Anna Maria Claessons samlade texter

Feng-chen den 19 juni 1900

Älskade syskon i hemlandet! Frid vare eder alla!

När detta brev når er, tänker jag att ni redan genom tidningarna fått underrättelse om det allmänna uppror mot utlänningar, som utbrutit i Kina och vilket även nått våra trakter. Jag vill nu berätta hur vi haft det de senaste dagarna.

Två års torka och fyra skördars förlust har släppt lös tjuvar och rövare, här råder hungersnöd och laglöshet. På gatorna ropar folk: ”När kommer det regn? Skall vi svälta ihjäl?” Den långvariga torkan skylls på utlänningarna och alla talar om att vi ska dödas och att ”då kommer regn”. Vi har dock hittills levt i frid och ro. Bara för någon månad sedan syntes folket ha förlorat sin fruktan för att låta barnen komma till vår skola, ty de kom så många att kangen ej rymde fler. Så kom oroligheterna som en stormvind.

Söndagen den 17 juni ska sent gå ur mitt minne. Jag reste på morgonen till vår utstation i byn Teh-sheng-fu för att ha möte. Innan jag red iväg på min lilla snabbfotade åsna, kände jag mig underlig till mods. Dagens text var Matt. 16:24-27 där bland annat står: ”Ty vilken som vill bevara sitt liv, han skall mista det, men vilken som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” En särskilt passande text för denna tid och dag, då förföljelsens vindar rasa mot de troende. Himmelen blev på eftermiddagen mycket mörk av moln, men så uppstod en stark storm, så ehuru himmelen var tjock av moln regnade det ändå inte. På hemväg strax utanför Feng-cheng mötte jag en man, vilken talade om att vår station var förstörd samt att syskonen flytt till mandarinen. Kocken kom med några poliser och mötte mig. Det gick nu genom gatorna utefter vilka folket stod i den högsta spänning. Jag var väl nu mer än någonsin ett vidunder för dem. På Ia-men träffade jag min svåger Emil Jacobson, August Sandberg och min älskade Elisabet. De företedde en bedrövlig syn till det yttre, med bara, blödande huvuden, ömma kroppar och Elisabet utan skor, vilka tappats under flykten. Men vi kände oss tacksamma mot Gud, som så underbart räddat oss och aktat oss värdiga att något lite lida för Jesu namn skull. De omtalade att sedan mötet i gatukapellet på eftermiddagen var slut, fick de se några knytnävskämpar uppe på berget ovanför huvudbyggnaden. En av dem låtsades fäkta, vilket tycktes vara signalen till vad som komma skulle. Strax samlades skränande folk kring kapellet, men särskilt utanför östra porten. Emil satte lås på porten, men den kunde ej hålla stånd för de stora stenar som slungades mot den. Slutligen brast den. En vild människomassa, män och ynglingar, rusade in och började med att slå sönder fönstren etc. Elisabet, Emil och Sandberg sprang nu åt yttre gården. Sandberg flydde ut på gatan. Emil och Elisabet gömde sig och väntade att poliserna skulle komma som de sänt efter. Rätt vad det var kom en grov man in i gatukapellet. Elisabet trodde det var en polis och sprang emot honom, men han lyfte handen mot henne och skrek med vilt och hemskt utseende: ”Här stannar ni och våga ej att gå ut!” Sedan ropade han andra till hjälp. Elisabet och Emil var nu mitt i elden och visste ej vad som var att göra annat än att ropa till Gud. I ett hörn stod en av deras skolgossar och grät. Nu kom mannen med ett stort slagträ i handen och började slå.

Emil tog sin syster i armen och flydde ut på gatan. De visste inte om deras första steg ut bland mängden skulle bli deras sista. Men han som för sitt folk gjorde en väg genom Röda havet, banade nu väg för dem genom folkhopen. Detta visar att folket i sin helhet ej är så illasinnat. Förföljarnas stenar och hårda slag gjorde att Elisabet gång på gång dignade till marken. Hade ej Emil hållit henne i armen och hjälpt upp henne, hade hon väl blivit ett offer för deras grymheter. Hattarna föll av, deras huvuden blottställdes för slagen. Elisabet kunde behålla sansen och Herren gav Emil kraft att leda henne med sig. En av skolgossarna fattade hennes andra arm och hjälpte till. Slutligen möttes de av poliser och även av en mandarin som kom från ett tempel där han varit och bett om regn. De fördes nu till Ia-men.

