Anna Maria Claessons samlade texter

Följande text handlar om prästen Claës Johan Ljungström, som tog initiativ till grundandet av Västergötlands Fornminnesförening 1863. Den ingår i en bok utgiven av föreningen 2021 med ovan titel, där många av Ljungströms egna texter ingår, liksom en levnadsteckning av kyrkoherde em. Johnny Hagberg.

Den 20 februari 1883 förrättades bouppteckningen efter Claës Johan Ljungström, som avlidit i Västra Tunhems prästgård den 8 december. Änkan Hilma Ljungström uppgav boet. För att bevaka dottern Kristinas intressen, som var född i föregående äktenskap, var också brukspatron Rudolf Ehrengranat närvarande.

Ljungström var endast 63 år då han efter en längre tids sjukdom avled i magkräfta. Bouppteckningen ger därför en unik inblick i vardag och fest i Västra Tunhems prästgård under hans kyrkoherdetid.

Det var en lång vandring Ljungström gått – från torpet Knottås i Sandhems socken där han växte upp, till den storslagna prästgården i Västra Tunhem! Även om han inte vid sitt frånfälle blivit förmögen på sitt efterlängtade pastorat, efterlämnade han ett hem väl rustat för stora kalas, mindre samkväm och personliga möten med församlingsbor. Men också ett hem som berättade om familjen och hans personliga intressen genom livet.

När användes t ex de 66 vinglasen eller de 68 punschglasen? Och alla champagneglas, vinkaraffer och de slipade antika dricksglasen? Ja, de måste i alla fall kommit väl till pass då ett sällskap om fyrtio män Annandag pingst besökte Västra Tunhem 1872. Uppgiften var att fira att några ynglingar femtiosju år tidigare på kyrkogården bildat ett brödraskap som fortlevt som logen Götiska Förbundet. Sällskapet besökte Hästevads stenar vid foten av Halleberg och fortsatte sedan i vagnar och kärror till Västra Tunhems prästgård. Efter en gudstjänst i kyrkan förrättad av Ljungström, tågade alla i procession till kyrkogården där en granithäll var rest till åminnelse av förbundets stiftare. Samtliga gäster bjöds därefter till prästgården, där, enligt tidningen Amerika, ”vid en fylld bål, åtskilliga skålar utbringades”. Och enligt tidningen bevittnade över tusen personer festligheten!

Många konfirmander fick sin undervisning genom åren av kyrkoherden och tidigare komministern och vice pastorn Ljungström. Under hans år i Lidköping förärades han vid några tillfällen gåvor av sina konfirmander. I bouppteckningen återfinns två trearmade ljusstakar av nysilver, som 1870 års konfirmander skänkt honom. Och förmodligen var sockerfatet och gräddskålen av silver (tillsammans vägande 115 ort) en gåva av tacksamma konfirmander 1867. Kanske var också fickuret av guld ett erkännande från hans elever?

Prästgårdsjorden var under Ljungströms tid utarrenderad till Andreas Nikolaus Pettersson med hustrun Anna Charlotta. (Ljungströms dotter Kristina, som var född 1865, måste haft flera lekkamrater i arrendatorns barnaskara om åtta barn.) Men i sin tidigare prästgärning var Ljungström själv en engagerad lantbrukare. 1856 blev han invald som korresponderande ledamot i Älvsborgs läns södra hushållningssällskap, där han, som han själv berättat, lärde sig om både mossodling och hårdvallsodling. Och ännu vid hans död var hemmet utrustat med plog, harv, redskap och arbetsvagnar.

Prästfamiljen hade en del egna djur. Ett par vagnshästar behövdes, liksom flera åkdon för tjänsteärenden under olika årstider. Där fanns ridsadlar (även en damsadel) selar, hästtäcken, vagnslyktor och för de resande under kalla vinterdagar tre renhudar.

Och den trägne biodlaren Ljungström hade fortfarande kvar en bisvärm. 1861 gjorde han en studieresa till Halland för att lära sig biskötsel enligt den tjeckiske pastorn Johan Dzierzons metod. Dzierzon var en av pionjärerna inom modern biodling, då han utvecklat en träkupa med rörligt kakbygge. Studieresan bekostades av Hushållningssällskapet. Samma år publicerade Ljungström en skrift i ämnet. Under flera årtionden propagerade han för de nya kuporna. Men efter tjugo år hade han själv övergivit dem, menande att den gamla halmkupan ändå passade bäst för vårt kalla och fuktiga klimat. Tio tomma bikupor förvarades därför i redskapsboden.

