Anna Maria Claessons samlade texter

Den lilla bussen skakar och rycker, den tunna stoppningen på sitsarna förmår inte hindra den hårda järnstommen att ge sig till känna vid varje gupp i vägbanan. Fönsterrutorna skallrar, den intill mig glider upp och släpper in kylig höstluft. Landskapet utanför är flackt och brungult, flodbäddarna uttorkade och enstaka gröna pilträd markerar bebyggelsen. Det är oktober månad 1997. Jag tänker på den 26-åriga Elisabet som för så där hundra år sedan red på åsnan Harry ut till byarna för att så Guds ord. Här, långt uppe i norr, var det svårt att få det att gro. Jorden var torr och ofruktbar. Det blir nog andra som får skörda, skrev hon och hennes missionärskamrater hem till Sverige.

Det är trångt inne i bussen och så lågt till tak att resliga svenskar slår i huvudet. Vi är många passagerare, fem svenskar och ett tiotal entusiastiska kineser förutom chauffören. Det främmande språket yr i luften, någon tar i min arm, pekar ivrigt: Där, ser du, där syns det röda korset! Bussen svänger in på en smal gata, vi trängs med åsne- och cykelkärror lastade med purjolök och svarta kolstycken. På hustaken ligger nyskördade, solgula majskolvar. Bussen kryssar mellan rutor med hirs som bretts ut direkt på den hårt trampade gatan. Folk upphör med tröskningen för att se vilka som kommer.

Vi kör in på gården framför den nybyggda kyrkan. På ett par bänkar sitter barnhemsflickor och väntar på oss. Ja, flickor och flickor – de är alla i åttioårsåldern. Med väderbiten, mjukt rynkad hy, varma bruna ögon och med båda händerna om våra hälsar de oss välkomna, vi som kommit långt bortifrån, med hälsningar från femtio år bakåt i tiden. Vi är framme i Salaqi, på en av det forna barnhemmets gårdar. Här bodde de sista svenska missionärerna som 1948 tvingades lämna Inre Mongoliet. Man visar oss trägolvet – i missionärens bostad lades alltid ett trägolv ovanpå jordgolvet – och den stora sängen som fortfarande finns kvar.

En gammal kvinna klädd i virkad blå mössa tar kortet av Elisabet i sin famn, hon håller om det, pekar och säger på kinesiska: mor. Vi frågar vad hon heter. Öberg blir svaret – som mor. Hon är en av de tusen flickor som räddades till livet vid barnhemmet i Salaqi. Den kristna tron som mor inympade vid de dagliga morgonbönerna har den gamla kvinnan ännu kvar.

Suiyuan-slätten är vidsträckt, åt söder till synes utan slut, mot norr avgränsas den av en bergskedja och bortom denna tar den mongoliska stäppen vid. Landskapet känns välbekant genom missionsberättelserna, vi får till och med se grottorna uppe i bergen där missionärerna tog sin tillflykt under de heta somrarna, men också under boxarupproret sommaren 1900. Men städernas stadsmurar är rivna, inga portar stängs längre om kvällarna till skydd mot rövare. Opiumfälten är borta och kamelkaravanerna likaså. Områdets befolkning har vuxit många gånger om, stålindustri och kolbrytning förorenar luften, miljonstäder brer ut sig på slätten. Men ännu vallar herdar på landsbygden hjordar av getter och får. Fortfarande flyttar bonden om vintern upp på kangen – den breda murade tegelbädden som värms underifrån – undan de kalla vindarna från Ordos- och Gobiöknarna.

Gång på gång förvånas jag över att minnena finns kvar. Lång tid har förflutit, femtio år av avbruten kontakt och tystnad. Men minnena av de svenska missionärernas arbete från tidigt 1890-tal fram till 1951 finns kvar. Man berättar om den unge Huskvarnapojken Robert Elias Blomdahl som 1922 kom till Inre Mongoliet. Den kinesiske pastorn demonstrerar med handen på den osynliga avtryckaren hur rövarna sköt Blomdahl på ett värdshus. Han berättar om hur han som barn imponerades av den unga änkans svar på sin sons fråga: Varför ska vi stanna i Kina, när kineserna mördat pappa? – ”Det är för att det händer sådana saker i Kina som vi måste stanna.” Robert Elias gravsten har nyligen återfunnits och vi ser den nu uppsatt på en kristen kyrkogård.

Minnena finns där hela tiden. I den lilla byn läser vi i en tryckt historik namnen på de två unga flickorna som 1893 första gången predikade evangelium på platsen. På fotografier vi tagit med från Sverige känner man igen mamma, pastor Wang, sig själv, vänner … En medelålders man ber om en kopia på ett fotografi av Rut Johansson som tog hand om honom då han som tioåring brutit benet. Ett dragspel letas fram ur gömmorna – också det är från missionärernas tid. Någon lärde sig engelska av missionärerna, en annan kan en svensk fras och många har gått i missionens skolor. En blind kvinna, uppvuxen på barnhemmet, söker upp oss i Baotou. Med sig har hon en bok med religiösa betraktelser av C. O. Rosenius, på svenska och tryckt med frakturstil 1873. Jag slår upp titelbladet. Hilma Ljungqvist står där med svart bläckskrift. Hade Hilma med sig boken då hon 1919 lämnade sitt hem i Dunkehallar i Jönköping för att via Amerika resa till Kina? Hur har boken överlevt rödgardisternas bokbål? Frågorna får inga svar.

