Anna Maria Claessons samlade texter

Ytterligare en text ur min doktorsavhandling i etnologi Kinesernas vänner. En analys av missionens berättelse som ideologi och utopi från 2001. Nu har apotekare August Berg från Jönköping slagit sig ner i Kina och hans kinesiska namn är Pastor Pä.

Dyre vänner!

Skulle jag först berätta om mig själv, mitt arbete och min omgivning, blir jag lite villrådig om sättet, hur jag skall berätta. Jag vet emellertid, hur jag själv alltid, då jag var hemma, satte värde på att missionärerna i sina brev omtalade, hur de hade det i småsaker, deras vardagsliv, hur det ser ut runt omkring dem o. dyl. Och med rätta kan ju missionsvännerna begära detta, då missionärerna är deras ställföreträdare.

Alltså bjuder jag Er att tillbringa några dagar här uppe i norra Kina på vår lilla missionsstation. Jag vill bjuda till att vara så god värd som möjligt. Det är ej alltid man får mottaga besök av så rara gäster! Vi antar att Ni på egen hand tagit Er fram till huvudstaden i vår provins och hunna så långt har Ni blott en dagsresa kvar. Här möter jag Er för att eskortera Er den återstående lilla korta delen av resan. Ty en dagsresa i Kina är av ingen betydelse. Det är ungefär detsamma som att med tåget resa från Jönköping till Tenhult.

På aftonen av Er ankomst hyr vi därför det nödiga antalet vagnar till tidigt påföljande morgon, ”när solen är där”, och så med en tecknande åtbörd åt öster, gjord med huvudet, beger vi oss åstad. Timräkning är ännu något okänt i detta land, liksom förr hemma hos oss. Solen är den stora allmänna klockan. Vagnarna har inga fjädrar och vägarna är fulla av gropar, så Ni längtar snart att resan skall vara slut. Tålamod blott! Intag en liggande ställning inuti vagnen (säten finns inga) och tänk på att det ej är en resa på 14 dagar! Det är ej brist på järn, som gör att inga fjädrar finns, ej heller tror jag kinesen saknar kunskap om hur att tillverka dem. Antagligen är det vägarnas beskaffenhet som gör att det är bäst vara fjädrar förutan. De skulle ej hålla många timmar. Vid middagstiden, då solen bränner som hetas, gör vi ett uppehåll på en timme vid ett värdshus vid vägen, på det att vi själva, som mulåsnorna måtte få vila lite. Till middagen nöjer vi oss med risvatten och några kakor. Och så bär det av igen! Väl skakas kropparna obarmhärtigt, men Ni hade ju berett Er på litet obekvämligheter innan Ni lämnade Jönköping, eller hur?

Skymningen börjar nu inträda. Som platsen på ett vidsträckt område saknar både träd och buskar och vägarna är många, är det ingen lätt sak att hitta sig fram. Men ju närmare vi komma, desto mer kan vi urskilja byn Tsuäi-tsia-po, som den kallas. Ja, där har Ni den framför Er! Inga rödmålade hus med vita knutar möter Era blickar, utan i stället lerhus med halmtak. Rättare sagt det är jordhus, ty jorden här har den beskaffenheten att blir hård som lera blott den blandas med vatten. Vi ser härav hur som Gud, i ersättning för ett, ger ett annat i stället.

Här till höger om vägen har vi snickarens bostad. Planen utanför hans hus är byns samlingsplats och vi ser ock en stor skara som står där väntande på oss. ”Pastor Pä (Berg) har kommit tillbaka!” ”Frid pastor Pä!” Så låter det från våra grannars läppar under det de leende och bugande skocka sig kring vagnarna för att ta de nykomne i betraktande. Vi viker av till vänster och kör utmed en del av den jordmur som omsluter större delen av byn. Slutligen stannar vi framför inkörsporten. Och så, käre vänner, kan jag äntligen hälsa Er hjärtligt välkomna.