Kanske var de åtta fåren och de tjugo hönsen mer hustrun Hilmas domäner. Som man kan förvänta sig, fanns i prästgården en vävstol med alla tillbehör. Men ullens och linets spinning lämnades säkert till kunniga kvinnor i socknen. Linneförrådet var omfattande. För de många kalasen gick det åt 21 dukar och 11 dussin servetter! Och för vardagen en mängd lakan, örngott, handdukar, mangeldukar, bakfiltar och badfiltar. Prästgården hade förstås en stickstol, kring vilken husets kvinnor samlades för att sticka täcken, d.v.s. sy samman ovansida, fyllning och foder. I hushållet fanns inte mindre än sjutton täcken. Och Hilma ägde också en symaskin, som 1883 uppgavs vara ”gammal”.

Bouppteckningen speglar sysslorna i ett prästgårdshushåll på landet. I köket fanns kittlar, kastruller, grytor, stekpannor och olika järn för rån, pannkakor och våfflor. På hyllor i handkammaren stod fjorton mjölkkar där grädden skiktades från mjölken. Grädde som sedan kärnades till smör. I visthusboden fanns saltbaljor för kött, en gurkfjärding och en surkålsfjärding. Vattnet till drickstunnan i köket bars från brunnen av pigorna med hjälp av hinkar hängande i ok. En strykugn med åtta strykjärn fanns till hands och lakekar, såar, ämbar användes vid höst- och vårtvätt.

Men prästfrun måste också vara beredd på att ta emot församlingbor och andra besökare titt som tätt. Nog räckte väl trettio kaffekoppar för det mesta? Och i köket fanns bakredskap, bakelseformar och till och med en sprits … eller kanske bjöds de besökande på exotiska vindruvor från vinhuset serverade på fruktfat med fruktknivarna väl till hands?

Ja, det måste ha ställts stora krav på prästfrun i Västra Tunhem. Men Hilma och hennes pigor saknade i alla fall inte bekvämligheter som järnspis med varmvattenreservoar, isskåp, köttkvarn och glassmaskin!

På oljemålningen av Tunhems prästgård, gjord av Ljungströms kusin, Anders Gustaf Ljungström, ser vi trädgården med vårdträd, blomsterlister, slingrande grusgångar och en sittgrupp för kaffedrickning. I bouppteckningen finns drivbänksfönster, redskap, skottkärra och trädgårdsmöbler. Ljungström hade också ett vinhus för odling av vindruvor! Och i trädgården stod ett lusthus. Så trädgårdsintresset fanns i prästgården, säkert som gott föredöme för församlingsborna.

Vad berättar då bouppteckningen om Ljungströms egna intressen? Ja, där finns förstås böcker – tyvärr enbart angivna som boksamlingar. I expeditionsrummet förvarades ”en samling diverse antiqviteter”. Där stod också en fågelbur på fot. Sjöng där en grönsiska, en steglits eller rent av en kanariefågel? Nog måste väl fågeln ha fascinerat den sockenbo som hade ärende till prästgården? Kartor, skrivdon, bokställ och skrivbord vittnar om Ljungströms litterära och vetenskapliga gärning. Men skridskorna – vem använde dem?

I uppsatsen Från min kapellanstid berättar Ljungström om sina första platser som ung präst. I kapellansgården i Hjelmryd, Bredared, var prästen – som han själv beskriver det – anvisad till att ”lefva af solsken och gröna enbär”. Men där fanns småsjöar med skridskois, när den tiden var. Så visst måste skridskorna ha varit hans och fiskeredskapen som fanns i boet kom säkert till användning.

Det fanns gott om tjäder, orre, and och hare i skogarna i Bredared. Ljungström ägde en jaktväska och i bouppteckningen efter första hustrun 1867 fanns ett gevär upptaget. Salens väggar i Västra Tunhems prästgård pryddes märkligt nog av tre älghuvuden! Älgen var ju annars ett sällsynt djur på 1870 – 80-talen.

