Från 1840-talets Småland berättas att när skymningen föll på julaftonskvällen bar man in julhalmen. Den breddes ut över stuggolvet. Först lades ett lager långhalm, ovanpå detta ett tjockt lager kortare halm som fungerade som barnens lekplats.
Även i kyrkan breddes halm på golvet, en sed som så småningom förbjöds på grund av brandrisken. Brandrisk var också anledningen till att julhalmen försvann i hemmen. För när brandförsäkringsbolag inrättades på 1850-talet beslöts att om bränder uppkom i julhalmen utgick ingen ersättning.
Julhalmen ansågs besitta övernaturliga krafter. Den skyddade gårdens befolkning under den farliga julnatten, kanske för att man gjorde en sammankoppling med halmen i Jesu krubba. Och i Småland skulle den som inte bredde ut julhalm på golvet få dålig skörd kommande år.
Publicerat som en del av lucka 5 i en adventskalender som jag tillsammans med Suzanne Pettersson skrev texter till 1997 i Jönköpings-Posten.
Anna Maria Claessons samlade texter 
Lämna en kommentar