Anna Maria Claessons samlade texter

Detta är en text från min doktorsavhandling i etnologi Kinesernas vänner. En analys av missionens berättelse som ideologi och utopi som kom 2001.

I avhandlingen finns ett antal ”påhittade” texter, eller snarare fiktioner baserade på fakta, som binder samman den akademiska studiens olika avsnitt. De övriga publiceras framöver.

Med tåg har de kommit från Eksjö, Nässjö och Mullsjö, med båt från Visingsö och Gränna, med skjuts från Taberg, Vaggeryd och många andra orter, till fots från Väster, från höjderna vid Dunkehallar och från Huskvarna. De fyller Jönköpings gator. De är unga och de många. Alla tycks vara på väg till maderna på Öster, ja, bestämt till Nya missionshuset vid Poppelgränd. Det är söndagen den 16 februari 1890 och avskedsmötet för apotekaren August Berg är utlyst till klockan tio på förmiddagen.

Det var många i staden som knotade när ryktet blev känt: Berg skall gå till hedningarna, Berg tänker fara till Kina – och han som behövs så väl här hemma! Den nyblivne ordföranden i Ynglingaföreningen har varit en nitisk fiskare med evangelii not, ingen har väl som han så flitigt besökt sjuka och gamla i hemmen för att tala med dem om Gud, ingen har väl som han spridit tidskriften Sanningsvittnet, ja, varje ledig stund från apoteket har han ägnat åt missionsarbetet. Det var han som bjöd in allmänheten på söndagskvällarna till lokalen på Smedjegatan 20. Och med gitarrens, sångens och ordets hjälp blev det väckelse som aldrig förr bland de unga. Den lilla lokalen höll på att sprängas! Mötena fick flyttas till Gamla missionshuset. Det var Berg som började brevväxla med Edvard Lund, tändsticksarbetaren som lämnade Jönköping för ett par år sedan med drömmen om att bli missionär. Lund är nu i Kina och på föreningens lördagsmöten har hans brev, från utresan och den första tiden i det fängslande landet, lästs högt av ordföranden. Alla kommer att sakna Berg och hans raska sätt. Men han längtar ut till det stora människohavet. Att fiska i den lilla insjön är, som han själv säger, inte nog. Och det är klart, en yngling med ett så hjärtevinnande sätt som Berg måste få större uppgifter. Gud kan inte låta allt gott ligga på ett ställe, han måste sprida saltkornen där de behövs, så resonerades man och man emellan. Nu är stadens unga stolta över att få sända en så duglig budbärare – den bästa de har! – till hedningarna. Bergs beslut kommer att betyda mycket för missionsintresset i staden, och Kinamissionen, som på senare tid blivit det mest angelägna missionsfältet, kommer från och med nu att ligga allas hjärtan nära.

Det blir trångt i salen. Ute är det ett par minusgrader, men trots att missionshuset ännu saknar sin efterlängtade värmeapparat, behöver ingen oroa sig för att frysa. Värmen ångar från tusentals kroppar och luften är snart skämd. Kan den bli annat när 3 000 människor trycker ihop sig i bänkarna, på läktarna och i gångarna? Varje sittplats, varje ståplats är upptagen. Förtroligt nickar man åt varandra i raderna, det ser lustigt ut med huvud intill huvud i all oändlighet. Även om de stora glasfönstren i taket släpper in ljus från ovan, får gaslamporna snart tändas, för det är i alla fall februari månad. Nya missionshuset är ingen skönhet precis. Det byggdes för så där femton år sedan, då Gamla missionshuset blev för trångt och inte längre rymde de stora människoskaror som Jönköpings Missionsförening varje kvartal samlar i staden. Det är en enkel och praktisk byggnad, ännu är inredning och bänkar omålade. Fortfarande motsätter sig de gamla att lokalen utsmyckas. Onödig grannlåt ska inte förekomma vid Guds ords predikan!