Bohaget i prästgårdens alla rum förtecknades i bouppteckningen: salen, förmaket, sängkammaren, matsalen, frökens rum, vice pastorns rum, expeditionsrummet, köket, södra och norra gavelrummen och däremellan vinden. Soffor, fönsterbord, gungstolar, bordsdukar, gardiner, lampor, tavlor – allt redovisades. I salen skedde kanske det dagliga umgänget. Här fanns en schäslong och ett par vilstolar att ta igen sig i. Hade Ljungström slutat röka? I den tidigare nämnda bouppteckning från 1867 förtecknas ett flertal pipor. Nu återstod bara en tobaksask av järn. I salen stod ett piano, övriga musikinstrument var en violin och en flöjtkäpp. Den gamla bibeln, tryckt 1541, var något för gäster att beundra, liksom dryckeshornet med silverbeslag! I förmaket fanns två soffgrupper, men också en atenienn och två hörnhyllor med gipsbilder och andra småpjäser. Matsalen hade bl. a. två stora ekskåp värda 80 Riksdaler, en skänk och ett matbord med 12 stolar. Och framför fönstren stod blomsterbord med blomsterträd.

Till en prästgård hörde ett antal byggnader ägda av församlingen. Prästen kunde dock uppföra nya byggnader och bygga till befintliga hus, som då betraktades som hans privata egendom. Förteckningen över hus som tillhörde sterbhuset omfattar norra flygelbyggnaden med farstukvist (där arrendatorn bodde), stall med stallkammare samt vagnbod, lada och redskapsbod i en byggnad, lusthus, smedja, kalkbod, vedbod, vinhus och lilla källaren. Dessutom uppgavs att de två gavelrummen i manbyggnaden tillhörde sterbhuset, vilket bör betyda att Ljungström bekostat deras inredning. (För en beskrivning av Västra Tunhems prästgård hänvisas till uppsatsen Västra Tunhems prästgård. En byggnadshistorisk beskrivning av Annalena Nordström i Västra Tunhems hembygdsförening 50 år. 1986.)

1855 gifte sig Ljungström med den ett år yngre Amalia Sofia Albertina Sodenstierna. 1860 föddes sonen Börje och 1865 dottern Kristina. Två år senare tillkännagav Ljungström i en annons i Lidköpings Tidning att hans innerligt älskade hustru ”47 år 1 månad 19 dagar gammal utan föregående sjukdom men stilla och lugnt af Herren hädankallades i Lidköping den 23 December 1867 kl. 9,45 e. m. från mig och våra två små barn”. I dikten Ros och lilja som publicerades i Svenska Familje-Journalen uttryckte han sin sorg: Med henne min glädje jag lade i grafven.

Men 1869 stod bröllopet mellan Ljungström och Hilma Björsell (1843 –1934). Samma år publicerade Ljungström i Svenska Familje-Journalen den skämtsamma texten Hjonelaga-Lag. Eller är den allvarlig? Speglar den Ljungströms syn på äktenskapet? Jorda-balken stadgar t ex att man och kvinna äger hus och hem tillsammans – så endast den som båda välkomnar är tillåten ett besök. Straff-balken föreskriver att den man som endast kysser sin kvinna på pannan, är skyldig att kyssa henne på mun när så är lägligt. Oaktat den skämtsamma tonen, tycks Ljungström mena att även om man och kvinna har olika uppgifter, så ska äktenskapet bygga på respekt och gemensamma överenskommelser.

År 1878 drabbades Ljungström av en stor sorg. Sonen Börje, endast 18 år gammal, avled i ”slag”. Året därpå tvingades han själv begära tjänstledigt för att vårda sin vacklande hälsa. Detta upprepades flera gånger och sommaren 1881 for han till Tyskland, förmodligen till en kurort. (Var det då han införskaffar den dyrbara matservisen av böhmiskt porslin?) I bouppteckningen finns upptaget bland skulder ett läkararvode om 100 kronor.

Så här skrev avslutningsvis Fredrik Nordin, Ljungströms efterträdare på sekreterarposten i Västergötlands Fornminnesförening, i det minnesord som publicerades i föreningens årsberättelse 1883:

”När ryktet om hans hädangång nådde hit, lät Westergötlands Fornminnesförening genom en hans trogne wän sända en honom en sista helsning i form af en krans. På denna war anbragt en inskrift, lånad ur ett kändt fornqwäde, och den wilja wi äfwen rista på den bautasten, som wi i wåra tankar resa åt honom:

den mans rykte

dör dock aldrig

som samkat åt sig ett godt”