Anna Maria Claessons samlade texter

”Han förde dem till den önskade hamnen. De skola tacka Herren för hans nåd och för hans under med människors barn”. Ps. 107:30, 31

Herren har på sina starka armar trofast burit över alla djup, även skilsmässans, och det gick därför att lämna hem, anhöriga och vänner för att gå okänt land och okända förhållanden till mötes. Ingen, som ej erfarit det, vet dock vad de orden innebär, som vi så ofta sjunger: ”Här vi skiljas från varandra, Här är möda, sorg och strid.” Dock ”återseendets ljuvliga hopp bildade”, såsom en av mina bröder skrev efter avskedet, ”en regnbåge genom tåreskurarna.” Ja, uti den gyllene staden snart vi mötas få i frid – om ej förr. På den himmelska stranden, ljuva fröjd, skall jag också få möta min syster Mathilda! När Sandblom i Jönköping berättade att en kokerska i New York ville sända en ställföreträdare för sig själv till hedningarna, kunde jag ej tro att jag skulle bli den utvalda. Det är ett stort offer för Herrens sak som Mathilda vill göra, men Han lönar alla trofasta! Önskligt vore att varje hem hade en sådan kokerska, då skulle alla efter förlåtelse och frid hungrande själar bland alla folk, på varje ort, se ett nådens bord dukat framför sig.

Här sitter jag nu i mitt hemtrevliga rum på mr. Olsons missionsstation i Kuei-hua-cheng. Mathilda minns väl Emil och Hanna Olson från Chicago? Många har påstått att de ”Fransonska missionärerna” skulle fara illa här uppe i norra Kina. Men jag bor både europeiskt och hemtrevligt. Min egen bror Emil hade ordnat allt så väl. Mitt rum är ljust. Framför fönstren har jag långa gardiner och jalusier. Dessutom är det möblerat med ett bord, en kommod, en vilstol, en soffa samt mattor.

Alla systrarna bor här i Kuei-hua-cheng och har nu börjat med den ”kinesiska muren” (= språket). Det är ett svårt språk att lära; men Han som lagt på våra hjärtan vårt resande genom denna öken, skall nog hjälpa oss igenom. Jag är glad att jag redan kunde lite engelska, för vi måste känna engelska för att kunna lära kinesiska. Här är mycket varmt, så det är svårt att studera och man saknar den sköna nordiska luften.

Jag vill nu återge några intryck från min resa som började vid Mariannelunds järnvägsstation den 20 januari och slutade drygt tre månader senare utanför porten till missionsstationen i Kuei-hua-cheng. Vi var till slut en grupp om 20 svenska missionärer ombord på ångbåten Preussen: sex bröder och tio systrar från I.M.A, två bröder från Helgelseförbundet och missionär Tjellström med fru från Svenska Missionsförbundet. I Genua kom tre tyska bröder ombord, de kände broder Franson.

Varje förmiddag och kväll samlades vi för bönesamtal och bönemöte. Ja, vi hade många dyrbara stunder tillsammans och Herren kändes ofta så nära. Det var också ljuvligt att då och då i enskildhet få taga fram sin egen bibel för en välsignad stund i ensamhet med Gud. De tyska bröderna höll ibland möten bland passagerarna på däck. En del försökte störa med skrammel och musik, men på kaptens kommando måste de snart ”stoppa piporna i säcken” och bli tysta. Söndagens gudstjänster däremot i II:a klass salongens ”kyrka” var mest tomma ceremonier.

Varje dag hade vi också en lektion i engelska. Dessemellan skrev vi brev hem. Flera av oss antecknade i dagboken som vi blivit tillsagda. En dagbok, sade missionär Tjellström, är en bra hjälp i vårt framtida viktiga värv. Vi flickor sydde. Jag hann både brodera pappas monogram och fålla dussinet servetter. Ibland, om ej för många var sjösjuka, läste någon broder högt för oss.