Nu stiger pastor Palmberg upp i talarstolen. Ett sus går genom församlingen. Sedan Palmberg blev ordförande i Missionsföreningen har det skett stora förändringar. Föreningen har fått sin första egna hednamissionär. Det är Lund. Nu ska den också underhålla Berg! Alla tycker om att lyssna på Palmberg. Visst, han överdriver ibland, men hans språk är bildrikt och fantasifullt och han utstrålar en egendomlig kraft. Rösten är vacker och hörs väl i den stora salen. Ända längst bort, in under läktaren, letar den sig fram till hjärtats inre. Den som får lyssna till Palmbergs framställningar känner sig på en gång både förkrossad och saligt lycklig. Missionären är en pärlfiskare som letar äkta pärlor, säger Palmberg och höjer rösten: ”Lägg alla Europas riken med sin härlighet och Amerika med sin härlighet och Asien med sin härlighet och Afrika med sin härlighet i en vågskål, lägg i den andra vågskålen en själ, vilkens du vill, t.ex. rövarens på korset, den samaritiska kvinnans, hedningens, drinkarens, horkarlens – eller din egen! – och det väger inte jämt.” Här hejdar han sig, rösten sänks. Palmberg lyfter huvudet och ser ut över den månghövdade församlingen, han vet att han har den helt i sin hand – ”nej, den vågskålen, i vilken själen ligger, tynges nedåt ända till marken, såsom vore det alls intet i den andra vågskålen”. Nu talar han mycket sakta och allvarligt och accentuerar varje ord: ”Så dyrbar är i Jesu ögon en själ, och så dyrbar är varje människas själ.” Varje människa, ja, varje kines, är en dyrbar ädelsten i Guds ögon, fortsätter han. En omvänd eller oomvänd själ är lika dyrt aktad, en ädelsten är och förblir en ädelsten, antingen den ligger förtrampad i smuts eller orenhet, eller den är infattad i ett dyrbart smycke. Det är denna tanke som måste vara missionens drivkraft. Vi ska inte gå till hedningarna av medömkan eller för att vi vill sprida en viss lärouppfattning – nu trumpetar rösten som en segerfanfar – vi ska gå fyllda av brinnande kärlek efter äkta pärlor!

Tiden känns aldrig lång på Missionsföreningens möten. Tal och sång avlöser varandra. Ju längre fram på dagen det lider, desto innerligare blir stämningen. I dag är det många som vill ge Berg och hans följeslagare till Kina, skomakeriarbetaren Axel Hahne från Kumla, minnesspråk på vägen. De unga åhörarna tänker på de faror, svårigheter och personliga uppoffringar som väntar de två där framme. De erinrar sig berättelser och brev i Sanningsvittnet som skildrat missionärens ensamhet och den hårda kampen mot mörkrets makter. ”Bedjen för oss” är Bergs sista ord och allas händer sträcks i anden välsignande ut över de båda fridsbudbärarnas huvuden. Berg och hans kamrat går ut som evangelii vittnen och fullgör det som alla hemmavarande egentligen borde göra. Ja, alla som deltar i dag är stämda av dagens betydelse och det råder ett stycke äkta missionsstämning i den stora salen.

Sedan delar Palmberg och Berg ut missionssparbössor. Det går åt 500-600 stycken. De är av papp och försedda med bibelspråk och sångversar. Varje vecka läggs en skärv för Kinamissionen i sparbössan. Om ett år, på nyårsdagen 1891, skall alla samlas för att tömma dem.

Det är sen eftermiddag när mötet i Nya missionshuset är över. Men snart börjar Ynglingaföreningens egen fest i Gamla missionshuset. Salen, som rymmer 5oo mötesdeltagare, är vackert dekorerad av föreningens medlemmar. Väggar, läktare och talarstol är prydda med brinnande ljus, pappersblommor, girlander av tallris, färggranna vimplar och sköldar med bibelställen.

Först är det tesupé med smörgås. Serveringen tar en och en halv timme och sköts flinkt av föreningens medlemmar. Under tiden fylls salen av gemensam sång. Solopartierna sjungs av Thilda N. och alla stämmer in i kören:

Samla kärvar in / Då vi skola glada samla kärvar in /Samla kärvar in / Då vi skola glada samla kärvar in

På plattformen sitter Berg och Hahne. Också här delas minnesspråk ut till de utgående. När Efraim Sandblom, Bergs kamrat från studietiden i Stockholm, i Ynglingaföreningen och på apoteket Kronan här i Jönköping, säger några avskedsord är intet öga torrt i församlingen. Vid tiotiden på kvällen skiljs alla efter en dyrbar fest, en oförgätlig och upplyftande högtidsstund då allas hjärtan värmts och mångas ögon fuktats av tårar.

”Avskedet är att likna vid en långsamt försiggående operation”, har Berg sagt på sitt drastiska sätt. Nog är det plågsamt också för de hundratals missionsvänner som kommit till järnvägsstationen på måndagens morgon för ett sista avsked. Ska det bli för alltid? Tåget glider långsamt, långsamt över bangården – tack vare en taktfull förare, själv vän av missionen – och alla sjunger ”Uppå livsflodens härliga stränder, möt mig där, möt mig där”.

Bild: missionär August Berg.