Från den yttre gården, dit de nyfikna grannarna samlat sig, skyndar vi oss till den inre, varest boningshusen ligger och till vilken inga främmande äger tillträde. Som ni säkert är både hungriga och trötta skall vi skynda oss till kvällsvardsbordet. Bordduk och servetter är lyxartiklar och därför reder vi oss utan dem. Träpinnarna är framlagda, men jag gissar att Ni helst vill slippa använda dem om Ni ska tänka på att bli mätta i kväll. Anrättningarna består av fårstek, stekta ägg, ris, hembakat bröd och (i händelse förrådet ej tagit slut) choklade. Efter kvällsmaten samlas vi till gemensam aftonbön inne i mitt rum. Trötta efter resan sover Ni helt visst gott, trots att bädden är enkel och hård. Kl. halv 8 påföljande morgon samlas vi till frukost. Ni får nöja Er med vad huset har att bjuda på, nämligen grov mjölgröt, kondenserad mjölk, smörgås, ägg och te utan socker och grädde. Här är det kanske på sin plats att nämna, att mjölk finns att få i Kina, men mycket sparsamt. Kineserna själva dricker den ej, och vill man därför ha mjölk måste man köpa såväl ko som kalv och dela avkastningen med den senare. Det kinesiska teet är helt olika det te, som används hemma. Infusionen är ljusbrun eller vingul till färgen och snart nog finner man att det smakar bäst att dricka utan några som helst tillsatser.

Vad maten för övrigt beträffar, så kan man få nästan vad man önskar. Fårkött är dock det huvudsakliga vi äter, emedan fisk häromkring är sparsam och oxkött sällan bjuds. På frukt finns det riklig tillgång. Just nu har vi delikata meloner, druvor och persikor och ganska goda äpplen och päron, allt att erhålla för ett ofantligt lågt pris. Så ej behöver någon avhålla sig från att gå ut till Kina av fruktan att kroppens behov ej skall bli tillfredsställda.

Men vi skulle ju nu se oss omkring! Gården är ganska rymlig och på de tre sidorna ligger tre hus, vardera innehållande tre rum. Höns och kycklingar spatserar omkring fredligt och på taken kuttrar duvorna. Allt emellanåt avbryts dock den tystnad, som i allmänhet råder på denna gård av att åsnan i sitt skjul uppger sitt förfärligt genomträngande läte. Gör vi en titt in uti köket så fäster vi oss först naturligtvis vid kocken, en 19-årig yngling vid namn Tjin-pang. Om denne gosse har jag det bästa hopp att han förr eller senare skall öppet bekänna Kristus. Vill Ni inte någon gång bedja för honom?

I köket finner Ni inga blankskurade kopparkärl på väggarna som utgör våra husmödrars stolthet. Nej, de få kärl vi har, är av järn eller bleck, men hur enkelt det är, så är det allt i ordning. Ordningssinne är en av Tjin-pangs dygder. Ej heller kan Ni upptäcka några besparingsspisar från Husqvarna. Den tid har ännu ej kommit att de används här. Våra spislar är murade av tegelsten och försedda med ett litet runt hål i vilket eldas med cokes. Vill man steka en stek, tillgår det på det sättet, att densamma läggs på en emaljerad järntallrik, som placeras vid sidan av hålet och över alltsammans, stek såväl som eldstad, välvs en järngryta, då steken erhåller både under- och övervärme. En spis är försedd med luftbälg, lik den smederna använder, och som bränsle används halm, torrt gräs o. dyl. Denna spis används till brödbakning, varvid tillgår sålunda: Degen formas till små bullar vilka inläggs i en trumsikt ovanpå vilken fästs en ny sikt med ett nytt förråd av bröd och så ett tak över, det hela tvenne våningar högt. Denna apparat ställs nu över en järngryta med vatten, som hålls kokande genom att ständigt draga i bälgen. Vattenångorna som uppstiger genomtränger sållet och brödet blir på så sätt ångbakat. Brödet erhåller ett skinn på ytan, till smaken är det mycket gott.

