En märklig syn är det för morgontidiga Jönköpingsbor en oktobermorgon 1892. En kortvuxen, spenslig man med mörkt bångstyrigt hår går med raska steg ner mot Vätterstranden. Under ena armen bär han en bibel, på den andra dinglar ett paraply. Väl framme stillas han inte vid anblicken av den mäktiga synen av sjön, han vandrar inte heller som andra utmed stranden och sparkar på ilandflutna grenar.
Mannen ställer sig i stället med ryggen mot staden och blicken vänd mot Visingsö, vars hägring dallrar i morgondiset. Han sträcker upp armarna, långsamt börjar han vrida kroppen. Vänster, höger, bakåt, framåt … Nu ökar han takten, allt fortare och fortare går det, armarna fladdrar, benen knixar, håret faller fram över ansiktet, andedräkten ångar, ansiktet blankas av ansträngningen. Den häpne morgonvandraren tror se en förryckt. Plötsligt stannar hela maskineriet. En stund av ro och återhämtning, så faller mannen på knä. Åter sträcks armarna upp, ansiktet vänds mot skyn. Han ropar något, nej, lyssna – han ber! Det är svårt att höra orden i vågornas svall, men det tycks vara en bön för nyomvända, för hedningar, för missionärer i Kina, Afrika, Japan och Himalaya, för evangelistkursens deltagare. Morgonens fuktighet bekommer honom inte, länge ligger han på knä.
Ah, tänker morgonvandraren, nu vet jag vem den där mannen är! Det är Fredrik Franson. ”Sveriges Moody” kallades han i Smålands Allehanda häromdagen, många jämför honom med den ryktbare amerikanske väckelsepredikanten.
Franson reser sig, han borstar hastigt bort sanden från knäna, tar bibeln under armen och är med några snabba steg på väg in mot staden. Men framme vid Talavid hejdar han sig, han tycks fundera en stund. Så vänder han skyndsamt tillbaka, vid sitt böneläger böjer han sig ner och tar upp något. Nu halvspringer han, Sofiakyrkans klocka slår kvart i nio. Över armen svänger det så när glömda paraplyet.
Exakt klockan nio, då han ska börja evangelistkursens första lektion för dagen, stiger han in i Gamla missionshuset. Eleverna, ett drygt fyrtiotal unga män och mer än tjugo kvinnor ser honom träda in i salen. Bakom dem sitter åhörarna. Någon suckar av besvikelse, Franson vet varför och han ler. Den som kommer för sent, om det så är han själv, brukar nesligen få plikta en slant. Han hoppar upp på plattformen, lägger bibeln på bordet och knäpper sina händer i en kort bön. Därefter börjar undervisningen och nu går det undan! Här somnar ingen. Med snälltågsfart reser han genom bibeln, från det ena bibelstället till det andra. På bordet framför honom ligger biblar på flera språk, han jämför och rättar de olika översättningarna. Fransons bibelkunskap är gedigen.
Han talar om Paulus missionsresor, om helbrägdagörelse och om Kristi snara återkomst. Ibland får gruppen ha talövningar och Franson ger praktiska vinkar för missionsarbetet. Han kan inte nog betona vikten av att den som skall bli missionär måste ha förmågan att frälsa själar. Fort, fort går det, om någon ber för länge kan han otåligt avbryta: Nu är det dog, stopp, stopp, vi skulle inte ha någon predikan!
Skulle det trots allt bli sömnigt, vill Franson sjunga, fastän han själv inte är särskilt musikalisk. Ett par av flickorna stämmer då gitarrerna, gärna sjunger de unga hans egen text till melodin ”Jag hört att min Jesus älskat så”:
I Kina så många förlorade får / jämt irra omkring utan ro. / Det säges, var månad en hel million / där dör utan frid, utan tro
Du vet, att din Herre av kärlek till dem / på Golgatas kors offrat sig. / Nu ropar han till oss: Vem lyder mitt bud? / Vem går ut till Kina för mig?
Man säger: ett upprop från England utgått / Om ett tusen vittnen man ber / Om detta år ren måste skaran åstad / I syskon, vem går väl bland er?
Se, frälsningens budskap man vill på fem år / ren bringa i Kina var själ, / En tro utan tvivel till målet ju för. / Vem söker nu varmt Kinas väl?
Om tusende vittnen till Kina utgår, / hur många från Sverige väl då? / I bön och i tro till vår konung vi se / Må en var, som kan, gärna gå!
Om femtio utgå, varifrån medel då? / Din Konung väl sörjer därför / För den det ej tror, passar Kina ej / Till kämparna han visst ej hör.
