Anna Maria Claessons samlade texter

Vid jubileer och andra högtidliga sammanhang uppmärksammas gärna de uppoffrande, strävsamma mödrarna, de som förde det dagliga livets kamp i det tysta.

”Vi får inte glömma”, sa dåvarande statsministern Ingvar Carlsson då han vid Jönköpings arbetarkommuns 90-årsjubileum 1991 invigde utställningen Kämpande kamrater, ”alla de kvinnor vars slit för det dagliga brödet gjorde männens kamp möjlig.”

Vackra ord som lätt låter sig sägas, men samtidigt drar detta ”erkännande” en slöja över ett viktigt faktum. Nämligen detta: det fanns faktiskt också aktiva, starka, i samhällsbygget verkande, kvinnor. Och saken är att de också ”glömts bort” i historieskrivningen. Som till exempel Elin Neuman som omnämns med en rad i arbetarkommunens tryckta 90-årshistorik.

När nu länsmuseet, i samarbete med folkrörelsearkivet, uppmärksammar arbetarkommunens hundraåriga historia har vi valt att göra det genom kvinnorna.

Visst skymtar kvinnorna i arbetarkommunens protokoll då och då, men vill man lyssna till det samtal och den kamp de förde, får man läsa kvinnoklubbens protokoll. Och där möter man levande historia!

Det är en märklig upplevelse att öppna en nästan hundraårig protokollsbok och följa det svarta bläckets noteringar. Ibland flödar handstilen jämt, ibland är bokstäverna kantiga och stavningen osäker. Man håller andan och lyssnar intensivt. Efter rösterna. Mellan punkterna och paragraferna finns det förgångna levande; skratten vid den årliga äggsexan, gemenskapen vid den unisona sången och vid täckbågen under ett junimöte i Folkets park, smaken av gott kaffebröd, förargelsen vid rapporten från valberedningens möte, engagemanget för de utsatta, de arbetslösa, de av kriget drabbade … ja, ”energin att hjälpa andra” som Elin uttryckte det.

Vad mycket de fick gjort! Det är imponerande. Här virvlar inte bara luciafester, studiecirklar och äggsexor förbi. Här föreslås och genomförs ambulans till lasarettet, barnavårdscentral, kommunal tvättstuga, barnbespisning, sommarlovskoloni, semesterhem för arbetarkvinnor, vänthall på lasarettet, besökstid för pappor på KK (= kvinnokliniken), bårhus, toaletter, cykelställ … och så vidare.

Och vilka ämnen diskuteras inte i klubben! Man hissnar. Freden, nykterheten, bostadsbristen, abortfrågan, nazismen, fruktens betydelse för folkhälsan, ungdomens fritidssysselsättningar, den kolorerade veckopressen, pensioner, atomvapen, u-hjälp, miljöproblem … Man har studiecirklar, lyssnarcirklar kring nymodigheten radion, uppläsningar, deklamationer, korta och långa anföranden, internationella ”kvartar” … Och hela tiden samlar man in pengar. Till den egna verksamheten, men mest till utsatta medmänniskor runt om på vårt jordklot. Kvinnorna syr, skänker föremål, stickar täcken, ordnar lotterier, fester, basarer …

Elin kom från Göteborg till Jönköping 1906 tillsammans med sin man Ivar, som var utsedd till redaktör på Smålands Folkblad. Elin var då 24 år. Som tjugoåring hade hon organiserat kappsömmerskorna vid Wettergrens i Göteborg. Det lär vara den första fackföreningen för kvinnor i landet!

När hon begärde inträde i Jönköpings arbetarkommun fanns där bara en kvinnlig medlem. Elin hade en diger meritlista. Hon var engagerad i rösträttsrörelsen och nykterhetsrörelsen, landsortsombud för Centralkommittén (föregångare till kvinnoförbundet) från begynnelsen 1907, en av grundarna till Jönköpings socialdemokratiska kvinnoklubb, den första s-kvinnan i Jönköpings stadsfullmäktige, medlem i fattigvårdsstyrelsen och mödrahjälpskommittén, i styrelsen för kvinnliga yrkesskolan, arbetsförmedlingen, kommunala flickskolan och Jönköpings stads tjänarinnehem.