O, vad en kristens liv kan liknas vid en resa i många avseenden! Ständigt påmindes vi om det. Klockan 2 på natten mellan den 6:te och 7:de februari passerade vi Gibraltar och vi gick några stycken upp för att se och beundra. För mörkrets skull kunde vi ej se just mer än en hel del fyrbåkar samt klipporna helt dunkelt. Dock det var nog för att komma rätta vägen och för att slippa stöta emot bränningarna. Broder Blomberg sade, att se vi blott fyrbåkarna klart i denna världen, skall vi nog slippa lida skeppsbrott i tron!

På söndag kväll den 9:onde, när det blivit mörkt, framträdde Genua i den skönaste glans, man var nästan som drömmande och då jag hörde kyrkklockornas klang var det som ”hemlandstoner från den andra strand”. Staden var byggd på sluttningen av Apenninerna och det såg därför ut som att ljusen på höjderna var stjärnor. Hur skönt ska det ej bli att vid de himmelska klockornas klang och vid skenet av Herrens härlighet få ankra på den himmelska stranden!

Ett par dagar senare gick vi i land i Neapel. Visserligen var det en sanning vad ryktet säger om Neapels skönhet, men fattigdomen och eländet var så i ögonen fallande att det förra nästan förbleknade, ty tiggare och andra fattiga kunde rakt ta ner en. Det var dock att sluta hjärta och börs – kanske nästan för hårt – för dem. O, vad man vet lite om den oro och nöd som finns i världen så länge man sitter i stillhet hemma! Vi reste med ett par droskor till en katedral, vilken liknande katolska kyrkor i allmänhet i överdådig lyx och prakt och vet ingen hur snart vi kommit ut ur den om ej York betalt lösepenning för oss fastän det skulle vara ett Guds hus! O, när ska denna okunnighetens slöja som binder människorna i katolicismens träldom försvinna? I ögonen fallande var ock deras magra hästar och åsnor, vilka de, likasom för att dölja detta, givit den allra grannaste utstyrsel. Det hade varit bättre, de givit dem lite mer i sig och mindre på sig. Hur tacksamma till Herren borde vi ej vara, som blivit uppfostrade i länder som Sverige och Amerika!

Särskilt tilltalande var det att i Port Said trampa Egyptens mark, varest Guds folk i forna tider så djupt suckat under träldomens ok. Aldrig kunde jag tänka, då jag såsom barn läste Apg., att jag en gång skulle komma att korsa de farvatten, på vilka Paulus fordom reste. Men det är mycket här i livet, som man ej beräknat. Att vi ej var långt från Jerusalem kunde jag särskilt förstå av att en liten roddbåt som låg i hamn hade samma namn. Det hade nog varit en glädje fått följa med denna, nu får det kanhända bero tills under tusenåriga riket. Passerade också gamla karavanvägen, varest Josef for fram med Maria och Jesus för att fly undan Herodes vrede.

Mycket egendomligt har vi upplevt under vår resa. Vi har sett de allra härligaste vyer, träd med blommor lika tulpaner, krokodiler och löjliga apor i burar, månförmörkelse och flygande ljus. Egendomligt intryck gjorde araberna med sina röda turbaner, av kvinnorna kunde man ej se mer än till äventyrs ett öga. Vi har åkt droska med kineser som dragare och i Singapore såg jag den första kvinnan med snörade fötter, vilken ömkligt nog, ej kunde gå ensam utan måste stödja sig vid en annan kvinna. Mycket mer hade jag att berätta, men för utrymmet skull vill jag endast säga: ”De mana oss att komma med Kristi dyra ord.” Ja, vem vill gå?