Innan vi gå ut på den andra gården kanske vi skulle kasta en blick på mitt rum. Är det inte trevligt så säg! Det vita papperet för fönstren genomsläpper dagsljuset riktigt bra, högt är det till taket och de vitlimmade väggarna är, som Ni ser, prydda av minnen från hemlandet. Där ser Ni porträtten av mina kära söndagsskolebarn i Jönköping. Under det att jag här betraktar dem och minns dem som små gossar och flickor växer de dag för dag i höjden och blir till slut oigenkännliga för mig. Gud välsigne dem att växa i nåd, ödmjukhet och visdom. Där på den lilla kammarorgeln ser Ni en vy av Jönköping, som ofta betraktas. För övrigt utgör några bord och stolar och en bokhylla hela möbleringen. Möblerna är gjorda av snickaren, och i förbigående sagt mycket illa gjorda, men för grannsämjans skull fick han beställningen på vår första uppsättning.

Kommer vi ut på den andra gården finner vi här tvenne hus. I det ena är rum för vår lärare Liu samt för tjänarna. Här uppe i norr används till sängar en av jord och tegel murad upphöjning, som på kinesiska kallas kang. Om vintern uppvärms densamma genom eldning. På denna kang breds en halmmatta och ett täcke, på vars ena hälft man ligger och vars andra hälft man sveper om sig och så är allt klart. Som huvudgärd används en tegelsten, ibland en liten hård fyrkantig dyna med hål i mitten för örat.

Det andra huset är vår bönesal eller ”li-pai-tang”. Den är enkel, med vitlimmade väggar och försedd med ett bord och tvenne stolar i fonden samt träbockar vid sidorna och i mitten. Hit samlas nu varje söndagsmorgon ett antal av 40 à 50 personer för att tillbedja Gud. Från Gan-king skrev jag och skildrade kinesernas sång, men sedan jag kom hit har jag fått se, att varför de sjöng så illa berodde endast därpå att de ej var övade. De sjunger lika bra som någon församling hemma. Hur ser då gudstjänstfolket ut? Ja, det är en brokig samling. Vi måste ihågkomma att för kineserna är alla dagar lika, därför kommer många till gudstjänsten i sina arbetskläder, ganska smutsiga. Kvinnorna kommer dock alltid så snygga. Här uppe använder de linnebyxor, som med kulörta band binds om vristen. De gifta har alltid sitt hår i en stor, nästan kringelformig korg i nacken, de ogifta en långa fläta, som hänger på ryggen. Många vackra ansikten påträffar man hos kineserna. Se till exempel på den gamle Jong här. Hans figur är högväxt, grå mustascher och pipskägg förlänar honom utseendet av en gammal militär och då han tar på sig sina runda glasögon med mässingsbågar ser han riktigt vördnadsbjudande ut.

Någon har sagt, att vida svårare än att tillägna sig språket är det att lära känna folket och vinna deras förtroende. Vi får ej glömma att kineserna är Asiens mest bildade hedningar och att arbetet bland dem därför ställer sig helt annorlunda än bland ociviliserade folk. Vad en missionär i Kina behöver är sund omdömesförmåga, takt, tålamod och förmåga att kunna umgås med folk. Om jag är aldrig så gudfruktig och har aldrig så stor nit, men saknar dessa egenskaper, gör jag bättre uti att stanna hemma. Jag nämner det här i den händelse det kan vara till någon nytta. Jag vill ej avkyla ivern på någon, men det är ju en gång så, att av dem som vill utgå på missionsfältet är icke alla lämpliga. Vidare vill jag säga, att det ej är nödvändigt att ha studerat mycket för att gå ut som missionär hit, men det fordras kunskap om hur jag skall bära mig åt för att inlära språket.

Och nu har Ni följt med mig på min vandring i tankarna från det ena till det andra. Jag har försökt att ge en noggrann kännedom om förhållandena här, på det Ni mån kunna med mera intresse följa våra strävanden och mer definitivt be för oss. Be för den lilla hjorden här finns och för ”de andra” att de ock må komma här in! Och till sist, be för oss, era sändebud, att vi uti allt må bevisa oss såsom Guds tjänare. Till de kära vännerna i Husqvarna sänds en särskild hälsning med tack för deras arbete i kärleken!

Allas Er innerlig

August Berg

Bild: Pastor Pä eller August Berg till häst i Kina 1897.