Vi besöker gamla missionsstationer. Efter det kommunistiska maktövertagandet 1949 konfiskerades församlingarnas kyrkor, bostadshus, sjukhus och andra byggnader. De förvandlades till skolor, fabriker, bostäder eller som i Salaqi till polisstation. Martyrkyrkogårdarna förföll. Under kulturrevolutionen revs många av kyrkorna. Men sedan ett tiotal år tillbaka har församlingarna börjat få tillbaka sin egendom. Vi dricker det obligatoriska gröna teet, äter bananer och karameller i missionär Maria Carlssons hem som församlingen återfått för en vecka sedan. Jo då, här finns också trägolv, västerländska fönster som släpper in mycket ljus och här finns naturligtvis ingen kang. Kyrkan och alla andra byggnader är rivna.

För tio-femton år sedan hade vår resa varit omöjlig. Men sedan 1980-talet har liberaliseringar skett i det kommunistiska Kina även på religionens område. Den protestantiska kyrka som tillåts av myndigheterna är den s.k. Tre-Själv-kyrkan (som står för självstyre, självunderhåll och självutbredning). I varje kyrka vi besöker hänger ett inramat tryckt tillståndsbevis från myndigheterna på väggen. All verksamhet måste ske i bestämda lokaler på fastställda tider och under ledning av godkända pastorer, äldste eller evangelister. Ingen under 18 år får döpas, ingen barnverksamhet får förekomma. De döpta registreras. Missionerande i landet är förbjudet.

Ändå möter vi i Inre Mongoliet en kyrka med stor tillförsikt inför framtiden. Flera gånger jämför jag med den tid då Elisabet lämnade Sverige, missionshusbyggandets och de stora väckelsernas tid. Gummor med vita mössor, någon gång t.o.m. med förkrympta fötter, langar murbruk i zinkhandfat. De bygger enkla missionshus inredda med kolkaminer och träbänkar, smyckade med elljusslingor och pappersgirlander. Nu, när det är tillåtet med torn på kyrkorna, reser sig över byarnas låga tegelbebyggelse fantasifulla skapelser krönta med röda kors.

Kyrkorna är ofta fullsatta, mest av kvinnor, som intensivt följer den exakt en timme långa predikan. Samtidigt slår de upp bibelställen som angivits på svarta tavlan. Hela kyrkan prasslar och alla för anteckningar. Sångerna – jag ser att de liksom vid sekelskiftet är skrivna av Sankey och Simpson – sjungs i många tonarter. Elisabet skulle ha känt igen sig!

Ibland får vi glimtar av de svårigheter man gått igenom under dessa femtio år. Vi möter t.ex. mannen som berättar om sina ”tjugo år i öknen” – många års kommenderat industriarbete – innan han fick återgå till sitt ursprungliga yrke, lärarens. ”Men jag lärde mig mycket som jag har nytta av nu, när vi bygger kyrkor igen!”, säger han. När han nu, efter många svåra år, upplever kyrkans tillväxt, tycks han kunna lägga gångna års oförrätter åt sidan. Moses levde fyrtio år i öknen – skulle då tjugo vara något att klaga över?

Protestantismen och buddismen växer lavinartat idag i Kina läser jag i en engelsk bok på flyget hem. ”Nu får ni se skörden”, får vi ofta höra. Området hade 2 000 – 3 000 protestanter 1949, i dag uppges det finnas 75 000. Men är den bild av en stark kyrka i tillväxt vi upplever densamma över hela Kina? Vi funderar på om det faktum att Inre Mongoliet är en autonom provins, d.v.s. med större självständighet än andra, har någon betydelse? Beror framgångarna på starka lokala ledare – som den imponerande patriarken, 94-åriga äldsten Jia, fortfarande aktiv i församlingen? Eller finns kanske förklaringen i historien? I Inre Mongoliet har alliansmissioner varit verksamma, från Kina Inlandmissionen, Christian and Missionary Alliance till Svenska Alliansmissionen. De var ju, som vi sett, missioner som betonade de kristnas enhet. Är det därför man funnit sig så väl tillrätta i och självklart anammat den nationella Tre-Själv-kyrkan som den enda protestantiska kyrkan? Men hur står det till med religionsfriheten för dem som inte accepterar en kyrka där staten sätter gränserna? Våra frågor får inga svar.

Efter trettiofem dramatiska år som missionär i Kina begravdes Elisabet på Salaqis martyrkyrkogård bredvid maken Otto, sonen Natanael och brodern Emil. Vi ber att få se platsen. Men nu säger de kinesiska myndigheterna för första och enda gången nej. Förklaringen lyder: Ni skulle bara bli ledsna om ni kom dit. Vill man inte att vi ska se att gravplatsen, som vi hört sägas, har blivit ett lertag? Vi får i stället skumpa vidare i vår buss. Strax utanför Salaqi ligger missionens tidigare sjukhusområde. Nu finns endast någon enstaka byggnad kvar, men på det stora området planerar församlingen bostäder för äldre. När jag står på den övergivna gräsbevuxna sjukhusgården, tänker jag åter på Elisabet. Hennes missionsgärning gick i första hand ut på att sprida evangelium, men missionens sociala arbete i form av opiumasyler, barnhem, sjukstugor, sjukhus, skolor för både flickor och pojkar, högre utbildning för barnhemsflickorna, industriskola för pojkar etc. var omfattande. Genom det sociala arbetet blev den kristna kyrkan till slut allt mer accepterad i det kinesiska samhället. Samma strävanden har den även idag. De frön Elisabet och Otto sådde, de späda plantor de vårdade, har vuxit sig starka, genomlevt år av storm och torka. Nu tycks de vara stadigt rotade i den kinesiska myllan.

Bild: En barnhemsflicka 1997. I famnen har hon ett foto av mor, Elisabet Öberg. Foto Per-Åke Wennström.

Avslutande text ur min doktorsavhandling i etnologi Kinesernas vänner. En analys av missionens berättelse som ideologi och utopi. 2001.