Anna Maria Claessons samlade texter

En dag i mars 1904 kommer en tiggarkvinna till missionsstationen i Saratsi. I famnen bär hon ett litet oönskat flickebarn som modern försökt dränka. Samma dag innehåller ett brev med posten tio gulddollar från en okänd givare i Amerika. För Elisabet och Otto Öberg, som fått i uppdrag att ta vård om de tio barnen från Klara Halls barnhem som överlevt boxarupproret, är detta ett tecken från Gud. Den lilla flickan fick namnet Guldlövet efter gulddollarna. Strax därefter dyker två bröder upp med en förskjuten lillasyster i en korg och en dag hittar bibelkvinnan en liten stelfrusen flicka i en lergrav i stadens utkant. Så lämnar någon in lilla Iang-chi-tsi (Poppel-gren) – så småningom skall hon komma att underhållas av Töreboda systerförening – som måste avgiftas, eftersom hennes mor är opiummissbrukare. De omhändertagna flickorna blir allt fler, barnhemmet växer och en dag skall Otto kallas ”de tusen barnens fader”.

Varje morgon klockan 10 samlar ”niang” (= mor), som barnen kallar Elisabet, barnaskaran omkring sig. Hon lär barnen sånger och bibelord och berättar om Jesus. Till slut är de så många att endast utegården rymmer dem alla. Dagarna – åren – fylls av besök hos ammorna i byarna omkring Saratsi, av oro för att inte ha tillräckligt med pengar till grynvälling, vetemjölsklimpar, te och bröd så det räcker till de hundratals barnen, av planering för att ge flickorna utbildning så att de inte skall tvingas gifta sig med hedniska män, av vaknätter för sjuka och döende småflickor, av kristendomsundervisning, bibelklasser, stormöten, predikoresor till utstationerna, brevskrivning och vädjande böner till missionsvännerna i Amerika, Sverige, England, Kanada, Afrika, Indien, Hawaii, Australien … Otto skriver brev till arbeterskorna på Liljeholmens stearinfabrik som sänt pengar till barnhemmet. Elisabet postar ett fotografi av Tien-en till miss Hilma Börjeson, 4421 N. Maplewood ave, Chicago, hon har ju önskat sig ett fadderbarn ”med gott hjärta”.

Verksamheten är omfattande; barnhem, flickskola, gosskola, sjukstuga, opiumasyl, gatukapell, kyrka och utstationer. Otto startar en industriskola, som förädlar ull och väver mattor som bl.a. säljs i Sverige. Utanför Saratsi ligger ett jordbruk med en kvarn som skall försörja barnhemmet med mjöl och gryn. Alla måste hjälpa till. Några höstdagar är barnen samlade för att skära kålrötter, vitkål och morötter för saltning till vinterns behov. En annan dag sätts alla små, som ännu inte kan sy, att sprätta sönder de gamla, slitna vinterkläderna. Sedan klipps tyget till skobottnar och sys mångdubbelt samman med täta stygn av hampsnören. Allt tas tillvara och återanvänds många gånger.

Men ibland leker barnen kamelkaravan. En vimpel i täten, och så ringlar tåget över stora grässtäpper och vida sandöknar. Då kommer drakvinden – sandstormen – och skymmer all sikt. Karavanmännens rop genom stormen för att lugna kamelerna ekar mellan barnhemmets murar.

Dagarna går så fort, skriver Otto i sin dagbok, ändå hinner han medla mellan rövare, rebeller och kejsarens trupper, starta en Röda Kors-organisation, diskutera skyddsåtgärder med myndigheterna med anledning av pesten, ta emot besökande som vill bli avfotograferade eller vaccinerade, ja, t.o.m. någon gång leka med barnen eller spela på handklaveret. Och Elisabet antecknar: ”Skrev bref, lade in gurkor, tryckte kort, lämnade ut medicin, tvättade ögon, agade barn m.m.”

Då rövarna är i staden, bygger bröderna ett gömställe för de större flickorna ovanför den mörka garderoben bakom f.d. avgudaskåpet, men när tiderna blivit lugnare far de med alla barnhemsbarnen på utflykt, fjorton kärror går det åt.

År 1918 myllas Otto ner i den kinesiska jorden på martyrernas gravgård. En hjärnblödning ändar hastigt hans arbetsfyllda liv, ett liv som följt bibelordet: ”Bryt ditt bröd åt den hungrande, skaffa arma husvilla ett hem, när du ser en naken så kläd honom, och drag dig icke undan för ditt kött.” Es. 58:7.

Elisabet är på resa när beskedet kommer. Hon är ensam med 457 kinesbarn och en egen son på tolv år. Hon funderar på sin framtid, men då man ber henne komma tillbaka till Saratsi, bestämmer hon sig: ”Jag kände att ännu var ej mitt uppdrag fulländat, ännu hade jag en plats att fylla bland de värnlösa.” Samma sak säger hon det oroliga året 1927, då de svenska myndigheterna kallar ner dem till kusten: Hur ska det gå med barnen om vi lämnar?

Juldagen 1929 blir Elisabet sängliggande, svårt sjuk i bröstcancer, men från sängen leder hon fortfarande arbetet. Hon dikterar sitt sista cirkulär till missionsvännerna. Den 22. maj 1930 slutar hennes hjärta att slå. Det största sorgetåg som någonsin setts i Saratsi följer Elisabet på hennes sista resa.

Bilder: Elisabet tillsammans med ”den förskjutna lilla bruden” samt skrift utgiven 1911, på omslaget Guldlövet.

Ur min doktorsavhandling i etnologi Kinesernas vänner. En analys av missionens berättelse som ideologi och utopi. 2001.