Sandberg kom sedan efter dem. På honom hade de öst jord så han såg ut som en lergubbe, så man kan ej mycket undra på att de skrattade då han kom. Han berättade hur han hade fallit omkull men åter kunnat stå upp, samt hur slutligen två män tagit fast honom för att föra in honom i ett tempel, sannolikt i avsikt att där på det grymmaste plåga och döda honom. Men Gud, som beslutat hans räddning, skickade det så att just i den rätta stunden kom poliser. Så kom även jag fram och hur det än var med allt, var vi ändå glada att se varandra i livet.

Vi var sedan inne hos mandarinen, utom Elisabet, och han lovade ersätta vad som var förstört, samt straffa upprorsmakarna. Efter en lång väntan fick vi ett rum, men utan mellantak och även litet och snuskigt. Natten till idag har jag haft en rätt god vila. Till rumsfönstret där vi bor leder på ena sidan en gång från yttre gården. Hela morgonen har folk sprungit och tittat på oss genom det trasiga pappersfönstret. Men ej nog därmed, utan rätt vad det var fick vi höra något skrälla till utanför fönstret. Syskonen trodde det var en sten. På detta prov av hätskhet kan man se den fientliga stämningen bland folket t.o.m. då vi bor på Ia-men under överhetens beskydd. Emellertid har nu några soldater anställts att gå vakt utanför vårt rum.

Denna kväll kom posten och medförde underrättelser om att Söderboms och Lundkvistens i Süen-hua-fu flytt till en plats i Mongoliet och även de Amerikanska missionärerna i Kalgan har flytt dit. Därifrån ämnar de sig till Urga, en stad i norra Mongoliet.

Som folket fortfarande samlas uppe på berget utanför vår station i massor och säger, att de ska döda oss och även mandarinen, har vi beslutat för att fly till Ha-ra-o-so där våra syskon är. Mandarinen har samtyckt därtill och lovat oss att i ersättning för de förstörda sakerna på stationen ge oss 800 taels samt hyra kärror och eskortera oss med 20 soldater dit. Vi har samlat ihop något av våra saker och fått silver av mandarinen. I morgon bitti vid 2-3 tiden ämnar vi ge oss i väg via Long-sheng-chung. En underlig sak vill jag berätta som inträffade för fjorton dagar sedan. Kocken kom på eftermiddagen och talade om för mig, att de på senare tiden sett en stjärna på himmelen mitt på ljusan dagen. Jag gick ut och se, hon lyste klart i nordväst just i riktning mot Sverige. Klockan var mellan fem eller sex. Det var vid den tiden på dagen som överfallet på vår station skedde för två dagar sedan. För oss är denna stjärna, likt Betlehemsstjärnan, en ledstjärna, som visar oss en väg att undkomma, om Gud vill. Vi möts annars hos Jesus.

Broderligen i Herren

Otto Öberg

P. S. På konferensen i Kuei-hua-cheng blev det efter mycket diskuterande beslutat att skriva och begära inträde i China Inlandmissionen. Men oaktat detta var dock de flesta helst med om att komma in i en svensk mission, och man ordade här och där om att åter få frågan på tal. Just som vi var villrådiga, kom en svensk tidning som innehöll en notis om att Jönköpings Missionsförening ämnade upptaga egen mission och ville börja med att anta de Fransonska missionärerna i Kina. Nu upphävdes det förra förslaget, och i stället beslöts att skriva till pastor Palmberg och genom honom begära inträde i J. M. F.

Bild: Otto Öberg, Elisabet Jacobsons make, vid skrivbordet. Fotot är taget före 1910 då Otto klippte av sig hårflätan.

Ur min doktorsavhandling i etnologi Kinesernas vänner. En analys av missionens berättelse som ideologi och utopi. 2001.