Anna Maria Claessons samlade texter

När granskogens grepp släpper vid Kymbo och landskapet öppnar sig välkomnande – kommer doften av dynga. Som jättelika böljeslag häver sig de mörkbruna, nyharvade åkrarna, trädens grenverk står som vågskum mot morgonhimlen.

Västgötabonden har varit flitig de senaste dagarna. Jag ser en ensam bonde vända sin stora traktor långt borta mot horisonten. Jag undrar om han har haft extra inkallad dyngehjälp som förr? Och blev den som körde sista lasset utsedd till dyngetroll som en gång brukades i Ugglum och Vilske Kleva socknar? Och ställde han till ett redigt kalas för folket när all den gull värda gödseln kommit ut på åkrarna?

Visst gäller det nu som förr att ta tillvara de ljumma vårvindarna och solens evighetskraft. Men den gamla bondepraktikan som styrde forna tiders bönder ligger nog gömd långt nere i byrålådan hos dagens lantbrukare. Då löd det hårda budskapet: en dags försummelse i vårarbetet gör åtta dagar i bärgningen. Den 18 april gällde som ”ordningsmans vårdag” medan den 26 var ”latmans vårdag”, detta enligt Karl Jonsson, född 1879 och boende i Karlsro, Vilske Kleva. Men att så för tidigt var förstås inte bra. Snö, kyla, oredd jord kunde skada den livsviktiga skörden. Bäst att hålla sig till fädernas regler. Sexton veckor räknades baklänges från Bartolomeidagen den 24 augusti. Om några dagar, den fjärde maj, är det således dags!

När jag stannar bilen intill källan vid Ålleberg jublar lärkan. Tofsvipan svingar sig skriande över det nymornade landskapet. Tussilago och blåsippa blommar i fjolårsgräset. Jag dricker te och tuggar min brödkaka med ost. Av julens vörtdeg bakades på västgötaslätten i forna tider för säkerhets skull en vårkaka. Den sirades med årtal och styrdes ut med figurer som gäss och getabockar. Kanten taggades, ett hål gjordes så kakan kunde hängas upp på stugväggen. Andra kunde lägga kakan i sädesbingen till dess vårarbetet började. Då delades kakan mellan arbetskarlarna och dragarna. Och julens magiska kraft fördes över till den kommande skörden. Men en bonde i Gökhem hade sin egen metod, han brukade hänga vårkakan på hästens bogträ då han gav sig ut att köra på våren. Så sent som på 1890-talet bakades vårkakor i Kleva, berättas det.

Finns det en vackrare plats än Dagsnäs vid Hornborgasjön en tidig aprildag? Vattenblänket mellan vass-öar och döda träd. Tranorna trängs på strandängarna, på gärdena längre bort rultar gässen, i form lika rugbybollar, skrattmåsarna har kommit. Allra helst ska man kliva upp på kyrkbacken vid Bjurums kyrka – då är man överens med den originelle godsherren på Dagsnäs, Pehr Tham. Han som byggde om Dagsnäs slott på 1700-talet, skapade runstenspark och granhäcksallé, han som ville förlägga Sveriges äldsta historia till Västergötland och särskilt till Dagsnäs med omnejd. Och som skrev till vännen och skalden Thomas Thorild: Tillhör månne herr Thorild Guds egendomsfolk, det vill säga västgötarna?

Men inte var Tham bara en romantisk fornforskare. Han var också en framgångsrik jordbrukare och affärsman som införde moderna jordbruksmetoder och med oblida ögon såg att bonden på grund av almanackans många helgdagar istället för att arbeta på åker och äng slösade tid på brännvin, synd och lättja. Och han fick också kung Gustav III att minska antalet helgdagar.

Dock lät han sina underlydande fira traditionsenlig Första maj. Man kan undra hur det gick till? Kanske sköt man på valborgsmässokvällen med bössor, slog på trummor, skramlade med bjällror och blåste i horn? Allt för att skrämma bort allt det onda som hotade. Kanske var det också bondbal som var brukligt vid midsommartiden på Dagsnäs. Kanske samlade man kraft inför den hårda arbetssäsongen på sommarens första dag, första maj, med ett rejält kalas på ägg, brännvin, öl eller björksavsdricka?

Inför Valborgsmäss hade byns gemensamma hägnader synats. Och nu fördes djuren ut på bete för första gången. Ofta var de i sin och klena i benen efter en lång vinter på mager föda. När jag passerar Hornborgasjön långt senare är Bjurumskorna utsläppta som ska vid denna tid. Våren välkomnar dem – stinna köttdjur undersöker makligt sin kropps frihet, vårljuset, den klara luften, värmen från solen, det torra gräset.

Under några år på 1910-talet bodde konstnären och poeten Olof Thunman i Västergötland. (En gång festade han upp Svenska Akademiens stipendium på 1 000 kr på Skara stadshotell!) Thunman kände stor lycka och glädje inför naturens växlingar och livets möjligheter. Under västgötatiden utgavs hans diktsamling Pan spelar.

Bjurumskornas möte med våren fick mig att vilja förmedla till er ett stycke ur dikten Vårdagjämning. Låt oss med Thunmans ord hälsa våren välkommen till Västergötland och Skara denna valborgsmässoafton 2005:

Isarna tinat på Hornborgasjön, där sunnan beställsamt / städar i vikarnas vrår och fejar vassarnas ruggar.

Undan, undan med fjolårets skräp! Hör svanarna komma!

Mylla det luktar och jord. Och våroxen tokas på heden, / narrande vresiga enar till dans i soltöcknets dunster.

Korna i båsen råmande stå och rycka i tjudren – / redan de drömma om vajande gräs och saftiga beten,

skällornas sång och gökarnas rop och lockande vallhjon.

Plogarna spöka i vintriga skjul, och hästarna skrapa / hårt i spiltornas rad och yvas, gnägga och längta.

Luften är sval som en kylig dryck, men tumlande fläktar / komma med rymdernas budskap om vårens leende antåg.

Högt däruppe klingar en kör av vårgalna lärkor, / klingar bland drivande moln så klar som i tidernas morgon.

***

Ett fyrfaldigt leve för storspoven återkomst, doften av dynga över slätten, glada ungdomar på gräsmattorna i Stadsträdgården, värmen, solen …

ett fyrfaldigt leve för VÅREN!

Vårtal hållet i Skara den 1 maj 2005.

Och den flygande svanen är förstås målad av Olof Thunman. Privat ägo.