Anna Maria Claessons samlade texter

Lennart Sjöholms prosadikt Tingen: ger ord åt det jag ofta har känt som museikvinna.

Det kan vara de mest olika ting, de kan komma långt bortifrån och ha med sig det främmande utseende, de kan också vara bland dem som syns varje dag. Det har det gemensamma: i den stunden är de alla ensamma-. Kanske är de i det stadium då de ännu är helt oanvändbara, kanske är de redan förbrukade, de kan befinna sig i en vilopaus- Och brukaren har en stund vänt sig från dem.

De kan vara de alldeles tysta tandläkarborren som nattetid glimmar i ljuset från gatan snett nedanför. En fiollåda efter en konsert, stängd. Ett klädesplagg övergivet i en garderob men ännu med kroppens lukter kvar.Det kan vara bogsprötet på en seglare en tidig morgon när endast måsarna är vakna.

Då kan en man sitta i en nästan svart trädgård under syrenerna omgiven av sommarkväll. Eller någon av de halvt sovande flugorna i vinterns fönster. Det kan vara snigeln mitt på vägen mellan bilkarosserna.

Detta har de alla gemensamt: deras tystnad är oerhörd. Då blir gränsen mellan det som är av metall och det som är kött helt obefintlig. De ser på oss som tillhörde de en väldig ras vi ändå aldrig kan få rimlig kännedom om. Och vi själva en allt mindre, försvinnande sekt.

Hur de många tingen i magasinen tiger … men också känns det som en uppmaning att förmedla berättelserna.

Anledningen till att jag en gång sökte mig till Västergötlands museum var dess makalösa samlingar! Hur många gånger har jag inte förstummats över vad jag hittat i samlingarna, och gjorde det återigen då jag häromveckan var på museet och tittade på begynnelsen av utställningen Brottstycken.

Den största sorgen när jag slutade var att inte längre med hjälp av passérkortet kunna när som helst gå ner i magasinen, höra mina egna steg mot betonggolvet, tända lysknapparna, vandra mellan hyllorna och hela tiden lyssna och upptäcka. Att inte längre få söka uppgifter, lära mig nytt, fantisera, berätta, möta människor över dödens gräns.

Museerna har, bland många andra uppdrag ett långsiktigt samhällsuppdrag. De ska vara kunskapsbanker för människans fysiska spår genom tiotusen år. De ska dokumentera och berätta om människors historia och livsvillkor genom deras fysiska avtryck och lämningar. Museerna är de institutioner i samhället som förmedlar tingens berättelser till framtiden.

När museerna professionaliserades på 1930-talets slut och de första museiutbildade tjänstemännen tog över verksamheten, skiftade fokus från en ofta oregerlig och svåröverblickbar insamling till vård, förvaring och utställning. Och från att tidigare varit oomtvistade och en självklar tillgång i verksamheten blev museisamlingarna nu allt mer ifrågasatta och belastande. Under de senaste tjugo – trettio åren har de mer och mer kommit att betraktas som problem. Diskussionen har handlat om bristen på eller rent av dåliga magasin, ”vårdberg” av spinnrockar och bindmössor, om kostnader för förvaring, svårigheter att med nya tekniska och digitala lösningar ge allmänheten tillgång till samlingarna, behov av gallring … ja, till och med värdet av föremålssamlingar har ifrågasatts. En osäkerhet och ängslan har rått hos tjänstemännen. Vad är meningen med att samla föremål? Hur ska vi samla? Frågorna har resulterat i stor försiktighet när det gäller nyförvärv.

Men frågan måste naturligtvis ställas: vad ska vi ha dessa stora museisamlingar till? Hur ska de användas? Och hur kan äldre samlingar, som allt mer förlorar sin förankring i vår egen tid, göras angelägna för dagens medborgare? En utställning som denna försöker ta tag i de frågorna.

Det finns förstås många sätt att betrakta och använda museisamlingarna. De är naturligtvis användbara för forskningen. De är källmaterial, lika väl som forskningsobjekt i sig. Men de kan också ses som speglingar av ideologiska strömningar, som uttryck för lokala identiteter, som unika objekt höjda över tidens föränderlighet, som inspirationskällor för form och design, som vittnesbörd, illustration eller rekvisita till berättelser om historiska förlopp och företeelser eller som materialiserade berättelser om människor som har levt. De kan ses som tidsmarkörer eller symboler för exempelvis maktförhållanden. Samlingarna kan brukas för en nostalgitripp, som nycklar till självförståelse eller som glömskans besvärjelse och kanske som dödens besegrare … Eller är det tvärtom: museisamlingarna påminner oss om att tiden har sin obevekliga gång och vår egen är, ack så kort?

Men det finns en användning som ännu inte aktualiserats i någon större utsträckning. Vi lever i ett samhälle vars nav är konsumtion av ting, där vår identitet, vårt tänkande, våra liv infiltreras av en allt mer ohämmad konsumtion, där allt omkring oss förtingligas … Vi skulle verkligen behöva begrunda den flod av föremål vi står mitt i! Kanske kräver samhället en institution som kan reflektera över vårt förhållande till tingen och över våra liv som konsumenter? Vi behöver genomtänkta dokumentationer, reflektioner och analyser av människans förhållande till de ting som omger henne!

Jag skulle vilja uppvigla dagens museer (och Västergötlands museum) som alla ängsligt famlar efter samhällsuppdraget, klämda mellan politikernas kortsynta föreställningar, sina egna glömda drömmar och medborgarnas självklara rätt att få perspektiv på tingen. Sträck på er, ni har ett viktigt uppdrag, ta tag i det!!

Betrakta samlingarna – även de äldre museisamlingarna – som en förutsättning, möjlighet och tillgång i verksamheten!

Våga samla! Börja åter att med kraft samla in spåren av såväl vår samtid som vår historia! Dokumentera och forska kring samlingarna, kort sagt lär er mer om dem!

Diskutera, analysera, initiera och ta täten i en debatt kring människa och det materiella!

Tal hållet vid invigningen av utställningen Brottstycken på Västergötlands museum den 15 mars 2014