Anna Maria Claessons samlade texter

I museernas textilsamlingar finns otaliga exempel på kvinnlig handaflit. Många timmars tålmodigt arbete ligger bakom väl broderade och fint sömmade brudgumsskjortor, byxhängslen, plånböcker, dukar och väggprydnader. Märkdukar och syprover av olika slag vittnar om att broderikonsten var en del av unga flickors fostran i borgerlig miljö.

Thecla Wrangel berättar om det i sin bok Från forna tider: hörsagor och personliga minnen som publicerades 1926.

… en väluppfostrad och välartad flicka satt dagen i ända mittemot sin mamma vid reflexionsspegeln och broderade med korsstygn tofflor eller ock hundar, kattor, någon gång även lejon på de stenhårda förmakskuddarna, trädde ljusmanschetter av glaspärlor eller långa klocksträngar avsedda endast och allenast som prydnad. Något senare slog den unga mön frivoliteter – av tråd naturligtvis. De gamla fina schatter- och konstfulla hålsömmarna voro ur modet.

Under 1800-talets mitt blev vävbundna broderier högsta mode. Korsstygn och petit-points var de vanligaste sömsätten.

År 1804 fick en boktryckare i Tyskland idén att trycka broderimönster för korsstygn på rutat papper. Mönsterarken färglades för hand precis som våra svenska massproducerade kistebrev. På 1840-talet sysselsattes inte mindre än 1 000 personer enbart i Berlin med att färglägga broderimönster. I Sverige såldes mönsterarken i sybehörs- och tapisserihandeln. Ett annat sätt att sprida mönster var medels modetidningarnas handarbetsbilagor, som från 1850-talet trycktes i färg.

Den borgerliga hemmiljön översvämmades med korsstygnsbroderade tavlor, eldskärmar, spjällband, mattor och kuddar. Fästmän och äkta män förärades byxhängslen, tofflor och nattsäckar. Favoritmönstren var stora yppiga rosor, hundar, kattor, papegojor och romantiska naturscener.

Publicerad i Jönköpings-Posten 21 maj 1986. Men eftersom jag inte fått tag i den bild som då illustrerade texten, så har den ändrats lite.

Bilden på den korsstygnsbroderade väskan är lånad från Gävleborgs museum via DigitalMuseum.