Vi besökte också i olika hamnar missionsstationer, sjömanshem, skolor och i Hongkong, Baselmissionens barnhem för flickebarn som mödrarna burit till missionsstationen för att bliva av med dem. Prövade och erfarna missionärer har delat med sig av sina lärdomar. Den 15 mars lade vi till vid den efterlängtade hamnen i Shanghai. Det kändes vemodigt att lämna Preussen efter en både skön och lärorik resa, för vilken Gud skall ha äran. Vi sjöng tillsammans ”Vår Gud är oss en väldig borg” och bad tyst en bön i våra hjärtan innan vi satte foten på Kinas jord: O, att vi kunde bli till den allra största möjliga välsignelse för detta land och folk!

Efter att ha vilat ut tio dagar på mr. Evans trevliga missionshotell och bl.a. bytt om till kinesiska kläder, begav vi oss mot norr. Färden gick vidare med flodbåt, skottkärra och åsnekärra. Vi övernattade på kinesiska värdshus. Underligt var det att fira sin födelsedag på ett ”inn” med kök i mitten och våra kinesiska kuskar sovande på andra kangen. Jag kände mig dock lycklig och glad som någon 17onde Apr. förut, när vi drack av det kaffe jag medfört från hemlandet. Det blev en äventyrlig resa, sandstormar svedde ögonen, ibland snöade det och ju längre norrut vi kom, ju dyigare och lerigare blev vägarna. Åsnorna slet och drog, de svagaste stupade och blev liggande utmed vägkanten. Tänk om människorna hade så stort förstånd att de lade de höga stadsmurarnas stenar i sina gator, hur mycket bättre finge både de och andra fara! I en stor stad, tvingades vi gå till fots i leran och kom för den skull en hel del människor i rörelse, vilka följde oss till ”innet” och för nyfikenhets skull rev sönder pappersrutorna o.s.v. Över ett hundratal var samlade, men de var i alla fall rätt lugna av sig.

I sanning, här råder ett stort mörker. De många avgudabelätena och templen vi såg, när vi for upp genom landet, bar bland annat vittne därom. Stackars människor, de vet ej vart de skall gå för att få hjälp och skydd! Men vår Gud far över himmelen till vår hjälp. ”Guds ord och löfte skall bestå” lär oss sången. Ägde vi ej den vissheten och erfarenheten härav, likasom Luther och andra av forntidens stridsmän, så skulle modet snart falla och svärdet sjunka i kampen mot synden och ondskans andemakter. Nu har vi dock orsak, syster, varest vi än är, blott vi är med i ”det heliga kriget”, att ”tåga framåt med mod; vi segra genom Jesu blod”, ty ”himmel, ej för jord vi gå till strids och glade äro”. Ännu några sammandrabbningar, några strider och vår konung kallar oss att gå hem och vila – vila ut en hel evighet. Har vi aldrig dragit oss undan stridens hetta, har vi gjort vad vi kunnat medan ännu tid var? Dagen närmar sig. Hjälpe oss Herren att vara trogna på vår post tills han kommer!

Hur skönt det kändes, när vi stod på gatan utanför missionsstationens port och alla varmt välkomnade oss, att ha ”funnit en stad där vi kunde bo” – särskilt kärt var det för mig att åter träffa min bror efter mer än tre års skilsmässa – och att här få vila ut utan att behöva tänka på att nästa dag bryta upp igen. Hur outsägligt skönt skall det ej bli att en gång ha nått målet för livets resa och att där få evigt vila ut, samt möta alla älskade från vilka jag måst skiljas.

Sänder i detta brev mitt fotografi taget i Shanghai samt ett pisangblad från Ceylon. Mitt brev har nu blivit längre än jag ämnade skriva det, jag måste därför sluta, önskande Mathilda och alla Jesu vänner i Amerika Guds rikaste välsignelse. Ring ofta i bönens telefon!

Eder i Jesus tillgivna syster

Elisabeth Jacobson

Kuei- hua-cheng i maj 1896.

Bild: omslaget till avhandlingen visade Elisabet Jacobson på åsnan Harry. Ur min doktorsavhandling i etnologi Kinesernas vänner. En analys av missionens berättelse som ideologi och utopi. 2001.