Hon startade vid första världskriget också Jönköpings första barnbespisning och ungefär samtidigt Parkbarnen, en sommarverksamhet för barn i Stadsparken.

”Den som hade något i skallen och hjärtat i bröstet förstod att något måste göras för att lindra fattigdomen och nöden”, sa Elin Neuman senare.

Och det var tidens nöd som fick kvinnorna att organisera sig. Försök hade gjorts tidigare, både 1904 och 1910, då man faktiskt bildade en kvinnoklubb. Men dess livslängd blev förmodligen inte så lång.

Elin berättade om april 1917, under dyrtid, krig och paltbrödsbrist: ”Ett stort krismöte hade anordnats i Folkets hus, och dess stora sal var proppad med idel kvinnor. Där var en hög stämning och mycken förbittring”. En deputation av tolv kvinnor tillsattes.

Dagen därpå fullgjorde den valda kvinnokommittén sitt uppdrag. Den uppvaktade landshövdingen för att få tillstånd ett rusdrycksförbud, vilket omgående genomfördes. Därefter styrde deputerade stegen till brödbyrån. Så ställdes kosan till livsmedelsnämnden …

Elin fortsatte: ”Så frågade man sig, om det inte vore skäl i att det också blev en kvinnlig förening, där vi kunde diskutera våra angelägenheter”. Ett möte utlystes av arbetarkommunen den 30 april 1917. Förslaget om bildandet av en kvinnlig valmansförening understöddes av flera kvinnor. Det blev ett hundratal namn på listorna, men när det kom till kritan föll många ifrån, Enhälligt beslöt man att ansluta sig till arbetarkommunen.

Så hade äntligen kvinnorna bildat en egen organisation, för att där kunna, som Elin uttryckte det, diskutera sina egna angelägenheter.

Om man försöker skildra arbetarkommunens historia ur kvinnornas perspektiv blir berättelsen annorlunda. Kvinnornas historia handlar om paltbröd och konserveringsapparater, om utlottade sidenkuddar och täcken, om stickning till neutralitetsvakten, om vikten av paketerat socker, om kaffekalas med anledning av Hitlers och Mussolinis fall, om hårt bröd i skolbespisningen … Det är en historia om solidaritet med blottställda medmänniskor, om ilska över orättvisor. En historia om lojalitet med partiet och samhällsbygget, men också om besvikelse över manliga partikamrater.

”Det har nog varit så”, sa Elin, ”att vi haft männen emot oss i en viss misstro. De har inte varit säkra på, att vi skulle följa deras meningar och linjer. Kvinnorna ha rysligt svårt att vara så där regelrätt partitrogna. Därför är de något svårhanterliga i det politiska livet”.

Så sa den kloka Elin. Ett fotografi från 1957 visar en rundnätt dam med ondulerat hår, bulliga kinder och varma leende ögon. Nog är det äntligen dags att skriva kvinnornas historia. Jag ställer frågan till Peter Persson, dagens ordförande i Jönköpings arbetarkommun.

Publicerad i Jönköpings-Posten på Internationella kvinnodagen 2001. Jag fick i tidningen ett snabbt svar från Peter Persson och Karin Renblad under rubriken Du har rätt, Anna Maria Claesson – Det är dags att skriva kvinnornas historia.

2004 kom så boken Så byggde kvinnorna välfärden – om 1900-talets socialdemokratiska kvinnoklubbar i Jönköping, Huskvarna, Norrahammar och Taberg, utgiven av Jönköpings arbetarkommun. Gruppfotografiet där Elin är med är lånat från boken. Det andra fotografiet kommer från Svenskt Porträttarkiv som också uppger att Elin avled 1963.