Middagsrastens måltid är anspråkslös, för det är missionsvänner i staden, de flesta i enkla omständigheter, som hyser kursdeltagarna. När eftermiddagslektionerna är över, vidtar på kvällen väckelsemöten för allmänheten.
Jönköpingsborna är sedan några år tillbaka bekanta med Franson. År 1884 väckte hans mötesmetoder stor uppståndelse och 1888 var han åter i staden. Då gav Herman Halls Förlag ut hans lilla skrift ”Några vinkar för nyomvända” som många har haft stor glädje av. En ”gåpåare” kallar Jönköpings-Posten honom. Franson drar sig inte för att i tågkupén eller på gatan ställa frågan: Äger Jesus ditt hjärta? Blir svaret nekande, tvingar han handgripligen ner den ofrälste på knä och och ber snabbt en brinnande bön. Han tror på överrumplingens teknik, människan behöver en kraftig knuff så hon vaknar, säger han, för frälsningen är en viljeakt.
En del av missionsvännerna i Jönköping ställer sig tvekande till Fransons frälsningsmetoder, de menar att man visst kan långsamt mogna in på sanningens väg. Men de kan inte neka till att Franson predikar gamla evangeliska sanningar, och det som skulle kunna uppfattas som stötande – det reformerta draget i hans förkunnelse – är idag inte främmande ens för våra egna svenska präster och lekmän. De kan inte heller neka till att Franson skänker de troende andlig glädje och uppbyggelse och att många, särskilt ungdomen, kommer på hans möten till en avgörande vändpunkt.
Franson är drygt fyrtio år och klädd i en blanksliten kostym. Hans magra, bleka ansikte är fårat och tärt, dragen skarpa, ögonbrynen buskiga och det mörka helskägget kraftigt. De intensivt blå ögonen ser forskande ut över församlingen som om han letade efter en öppning i syndarens rustning. Franson är ingen stor talare i traditionell mening. Han utgår aldrig från skriven disposition eller utkast och han förbereder varken form eller innehåll. Men hans språk är klart, lättfattligt och drastiskt. Han är slagfärdig och fyndig. Förkunnelsens kraft är det viktiga, säger han till sina elever. Kroppen svänger, han gestikulerar livligt där han står på plattformen, orden slungas mot publiken. Rösten är hans viktigaste redskap. Den kan vara ömsom varm och inbjudande, ömsom dyster, dämpad och hemsk, ömsom uppfordrande, ömsom godmodig. Den är kraftfull, utan att vara hård, och tränger in i den mest avlägsna vrå. Gärna väljer Franson texter med allvarsamt innehåll; domen, straffet och helvetet återkommer i hans korta predikningar. Vill du vara med på det järnvägståg som ilar mot en mörk avgrund? frågar han de andlöst lyssnande. De är omskakade, brydda och rädda.
Då är det plötsligt slut. Det blir tyst, så tyst att man kan förnimma Mästarens vandring genom människoskaran, Franson ber en intensiv bön och nu börjar det omdiskuterade eftermötet, en mötesform Franson medfört från Amerika. Han uppmanar de frälsningssökande att resa sig eller räcka upp handen. Det är trångt och svettigt, det är ande och eld. Franson eller hans medarbetare – kvinnorna bland kvinnor och männen bland män – ber tillsammans med de sökande, otåligt hoppar Franson från bänk till bänk för att nå alla. Det är bråttom att föra själarna till Kristus.
Franson är rastlös och outtröttlig. Under många år har han rest i Amerika och Europa, han lever i kappsäck och var han än befinner sig, på tåget eller båten, i hemmen eller på möten, letar han upp själar och för dem till Gud. Franson åker fjärdeklass eftersom det inte finns en femte. Det medhavda paraplyet glömmer han använda i hällande regn och det sägs att det är omöjligt att få honom stå stilla så lång tid som det behövs för att fastna på en fotografiplåt. Ja, historierna om den självförsakande ovärldslige mannen är många.
Snart är kursen i Jönköping slut. Franson är på språng till nästa plats. Han uppmanar sina ungdomar att fasta och lyssna på Guds röst. Han samtalar allvarligt med var och en, och särskilt vill han veta om missionärskandidaten är bunden av någon jordisk förbindelse. Han lägger handen på dennes bröst och frågar stilla: Äger Jesus hela ditt hjärta?
Bild: Fredrik Franson med paraply, kappsäck och bibeln under armen.
En fjärde text ur min doktorsavhandling i etnologi Kinesernas vänner. En analys av missionens berättelse som ideologi och utopi. 2001. En förkortad version publicerades i Jönköpings-Posten den 13 mars 2004


Lämna en kommentar