Anna Maria Claessons samlade texter

Hur många gånger under de senaste tio åren har inte kinesernas vänner fyllt Stora missionshuset till sista plats? Ibland har där varit så fullt, att det endast gått att komma in i ett hörn eller genom att tränga sig in i någon gång och där få stå, likt ett skepp vaggande fram och tillbaka allt efter grannarnas behov av rörelse eller ombyte av kroppsställning. Också idag, söndagen den 31 augusti 1902, känns det snart som att sitta hopklämd i ett ångskåp. Kroppar svettas fast vid varandra och vid bänkarna, fötter skrapar mot trägolvet och röster viskar, någon hostar skrällande. En och annan sträcker på halsen och kikar mellan huvudena för att få en glimt av de fyra där framme. För ett par år sedan jagades två av dem som villebråd av ursinniga pöbelhopar. Hungriga, törstiga och slagna flydde de genom öknen. Men Herren höll sin skyddande hand över dem. Det har vännerna läst om i flera missionstidningar. Nu ropar det fält, där de kämpat och lidit och där martyrernas blod flutit, till dem att komma åter. De är, skrev en av dem i Trosvittnet, redo att åter företa den långa resan över land och hav.

Någon i församlingen tar upp sången ”Upp kamrater”:

Upp kamrater, se baneret / Fram med jubel går. / Jämt det samlar nya skaror, / Snart är segern vår.

Fler och fler faller in, den månghövdade församlingens stämmor slingrar runt läktarpelarna.

Se, hur mörkrets härar rycka / Fram i täta led! / Hjältar falla, men vår fana / Sänka vi ej ned.

Striden rasar än; här gäller / Offra lif och blod; / Här är hjälp – se, Kristus kommer; / Bröder, fatten mod!

Sången lyfter mot takfönstren: ”Hållen fästet, tills jag kommer” / Så är Jesu bud; / ”Ja”, vi vilja samfällt svara: / ”Hjälp oss, Herre Gud!”

Bankkamrer Oscar Bång träder fram. Bång är ingen som går efter vindarna, han frågar inte efter människors gunst eller behag, och han kan sjunga ut sin mening även om ej alla tycker om den. I en talarstol tar han med ens hela ställningen och alla är idel öra. Bång är en av de fem i kommittén för den svenska grenen av Skandinaviska Alliansmissionen och han inleder med ett värmande tal, som känns ända in i märgen, över texten ”Gå ut över hela världen”.

De här fyra syskonens liv, säger han och vänder sig om, har sparats på ett så underbart sätt, att de känt, det var Herrens vilja att de skulle återvända. De vet att Guds rike inte går fram utan strid. De vet att våldet i Kina vittnar om, att nu är den rätta tiden att tända missionsfacklan. De vet att Kina behöver evangelium och att en dag skall, ur spillrorna av den förskingrade kristna kyrkan, en ny och kraftigare resa sig!

Bång tar ett djupt andetag, så fortsätter han att tala om Jönköpings yngsta missionsorganisation. Vår nya mission är ännu att likna vid ett senapskorn i sin första grodd, säger han. ”Men med Guds välsignelse ska dock Skandinaviska Alliansmissionens svenska avdelning växa till ett stort träd.” Vännerna påminns om den första årskonferensen för ett år sedan. Där var en så egendomlig och kraftig andesnärvaro, att allt motstånd förstummades. Det var då det bestämdes att, om Gud gav medel, utsända de sju, som återstod av den trogna och modiga skaran på drygt sextio, vilka före det stora upproret arbetade i norra Kina. Bång berättar om hur den lilla kommittén i Jönköping på våren 1900 började med att betjäna sex missionssyskon, utsedda av broder Franson. Men Gud fördubblade snabbt, som alla vet, den lilla skaran. ”Nog undrade vi i kommittén här i Jönköping, om vi skulle våga tro att Herren verkligen lagt ett så dyrbart uppdrag i våra darrande händer”, säger Bång, ”och vi frågade honom allvarligt vad hans mening var. Hans svar blev att med ens ge oss ytterligare sju missionärer och efter en tid ännu en!”

