föreståndarinna som hade översyn över pojkgruppen. Föreståndarinnan var oftast en ung handarbets- eller småskolelärarinna. Hon hade till uppgift att beställa och föra räkenskaper över mat och material. Den första föreståndarinnan utbildades på en av Centralkommitténs kurser. Anställd var också en ”sylärarinna” som tog hand om flickorna. Fram till 1938 fanns också anställda hantverkare som snickare, skomakare och korgmakare.

I början användes många frivilliga krafter. Anna Hierta-Retzius skrev: Unga flickor från de förmögnare hemmen skulle ägna någon del av dagen, eller några timmar i veckan åt någon form av ”social’” verksamhet, och vad var då naturligare än att man med iver omfattade arbetsstugorna”.⁸ I Jönköping arbetade på detta sätt ett femtontal unga flickor under 1890-talet. Den frivilliga arbetskraften försvann så småningom, men verksamheten betraktades hela tiden som välgörenhet och lönerna hölls låga.

1938 skedde en förändring av arbetsstugornas inriktning. Det man tillverkade var svårsålt. I maskinernas tidevarv fanns ingen avsättning för handgjorda korgar och borstar. De anställda hantverkarna sades upp och under föreståndarinnans överinseende läste nu barnen läxor, spelade sällskapsspel, tillverkade lövsågningsfigurer eller sydde.

Många sagesmän upplevde att disciplinen var hård på arbetsstugan. Man fick inte prata i onödan och man skulle utföra arbetet ordentligt. Det var också noga att all mat på tallriken blev uppäten.

Hur finansierades arbetsstugans verksamhet? Den fick som tidigare sagts ett startbidrag på 500 kr från Lars Hiertas stiftelse. Övriga inkomstkällor var föreningsavgifter och ersättning för sålda arbeten. Sparbanken lämnade bidrag och så småningom beviljade stadsfullmäktige årliga anslag. År 1900 uppgick det till 600 kr,⁹ 1920 till 3 000¹⁰ och 1938 till 3 900 kr.¹¹ Under årens lopp fick verksamheten också en rad donationer.

Stugans nedläggning

Jönköpings Västra arbetsstuga lades ner 1930. Den hade helt enkelt brist på barn. Medan Väster blev en allt mer välbärgad stadsdel, bibehöll Öster till stor del sin fattigkaraktär. Först 1948 försvann stugan på Öster.

Under 1930- och 1940-talet fördes en livlig debatt om stöd för barnfamiljerna. 1948 genomfördes en rad reformer. Nu kom barnbidrag, bostadstillägg och framför allt fria skolmåltider. Arbetsstugan hade ju mer och mer blivit enbart en bespisningslokal. När nu fria skolmåltider infördes försvann den sista grundvalen för arbetsstugans existens. 1948 överlämnades fastigheten med dess inventarier till Jönköpings stad. Donationerna om 7 500 kr överläts också till staden. Två år senare byggdes arbetssalarna och matsalen om till två lägenheter.

När den här texten skrevs 1975 planerades rivning av fastigheten. Få tänkte tanken att den gamla arbetsstugan hade en kulturhistoriskt värde och en historia värd att bevaras för eftervärlden.

Detta är en förkortad och omarbetad text som ursprungligen publicerades i Småländska kulturbilder 1975, utgiven av Jönköpings läns museum och Jönköpings läns hembygdsförbund.

Bilder:

Jönköpings Östra arbetsstuga vid Kålgårdsgatan. Foto 1974.

Interiör från Östra arbetsstugan vid Kilallén. Foto troligen 1896. Arbetsstugans första föreståndarinna var Maria Brunius. Ur Hierta-Retzius, A.: Arbetsstugor för barn 1897.

Östra arbetsstugans bottenplan. Byggnadsritning från 1899 ur byggnadsnämndens arkiv.

Arbeten av raffiabast, cubabast, pil, rotting och trä. Ur Hierta-Retzius, A.: Modellsamlingar av handarbeten för svenska arbetsstugor för barn 1901.

Källor:

Förutom i noterna anförda arbeten, intervjuer utförda under februari och mars 1975, Tingsrättens arkiv och Byggnadsnämndens arkiv.

Noter:

1 Nordisk familjebok 1904 2 Hierta-Retzius, A., Arbetsstugor för barn, 1897, sid 27 3 Dito sid 163 4 Dito sid 38 5 Dito sid 38 6 Åkerhielm,A.: Anna Hierta- Retzius, en minnesteckning, 1928, sid 262 7 Jönköpings stads historia del IV, sid 452 8 Åkerhielm, A. a a, sid 246 9 Johansson, R., Berättelser om folkskoleväsendet i Jönköping, 1900, sid 65 10 Jönköpings stads historia del IV, sid 544 11 Årsredogörelse för Jönköpings Östra Arbetsstuga 1938.