Anna Maria Claessons samlade texter

Detta är ytterligare en text ur min doktorsavhandling i etnologi Kinesernas vänner. En analys av missionens berättelse som ideologi och utopi som kom 2001.

I avhandlingen finns ett antal mer ”påhittade” texter, eller snarare fiktioner baserade på fakta, som binder samman den akademiska studiens olika avsnitt. Fler publiceras framöver.

Det är en gråkall lördagskväll vintern 1889. Kom in genom porten till fabrikör Bergströms gård. Adressen är Smedjegatan 20. Där, i ett av gårdshusen, en trappa upp, har Ynglingaföreningen sin lokal. Klockan åtta samlas här en grupp unga män för bibelsamtal och tillhör du Herren, så är du hjärtligt välkommen! Vi snubblar i mörker upp för den smala trappan, någon belysning har föreningen inte råd med. Och inte ved till kakelugnen heller märker vi, när vi tveksamt hänger av oss våra rockar i tamburen, eller biblioteket som man kallar det lilla rummet. Bibliotek, det låter stiligt, men ett bokskåp med ett par hundra böcker är i alla fall en början! Flera tidskrifter och tidningar finns här också att läsa för den hugade som Djurvännen, Illustrerat Familjeblad, Jönköpings-Posten och några till. Rummet innanför är större. Möbleringen är enkel; några pinnstolar och sittbräden på bockar, ett runt bord mitt på golvet och över det en fotogenlampa, det är allt. På bordet står missionssparbössan. I lampans varma ljuskrets sitter de flesta redan församlade. Där är den stadige fabriksarbetaren August Mattsson som tryggt och trosvisst brukar lägga ut texten. Mattson har varit med länge i föreningen och han kommer till mötet klädd i sina arbetskläder. Där är den oförskräckte och hetsige ”artisten” Kalle Ståhl, klädd i svart läderväst, långstövlar och yllehalsduk i stället för krage. Ståhl håller ivrigt efter alla namnkristna och fördömer gärna tjänsteflickornas nymodiga hattar. Gruppen är exklusiv, det medger dess ordförande, apotekaren August Berg, här släpps bara de in som är verkligt troende och som visar det i vardagslivet. Det räcker inte med att bara vara andligt intresserad!

Föreningen tar väl hand om de sina. Lördagskvällarnas bibelsamtal styrker gamla som nya medlemmar. Samtalen varvas med diskussionsaftnar kring det kristna livet. En kväll talar man t.ex. om: Hur bör vi, som kristna unga män, bäst använda vår tid och våra krafter? Föreningen är organiserad i kretsar om 7 – 9 medlemmar med en kretsledare som håller samman varje grupp. Ångbåtsutflykter, fotvandringar, sommarfesten i Torpa hage (vid regn i något av missionshusen) och julfesten, med de ståtliga julgranarna med sina tända ljus i Gamla missionshuset, skapar dock sammanhållning mellan alla de unga troende. Föredrag och språkkurser ger kunskap till den törstande. För vänner som lämnar staden – tiderna är oroliga – och reser till Stockholm, Amerika och senare till Kina och Kongo, ordnas avskedsfester.

Det händer förstås ibland att någon av föreningens medlemmar avfaller i synd och utesluts. Men det sker inte utan att han har fått besök av några från styrelsen. Bekänner han och ber om förlåtelse på ett föreningsmöte, får han vara med i gemenskapen igen. Även i materiellt hänseende tar föreningen ansvar. En sjuk- och begravningskassa finns sedan många år. Kollekten från julfesten ges ibland till änkor efter avlidna medlemmar och föreningen kan stå för begravningskostnaderna. Alla föreningsmedlemmar bär sedan 1881 ett plåtmärke på rockkragen i form av en sköld, så det är lätt att skilja dem från de icke troende.

Du ska veta att Jönköpings Kristliga Ynglingaförening, bildad redan 1855, inte har många jämngamla likar i landet. Verksamhetslusten och antalet medlemmar har visserligen varierat genom åren, men för drygt tio år sedan omorganiserades föreningen på pastor Palmbergs förslag. Man skaffade en egen lokal, inrättade bibliotek och började med regelbundna möten och yttre verksamhet. Sedan början av 1880-talet har medlemmar i föreningen spridit den religiösa uppbyggelsetidskriften Sanningsvittnet till familjer i staden. Första året prenumererade man på 18 exemplar, nu är man uppe i 30. På söndagarna samlas tidningsspridarna. Först sys några stygn i den nya tidskriftens rygg för att göra den stadigare. Sedan är det bara att knacka dörr. I det första hemmet lämnas det nya numret, förra numret återfås, som räcks över till hem nummer två och så vidare. Varje tidskrift passerar 5 – 10 familjer. På slutet är de bra solkiga, men då har de också tjänat sin uppgift. En annan grupp inom föreningen brukar på söndagarna sprida traktater, ett år hade man som målsättning att varje vuxen Jönköpingsbo skulle få en traktat i handen. Staden har nästan 20 000 invånare, så det gick åt många tusen! Några besöker sjuka i hemmen eller på fattighuset. Gitarren är med, småskrifter av den amerikanske väckelsepredikanten Moody likaså, en och annan krona får föreningskassan avstå till de mest behövande. Nöden är stor i staden under dessa svåra år på 1880-talet, för tändsticksfabrikerna har avskedat flera hundra arbetare.

Sedan Berg blev ordförande i september 1888 har den yttre verksamheten än mer livats upp. Det har hållits offentliga föredrag i föreningens regi. Bergs bror, läkaren Gustaf Berg i Nässjö, har talat om missionen i Kina och Karl Palmberg om sin resa till Italien. Stadens unga poliser och åkare bjöds in till ett möte i Gamla missionshuset, där de serverades kaffe med dopp och risgrynsgröt varvat med korta religiösa tal och en sjungande dubbelkvartett. Men framför allt har höstens väckelsemöten på söndagskvällarna varit framgångsrika. Den lilla lokalen blev fullpackad, ja, ända ner i trappan trängdes folket, imman rann utför fönstren. Att golvet höll! Berg ledde mötena, Emil Engdahl spelade på gitarren som bara han kan och alla rördes. Och när Ståhl höll sina ljungande straffpredikningar mot halvandlighet, skrymteri och högmod, då somnade ingen.

Nu har föreningen 108 medlemmar enligt medlemsförteckningen, det sista året har 42 nya tillkommit! Inte så många av stadens framstående och bildade unga män dock, de flesta medlemmarna är hantverkare och arbetare. Men Ynglingaföreningen har blivit ett centrum i stadens missionskretsar. På ett område är föreningen unik: Jönköping Kristliga Ynglingaförening är ”en plantskola för några bröder, som nu verka såsom missionärer och för flera som ämna egna sig åt detsamma kallet”, skrev August Berg i årsberättelsen ”och sannolikt är, att flere bröder inviga sitt lif åt det heliga missionskallet”.

Bild: Ynglingaföreningens lokal, Trädgårdsgatan 7, efter 1891.