Nog är det ett dyrbart uppdrag de fem i kommittén fått om hand, en och annan i församlingen bävar. Må alla vännerna idag tänka på att verket inte görs ensamt. Måtte kärlekselden brinna kraftigt, ja, tillta uti allas våra hjärtan, så att gnistor därav genom Guds andes susning når till världens mest avlägsna hörn! Bångs stämma har fått kraft: Gud vill använda stoftet till världens evangelisering och i dessa tider ställs frågan till var och en: Hur deltar du i detta sköna, stora verk?

Som vanligt varvas sång och tal. Denna eftermiddag står en stråkkvartett för musiken och alla ”kineserna” på plattformen sjunger också en sång gemensamt: ”O shï kuan-lo”. Den låter rätt bra, faktiskt bättre än vad de flesta kunnat föreställa sig. Missionär August Berg är också närvarande. På sitt vänliga och humoristiska sätt uttrycker han missnöje över att de sju inte anslutits till hans egen mission, Svenska Missionen i Kina. Men hans förkunnelse är som alltid vidsynt och klar, hans väsen utstrålar kristen kärlek och förståelse. Berg gläds över alla krafter på det stora fältet och han påminner om att missionen ständigt behöver förökad vänkrets – en del för att utgå, andra för att ge och alla för att be. Och alla att arbeta för: Kina för Kristus!

Missionshuset har gästats av världens framstående missionsledare och missionärer. Inte så ofta har en kvinna stått i den trånga talarstolen. Men nu uppträder fru Elisabet Öberg. Hon talar först om kvinnorna i Kina, om flykten och räddningen undan boxarna. Fru Öberg har lätt för att tala och hon framställer sitt ämne på ett levande sätt. Det av ödmjukt allvar och varm känsla genomförda anförandet gör intryck på dem som lyssnar. Det märks att det är en prövad kristen som är framför dem. Alla tänker att här står en kvinna som offrar sig helt för sin sak och är besluten att på vad henne beror föra densamma framåt. Hon utgår från orden: ”Gå till mina bröder.” Den kärlek, som föddes här hemma i våra bygder, säger hon, den räcker ända till Kina. Fru Öbergs förkunnelse är enkel och anspråkslös, men det är tänkvärda ord som sjunker in i allas hjärtan. Hon avlöses av sin make och de andra. Alla är klädda i brokiga kinesiska kläder och de avlägger från hjärtat gående vittnesbörder, fulla av värme och hänförelse.

Hilma Hill är rörd till tårar, då hon försöker uttrycka, vad som ligger henne om hjärtat. Kan du inga storverk göra, så föraktar Gud inte de små, säger hon. ”Havet bildades av regndroppar. Av en liten gnista blir en stor eld. Genom en kärleksfull blick, ett vänligt ord, en skärv, given i kärlek, kan du vara medel till att rädda en själ från fördömelsen.” Det är en överväldigande syn att se en stor människoskara, stilla och uppmärksamt, lyssna till budskapet från den lilla hopen vittnen från yttersta Östern. Räck oss en bägare kallt vatten, ber missionär Karl Hill. Den som är hemma kan näppeligen göra sig en föreställning om, vad det är glädjande för den som är ute på missionsfältet att emellanåt bli ihågkommen av en broder eller syster med uppmuntrande brev. Han ber en bön på kinesiska och avslutar med ett från hjärtat kommande: Gud välsigne Jönköping!

Till sist nedkallas under händers påläggning Guds välsignelse över de fyra och alla församlade känner, som så många gånger förut, anden susa i bänkarna. När det är dags för uppbrott, är det många som dröjer kvar en stund eller vänder sig om för att uppfånga ännu en skymt av de kära vittnena. Ja, endast Herren vet när de och kinesernas vänner mötas härnäst, må det blott bli i frid, om ej förr så däruppe i fridens boningar.

Bild: Stora missionshuset i Jönköping. Jönköpings läns museum via Digitaltmuseum.

Ur min doktorsavhandling i etnologi Kinesernas vänner. En analys av missionens berättelse som ideologi och utopi. 2001.